Om ”Knowing”

In: film

Häromkvällen var jag sugen på action av nåt slag. Letade på Netflix, och så dök den här upp. Hade visserligen fått riktigt låga omdömen. Men folk är ju ofta idioter, tänkte jag, och tryckte igång.

OBS: denna text spoilar filmen. Läs den inte, om du mot förmodan tänkt se den (men det finns jättemånga andra filmer att välja på i världen!).

 

En tidskapsel grävs ner på 60-talet. Skolbarn får stoppa ner lappar som ska öppnas och kikas på om femtio år. De flesta ritar teckningar som fröken säger. Bara Lucinda, som är lite underlig och har mörkt långt hår, skriver frenetiskt en massa siffror på sitt papper. Senare stänger hon in sig i källaren och skrapar med händerna på dörren tills det börjar blöda. Vägrar säga varför.

Femtio år senare grävs kapseln upp, nu av skolklassen som Caleb går i. Caleb är typ åtta och hörselskadad, och son till John, som spelas av Nicholas Cage. John jobbar som lärare i fysik och pratar om rymden. Han har tappat det mesta av sin livsglöd sedan hans fru dog i en tragisk olycka. Men även om han super jävligt mycket; tomma whiskeyflaskor rullar in under soffan där han däckat på kvällen, han glömmer hämta upp sin son och så vidare; så är han ändå en härlig pappa. Vältränad och utan några ringar under ögonen, yes sir.

 

Caleb är som sagt hörselskadad, fast det märks nästan inte alls. Mer än att han har en hörselsnäcka som han brukar lägga på diskbänken. Jag som hade en hörselskadad klasskompis under grundskoleåren vet ju att de ofta pratar lite underligt i och med att de inte kunnat höra sin egen röst. Ofta använder de sig av teckenspråk också. Här kan John och Caleb säga tre meningar till varandra. (Smöriga, handlar om kärlek och att aldrig lämna varandra och sånt.) I övrigt verkar Caleb höra bra och pratar som alla andra, och det är bara när det kommer ett skarpt ljud ibland utan förklaring som han får det lite jobbigt. Vi märker aldrig av hans hörselskada som ett handikapp. Eventuellt har Caleb också nån form av synsk förmåga. Åtminstone får han kontakt med mystiska varelser och hör röster som inte andra hör. Men mer om det senare.

 

Caleb får alltså Lucindas brev, när tidskapseln öppnas och nutidens skolbarn får ta del av 60talsbarnens grejer. Han tar med det hem och John intresserar sig för det samma kväll, när han råkar ställa sitt överfyllda whiskeyglas på det. Efter några olika uträkningar skönjer John ett mönster. Siffrorna berättar om katastrofer som varit, med datum och antal dödsfall. Detta är nog filmens bästa scen, när det fortfarande är spännande, men ingen runt omkring tror på Johns teorier. Jag har fortfarande hopp om den här filmen när vi kommit så här långt. Det finns så att säga förankring i verkligheten, filmen utvecklar sig mot konspirationshållet.

 

 

Nästa dag hamnar John i en bilkö. Det verkar vara en olycka längre fram, eller? Han går dit för att kika. Då störtar ett flygplan över de väntande bilarna och fattar eld lite längre bort. John springer dit, han har nu förstått att de saknade siffrorna är koordinater för var det kommer att inträffa. Detta är ju skitbra! Då kan vi undvika katastrofer i fortsättningen! Kanske! John springer i förtvivlan dit, medan polis och alla andra står kvar (här börjar jag prata argt till teven om trovärdighet). Han försöker själv rädda några människor innan räddningsstyrkan är på plats.

 

Dödssiffran 81 stämmer överens med siffrorna på pappret. Läskigt! Jo, det är det. På riktigt. Filmen har fortfarande något, även om det börjat skava i kanterna.

Nu börjar det överlastade. Nån slags spöken börjar hemsöka Caleb. De  är filmen igenom, fram till precis på slutet, ett  mysterium. De gör också filmen till mer av en skräckfilm, och det är en krock som inte riktigt funkar. Effekterna är också lite tacky. Caleb får inte veta det hans pappa vet, men han tar del av framtiden ändå, genom läskiga syner. Spökena ger honom svarta små stenar. Jag förstår aldrig riktigt dessa stenars syfte. Mer om detta senare.

Det börjar kännas lite grann som The Ring, ni vet, när sonen ritar. Eller Sjätte sinnet, eller annan film där det blir läskigt med barn kontra spöken. Fast känns liksom helt onödigt i den här filmen?

 

John vill ha kontakt med människor runt Lucinda (själv är hon död tyvärr). Han pratar med skolfröknen, som är jättegammal nu och möjligen lite senil. Hon tyckte att flickan uppförde sig konstigt (no shit), men någon hjälp med sånt verkar inte ha funnits på 60-talet. (Socialen? Någon? Nähä.) Tydligen fick Lucinda en dotter i alla fall, som John letar upp. Hon är, som tur är, väldigt lätt att hitta. Han sammanstrålar med henne på ett museum, det ska se ut lite som en slump, och till en början går det bra. Tills John frågar om hennes mamma kunde se saker som ingen annan såg. Då blir Diana, som dottern heter, arg, och hon och hennes dotter, som också har långt mörkt hår, drar. ”Please, please, I need your help!” hjälper inte.

Sen kommer nästa olycka. Nu vet John datum och kan kolla upp koordinaterna i förväg – score! Han ringer anonymt tips till polisen och säger åt de att spärra av för trafik just där.

Det gör de förstås inte, de tror att han är en galning. När han kommer till platsen nästa dag försöker de gripa honom. Han flyr ner i tunnelbanan där han ser en mystisk man stå lite för nära spåret och fippla med nåt under sin kappa. Han börjar jaga mannen. När de springer in i en vagn stannar John en indisk kvinna med en bebis och säger åt henne att gå ut ur vagnen, nu. Det är fullt med folk i vagnen, men han säger det bara till henne. Sen visar det sig att mannen John jagar bara hade stulit filmer. Men ett tåg spårar ur och krockar med det här tåget. Massor av människor dör, men inte John, inte den indiska kvinnan med barnet.

Nu tror Diana på John och sitter på hans trappa och väntar. Vi har även fått stifta bekantskap med Johns syster, och fått veta att han har dålig kontakt med sin familj, framför allt med sin pappa som är präst, de har inte pratat sedan hans fru, Allison, dog. Eftersom John har tappat sin tro. Fast nu tror han ju på siffrorna. Fint, va?

I alla fall, så åker de alla ut till ett ställe i skogen, där det står några hus. ”Å, it’s still here!” säger Diana. Lite otroligt tänker jag, att hennes mammas gamla ruckel står kvar här med alla saker inuti, utan att någon har jämnat det med marken. Men framför allt otroligt att Diana inte hade koll på att det gjorde det. Varför har hon inte varit här och hämtat sin mammas saker? Allt finns kvar. På väggarna hänger urklipp av katastrofer och teckningar. Initialerna E.E har förekommit, nu minns jag inte i vilket sammanhang, det är så mycket att försöka hålla koll på i den här filmen. Men de välter i alla fall mammans säng upp och ner och hittar att det står ”Everyone else” där tusen gånger om, typ. Det var ju lite övertydligt. Men en fin detalj ändå, kan man tycka, att E.E inte var initialerna till en person, utan syftade på hela mänskligheten…. eller? Typ nåt sånt.

Och så säger Diana att nästa datum som står är det datumet hennes mamma alltid har sagt att hon kommer att dö på. Och det var ju tough shit och lite jobbigt om man tänkt sig en romans. Fast en sån film är inte det här (faktiskt!). Även om Diana spelas av Rose Byrne, som är supervacker.

Anyway. Nu är det dags att ta reda på vad Calebs drömmar om skogsbrand betyder. Återigen kommer de där läskiga spökena och försöker locka med sig både Caleb och Dianas dotter Abby. Bara barnen kan höra dem, men även de vuxna kan se dem. John jagar en av dem ut i skogen. Det är lite läskigt när spökmannen står med ryggen mot vid en tjärn och vänder sig om, och då är ögonen alldeles svarta. Det kommer ett starkt ljus från ögonen, och jag tänker på ”the deathlight” i Det, men det här verkar handla om nåt annat. Oklart fortfarande vad.

 

Men vad kan det vara för katastrof som ska inträffa? Vi drar till Johns kontor på skolan. Här kommer John på att han räknat ut grejer med solen och strålning och sånt, och det visar sig att det passar bra ihop med en teckning som Lucinda gjorde.

Detta är inte bara en liten katastrof! Det är jordens undergång! Och den kommer att ske nu! Idag! Ikväll! John står och blickar ut genom det stora panoramafönstret på kontoret och konstaterar det ödesmättade: jag vet vad som ska hända. Men jag kan inte göra något åt att förändra det. Varför ska jag då veta?

Fast det känns inte alls så där Cassandra-snyggt. Bara Hollywood-styltigt och för mycket.

I dörren ser man Diana, hon har hört allting och rusar gråtande ut därifrån. Klassiskt. ”Be with your loved ones tonight”, säger John till sin kollega, som inte trodde på honom tidigare. Men gör det nu.

 

Själva ska de fly till några grottor under jord, där det (av någon anledning) finns chans att klara sig undan solens strålar. Fast de tänker inte ta med sig några flera för att… nej. De tänker inte det helt enkelt. Men John ringer sina föräldrar och säger åt dem att gå ner i källaren ikväll. Har inte hört av mig på en massa år och kan inte förklara, men ni fattar på min röst att jag menar allvar. Och det gör dem, eventuellt.

Nu är det ju främst USA som går under när världen går under.

Och John börjar fundera över siffrorna igen. Lucinda hade blivit avbruten av fröknen när hon skrev sina siffror. Fanns det mer hon ville säga? Om vi avbryter här, så är det ett ganska märkligt beteende kan jag tycka, att springa ner i källaren och klsa på en dörr. Skriva siffror. Istället för att bara skriva rakt ut vad som kommer att hända. Hon kanske kunde sagt något om det? Men… vi vet ju inget om Lucinda. Eventuellt kan hon inte prata. Galen har hon betraktats som ändå, avsett, hon har liksom den looken på de gamla fotografierna. Varför hon inte får skriva klart är också lite oklart. Men, så är det! Fröken är trött på henne och allt ska ner i kapseln, det är plötsligt bråttom, basta.

John blir som galen av det här och kollar upp dörren hon skrapade blodig (som alltså står intakt i skolans källare, inget har byggts om eller bytts ut). Han börjar skrapa på den för att se siffrorna. Hur vet han att han ska göra det? Just det, för att Caleb, sonen, lite tidigare flippat ut på sitt rum och börjat rista in siffror i sitt skrivbord. Lite synsk, som sagt. Eller nåt. Det är i alla fall så John får den här idéen.

 

Som inte kommer att leda nån vart, för sen tröttnar Diana på Johns besatthet kring siffrorna och tar med sig barnen i bilen för att bege sig till grottorna, undan sol… just det, ja. Det är skitvarmt och blir hela tiden varmare. Det märks inte så mycket? Var är svettdropparna? Var är tröttheten?

 

Var är ens ljuset? Kanske är det detta som händer när solen kommer för att smälta ner jorden, att det blir alldeles mörkt först. Jag är ju inte superinsatt i vetenskap på den här nivån, men min första tanke är sol – ljust – varmt. Det kanske bara är jag?

För nu är det kväll, när Diana kommer fram till en mack mitt ute i ingenstans. Där tittar folk på nyhetssändningen som är lite kornig men varnar. Några tror på det, andra inte. Framför allt inte butiksägaren. Framför allt är ingen svettig.

På teven är det en person som pratar till folket. Jag tänker mig hur det skulle vara i verkligheten: experter som kallas in att sia om saken, mer hysteri i ögonvrån, å man hade kunnat göra mycket av detta, men nej. En person, förmodad president, pratar till nationen. Så old fashioned.

Sen ringer Diana till John, trots att telefonerna nyss låg nere. Man kan ju inte lösa det annars, herregud vad är vi utan mobilerna liksom, de måste funka! Då tar sig spökena in i Dianas bil och kör iväg med barnen. O nooo! Diana får låna en bil (? minns inte riktigt) och kör iväg efter. Men… dam-ta-dam-ta-dam! Det är ju idag hon ska dö… En lite för dumdristig körning leder till krock med typ lastbil, bilen voltar och ligger där.

Här tänker jag: Ooo. Snyggt grepp. Hon skulle ju dö idag, och jag gillar när folk bara dör i filmer, helt utan förvarning. Hon var stressad, gav sig av fast att John sa nej, she had it coming och hon skulle ju ändå dö idag.

Men nä. Då ser man hur hon vaknar till liv. Bara för att få tag i en svart sten som ligger framför henne. Bara för att sen dö. Överlastningen, som sagt. I ambulansen kommer John, lite för sent, och håller om henne. Personalen tycker det är ok, lämnar dem där.

Räddningspersonalen i den här filmen är genomgående lite för slapp. Så här i katastroftider och allt, känns det lite underligt.

 

Nu är Diana död, och hon är faktiskt död på riktigt, hon kommer inte att komma tillbaka. Även om det händer andra mycket otroliga saker i den här filmen. Nu kör John till rucklen i skogen, eftersom det var dit siffrorna ledde honom. Han försökte förklara för de andra att det var hit de skulle, men Diana ville till grottorna, och det kan man ju fatta. Jag hade också valt grottorna, om jag fått välja mellan ruckel i skogen, dit solen garanterat kommer att nå, och grottor under jorden, som möjligen har en chans (även om det också verkar otroligt).

Här visar sig bilen med barnen vara. Vad praktiskt! Eller bilen står där, tom. Barnen kommer, med vita kaniner i famnen. (Ja! Det är sant.) ”De sa att vi fick behålla dem, pappa”, säger Caleb. Spökena kommer fram ur skuggorna. Det ska nu visa sig att de inte är farliga, utan här för att ta med sig Caleb och Abby i sin farkost. De är nämligen rymdvarelser! Och Caleb och Abby ska sätta grunden till ett nytt mänskligt samhälle. På nån annan planet, vi får inte veta vilken, och eftersom människan har svårt att överleva utan syrgastuber och sånt på nån annan än jorden så är det kanske en påhittad planet, vem vet? Allt blir lite för smörigt och pastellfärgat för sitt eget bästa nu. Caleb och John gör de tre teckenspråksmeningarna till varandra. Kramas, skiljs åt, kramas igen.

 

Jag kan inte riktigt gråta ändå, den här filmen har förlorat mig för länge sen.

Hur Knowing alltså har gått från en lovande spännande film helt i min smak, till en totalt utflippad vad-i-helvete-håller-ni-på-med-film. Låt oss göra det klart: jag gillar jorden går under-filmer. Jag gillar konspirationsteori-filmer. Jag gillar skräck och jag kan till och med gilla när det blir lite smörigt (om än inte för mycket). Detta är allt. På samma gång. Med strössel på.

Sen regnar det svarta stenar. Som jag fortfarande inte vet vad de är till för. Vi kommer aldrig att få veta. De är snygga, de ser ut som såna där magiska stenar vi trodde på när vi gick på högstadiet, om man höll de hårt i handen fanns det olika energier att tillskansa sig. Fast de här är storleken större. Som blodiglar ungefär.

 

Nu är det dags för John att bli kompis med sin familj igen. Sin pappa då, framför allt. Han kör bilen över en folktom motorväg/bro. Jorden går under fast det märks inte supermycket. Bara i stora folksamlingar och panik i blicken och så. Några bränder. Ingen superstark strålning och saker som smälter och annat som jag tänkt mig när det handlar om solen.

På ett ställe står Johns kollega och kramar sin fru, de står stilla bland alla människor som springer i panik. Det ser snyggt ut. John räddar dem inte.

Hemma kramas hela familjen.

Som slutscen får vi se Abby och Caleb studsa omkring på en äng i pastellfärger. Med kaninerna. Och det var det. Att denna film fått lämna klippbordet, alla pengar som pumpats in i den och alla beslut som folk kommit undan med, att de som medverkat i den kan gå runt på stan efteråt utan att skämmas röven av sig; det är ett mysterium för mig.

Jag har tänkt att Nicholas Cage är en hyfsat bra skådis som jag gillar, men efter den här filmen tar jag mig en funderare över det. Tydligen har han medverkat i en liknande film, som heter Left behind, och som jag inte sett. Inte kommer att se. Men den sågas väldigt roligt här.