Omåttligt populära ”Lilla Berlin” – serien om hipsters i storstan, ständigt rädda för att gå fel i trenddjungeln… Idag recenserar jag första samlingsboken av Ellen Ekman på dagensbok.com. ”Bajsbödigt dagfärskt” kallar jag det. Läs mer här!
Är mäkta stolt över mina naglar nu för tiden! Jag är ju en notorisk nagelbitare, men då och då försöker jag komma ifrån denna åkomma genom att göra naglarna fina, så att man inte VILL bita. Det brukar funka ett tag. Just nu kör jag korall på ena handen, havsblå på andra. Och så med ett lager glitter över, så att det blir konfettikänsla. Kolla!
I förra veckan var min syster Hanna på besök hos mig. Och våren var på besök i Malmö. Vi provade kläder på stan, gick på bio, bråkade med tv4play och testade chokladpraliner. Jag med smak av mörk öl. Det var spännande! Kunde ju varit kräks men faktiskt inte.
Sen åkte jag hem till Västra Karup, Glimminge, några dagar. Som jag berättat tidigare på den här bloggen, är päresätte, alltså när pärorna (potatisen) ska i jorden, en av de roliga sysselsättningarna med lantbruket. Eller roligt är kanske att ta i? Men trivsamt. Mysigt. Det är lagom fysiskt krävande, du sitter på en mjuk kudde och du kan prata med folk under tiden, det går lagom snabbt så du hinner med, det yr inte jord som när det plockas potatis, och pappa är inte stressad som han är på sommaren. Jag tycker om tyngden av lådan och knipet i magmusklerna när jag lutar mig bakåt för att dra ut och sätta den på plats, i samarbete med den som sitter bredvid mig. Här lite bilder för att bättre visa vad jag menar för oinsatta.
Det krävs vantar. De här nya flashiga hade jag höga tankar om, vitt skinn liksom! Men de visade sig leda kyla efter ett tag faktiskt…
Det är ändå något visst med att arbeta utomhus.
Lite lervälling… Jag och faster Inger skämtade om att börja med gyttjebrottning, på ställen där det såg värre ut än här.
Snygg outfit är inget som hör ihop med päresätte. Eller plocke för den delen. Här har jag mammas gamla overall, dubbla tröjor, mjukisbyxor för bekvämlighet, mössa OCK keps; för att inte frysa om öronen och för att det inte ska åka ner jord i ögonen på mig.
Sättor är helt enkelt potatis som stått i mörker under hösten för att det ska växa ut groddar på dem. De växer sedan rekordsnabbt i jorden till potatis, som kan börja plockas runt midsommar. På mitt jobb sålde de svindyra nypotatis från Torekov igår. WTF?! Förmodligen växthusodlade.
Ett extra lager gyttjig jord under stövlarna när det var dags för fika.
Fika i boden. Längst in vid väggen sitter pappa. Närmast kameran, han som häller upp kaffe ur vita termosen, är Anders, hans bror. På andra sidan bordet sitter Leif och Bekim.
Pappa drack ur min gamla hästmugg.
Inger.
Så här ser alltså maskinen ut; vi ligger inte på knä i jorden och gräver hålen själva. Det har vi inte gjort på många, många år.
När jag var liten tyckte jag det verkade bäst att plocka bort de där groddarna, det såg ju inte riktigt klokt ut! Pappa rättade…
Vi hade otur med vädret förstås. Regnet kom vid tio och sen tilltog det vid lunch. Pappa ville inte köra i lervälling, så vi tog eftermiddagen ledigt. Så jag hörde av mig till favoritkusinen, Ninni, istället.
På promenad i Backarna med Ninnis hund Paggy. Ett galet energiknippe som sprang sina egna små varv, medan vi blev nostalgiska över barndomen. Det här var skogen då.
När jag var liten fanns det alltid en önskan att arbetet skulle ställas in. Kanske inte så konstigt, eftersom jag då hjälpte till på åkrarna så mycket som möjligt, det var ju kul att tjäna egna pengar och så. Samtidigt drömde jag alltid om ett annat liv, helst i Hollywood eller åtminstone New York. Åtminstone en storstad. Nu bor jag i en storstad, och jag jobbar nästan dagligen med det jag vill: skrivandet. Även om det inte rullar in några miljoner på kontot än så länge, och jag måste dryga ut med Ica-jobbet, så är det i mångt och mycket en drömtillvaro. Lilla Lina skulle varit stolt över mig.
På kvällen fick jag lyxmat, Leif som var här från Göteborg för att jobba med, visade sig vara en fenomenal kock. Det blev trattkantarellsås till mina sojakorvar.
Pappa.
Leif.
Igår jobbade jag på Ica. Människor blir som galna av solskenet, de kastar sig in och letar upp grillkolen direkt. Det är gulligt, och jag kan absolut uppskatta när det är långa köer och mycket att göra. Jag har speeden med mig från att ha jobbat på en päremaskin, jag kan jobba upp ett tempo som får dem imponerade. Men hjärnan tar slut efter ett tag.
Våren är här idag också.
Jag vet inte om den hittar in till mitt bröst eller inte, det är lite olika. Balkongdörren står på glänt och jag har putsat de gröna skorna, impregnerat så att de är redo att använda nu. Relationen har precis tagit slut, och denna gången är det nog för evigt. Kroppen kastar sig mellan acceptens (det var ju för det bästa, det här) och oövervinnerlig sorg. Det är väl i sin ordning antar jag. Jag kommer inte att göra som Renata Chlumska, som var gift med Göran Kropp. Hon kom över sorgen efter hans död genom att paddla och cykla genom hela USA. Nu är ju inte Mannen död, men jag har hört att när ett förhållande tar slut är det nästintill samma sorg som uppstår. Vi får se hur jag hanterar det här, min plan är att inte döva allt med arbete, det brukar inte gå så bra. Kanske börjar jag på yoga. Det skulle min nacke tycka om.
Facebook-sida