Det finns säkert mycket att säga om bröllopet. Jag är inte så insatt i diadem och serafimerordnar, och jag har bara sett halva på svtplay än så länge.
Men så glad jag blev när jag såg tatueringen i nacken!
Sofia Hellqvist har, som ni kanske vet, varit utsatt för diverse hätska granskningar i media sedan hon började träffa prins Carl Philip. Tidigare i livet har hon vikt ut sig, hon har varit med i Paradise hotell, hon har gjort både det ena och det andra minsann. Nej, detta var ingen orörd rosenknopp. Kvinnan har levt!
Inte minst har hon tatueringar på kroppen, det har vi minsann fått veta. Framför allt en i nacken, som ju syns i de mest prekära aftonklänningssituationer. Ni vet, sånt som vi vanliga dödliga inte behöver bry oss om eller rent av tycker är snyggt, men som folk av blått blod får stora dåndimpen av.
Det har varit en ”stilresa”, som kvällstidningarna så tjusigt kallar det. Jag vet inte varför vi fortfarande har en fascination för dessa förvandlingssagor. Och inte handlar det om Kafkas insekt, nej detta är tjejen i den romantiska komedin som tar av sig glasögonen. Fast lite mer avancerat och dyrt förstås.
Liknande förvandling som i Top Model, kan hävdas.
Där är det för ett jobb.
Här är det för ett liv.
Jag har svårt att dras med i glädjen kring detta, det fina i det. För mig är det obehagligt hur det hyllas. ”Hon är ju vackrare nu!” heter det. ”Hade inte du också velat?” Och vi ska skratta åt de gamla bilderna, att herrejistanes, hur kunde hon se ut så? Och vika ut sig och hålla på… nej, det är bättre nu. Vilken tur! Att vi tog denna ankunge ur sin damm så att hon kunde bli en svan.
Sofia Hellqvist brukar säga i intervjuer att hon står för den hon var, att det är en del av henne. Och jag hoppas att hon menar det, och inte helt anpassar bort sig själv. Sagan om att finna kärleken är vacker, det är den alltid. Men sagan om att ge upp sitt forna jag för ett nytt, som andra skapar åt dig, för att den du var inte duger…
Och då pratar ni ändå med tjejen som älskade Den lilla sjöjungfrun och såg den åtta gånger på bio. (Åtta gånger!)
Om sjöjungfrun som för att få sin stora kärlek tvingades ge upp inte bara sitt forna liv och den värld under ytan som hon kände till, utan också sin kropp. Och till en början: sin röst. Kvinnan är oftast den som får anpassa sig. När jag flyttade till Malmö var det ur ett förhållande, och jag tänkte faktiskt ”det spelar väl ingen roll var jag bor, jag träffar säkert nån snart som jag flyttar in hos ändå”. Det gjorde jag inte, och sex år senare inser jag att jag har växt mig säker i ensamheten. Självklart vill jag ha kärlek. Men jag är inte rädd för att vara själv längre.
Snarare är jag rädd för hur kärleken förändrar. Hur det anses självklart att den ska förändra. Att min kropp också, när den är förälskad, tänker tanken att skaffa barn. Trots att det mest känns som att det skulle störa mitt liv, jag är inte så intresserad av barn väl? I ”nyktert tillstånd” tycker jag att de är trevliga att umgås med ett tag, sen brukar jag tröttna.
Jag har funderat över hur man ska förhålla sig till åldern. Att bli äldre, som kvinna, innebär att jag blir mer och mer ett subjekt, mindre och mindre ett objekt. Kan jag ha kort kjol på mig, även sen, när benen är åderbråck och utbuktande knän? Vissa av de här söta klänningarna som finns i min garderob, kan jag verkligen använda de fortfarande? Nu när rynkorna börjar komma fram vid ögonen.
Elise i min erotiska roman funderar över den dominante mannens sätt att bestämma över henne: vad hon ska ha på sig, hur hon ska prata. I deras sexuella lek är det en krydda som hon finner lustigt kittlande, upphetsande. I verkligheten är det lustigt att en man skulle få bestämma hennes klädsel. Självständighet är en del av att bli vuxen, men som kvinna är det något att jobba för. Det finns alltid någon där som är villig att hoppa in och styra dig. Är det inte en dominant man, så är det en reklamfilm om att vaxa benen.
Det har varit diskussioner i skvallerpressen om denna nacktatuering. Kläder går att byta ganska lätt, men detta… Kan det tas bort med laser? Kan man dölja den? Drottningen var pannan i djupa veck, kungen stammade. Är hon verkligen redo, Sofia, inför detta uppdrag, kan hon passas in i den snäva mall en prinsessa sitter i?
Och se, här har vi svaret. Nej, inte helt. Brudslöjan hängde för, visst, men tatueringen. Den var kvar! Där satt den, som en del av kroppen. Den skymtade fram då och då, en påminnelse om att Sofia på sin stora dag fortfarande får vara Sofia. Att prinsessmallen får väl utvidga sig då. För fan.
För här ska det inte pressas mer än det redan har gjorts.
High five på den, Sofia! Det ger hopp om världen. Jag hoppas att du kommer att trivas på slottet. Att du fortsätter våga vara dig själv och inte försvinner helt bakom din prins, eller i välgörenhet, barnafödande och vackra klänningar. Du verkar alldeles för cool för det.
Facebook-sida