”Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.”
Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?
Sagt om Det borde finnas regler:
”Med absolut gehör för det samtida ungdomsspråket skriver Arvidsson fram en vass, ocensurerad fjortisblick. Här finns rum för både onani, mens och bajs.”Sanne Näsling, Dagens Nyheter
”Lina Arvidsson, 30 år och debutant (…) Efter tio sidor – det känns som hon har skrivit i 30 år, skrivit 30 böcker”!
Magnus Utvik, Svt Gomorron Sverige
”Boken är talspråkigt skriven, och fängslar genom den personliga berättarrösten hos Mia – våga bara inte kalla henne för Maria! – som träffsäkert återskapar högstadietiden. De tvära tankekasten, de bombsäkra men inte alltid hållbara resonemangen, genomskådandet av vuxenvärlden som krockar med naiviteten, särskilt gällande kärleken.”Bella Stenberg, Göteborgsposten
”Jag har skrattat och fnissat mig igenom Lina Arvidssons ”Det borde finnas regler”. Skrattat på offentlig plats (…). Det är väldigt, väldigt roligt att få vara med Mia och Mirjam några timmar.”Johanna Lindbäck, Bokhora
”Lina Arvidsson har en unik röst. Hennes debut är drastiskt humoristisk med en allvarlig klangbotten, i många stycken briljant. Jag sträckläste den.”Jenny Jägerfeld, författare
Facebook-sida