Det har varit roliga veckor, där jag har flängt till olika ställen i Hallands län för att vara emcee på deras poetry slams. Världens bästa jobb, verkligen! Laholm, Falkenberg, Varberg, Halmstad, Kungsbacka och Varberg igen. Jag körde upp ambitionerna och skrev ner mängders mängder av mellansnack i min lilla bok. Det har varit roligt att planera inför. Använde nog inte ens hälften av det jag skrev, improviserade även en del.
Kastade mig mellan funderingar kring estradpoesins roll i samhället, till varför vi inte har roligare hattar på oss (tänk mer rokoko!), till en lista med olika kunder som kommer till min Icabutik, till funderingar om raggning på facebook, funkar det verkligen? Till olika stories kring ställena vi var på (som när jag gömde en binda på en kompis toalett på en lite misslyckad hemmafest i Laholm, eller när jag gick på Sturegymnasiet i Halmstad och spelade dödgrävaren i ”Hamlet” och upptäckte lyckan i att få vara man på scen, eller när jag inte gick hem med den eftertraktade Tony pga att fyllan kom ikapp mig på en toalett på väg), till att dansa lite istället för att prata, till att testa prata franska. Jag har hajpat SM i poetry slam, som fan. Trots att jag inte själv bestämt mig för om jag ska dit i år eller inte.
Även Åke, min käre Åke, fick vara med på ett hörn!
När vi körde i Halmstad kom det fram en kvinna i pausen, och tackade mig för att jag vågat prata om ätstörningar. Hon jobbade på ätstörningsmottagningen. ”Du har kommit så mycket längre än de jag har hand om. De mår bra av att höra nån prata så här.” Det var fint, då kände jag att jag gjorde lite skillnad. Ätstörningarna är bakom mig, hade jag haft dem fortfarande hade jag aldrig kunnat prata om dem så här. Nu var det lite läskigt. Men mycket finns som är läskigt, och jag tror på att kasta sig ut.
Katarina, som var min ständiga bisittare, domare, trygga punkt på scenen, har tagit dessa bilder från finalen i onsdags på Varbergs Stora teater. (Jag dansar AfHo, en blandning mellan Afro och House. Kom ihåg nästan alla stegen, som kändes lite surrealistiska tagna ur sin musik. Men jag tror Sofie på Nordic skulle vara stolt!)
Hur gick det för poeterna då?
Jo, vi har haft en stor spridning på de tävlande i Hallands län. Åldersspannet har sträckt sig från 14 till 85! Bakgrunderna har också varierat. Vid två tillfällen körde jag halvt på engelska, halvt på svenska, eftersom både tävlande och stora delar av publiken bestod av nykomna flyktingar som inte förstod svenska så bra. Nour Attaya, en av de som sedan kvalificerade sig till att hamna i laget, körde dikter som blandade svenska, engelska och arabiska.
Vi har hört dikter om All inclusive (som vissa män är vana vid att avnjuta hela livet), dikter om sex, kärlek, krig, flyktingfrågan, psykisk sjukdom, när livet egentligen ska börja, politik, rökning, sockerintag, offentlig amning, att rappa långsamt. Vi har hört poeter sjunga. Vi har skrattat och vi har rörts till tårar. Poetry slam är en sådan underbar företeelse! Just detta att vad som helst kan komma. Och alla är här och tävlar på lika villkor. Du kan inte ta mer plats än de tre minuterna och tio sekunderna, för då blir det poängavdrag. Men det går att säga mycket inom den ramen.
Förväntansfull Åke i logen inför finalen.
Stora teatern i Varberg. En av de tjusigaste salonger jag varit i. Wow!
Jag och evige domaren Katarina. Glada efter finalen.
Delade tåg hem med Susanna Hilbom, Nour Attaya och gästpoet och tidigare Hallandsmästare Ronja Möller.
Det här är en bra bild på hur jag kände mig efter de flesta deltävlingarna. Trött. Lycklig. Alldeles för uppe i varv för att kunna fokusera på medhavd läsning.
I slutändan bildades ett Hallandslag, efter en rafflande final med tio (!) tävlande poeter. Och lite försåtlig felräkning, som dock snabbt rättades till. Hallandslaget består av årets Hallandsmästare Susanna Hilbom, tvåan Myra Arismaa Storbjörk, Nour Attaya och Katta Carlsson. Här kan du kika närmare på dem.
Annan press från tillfällena:
Fler bilder från de olika slammen hittar du på min författarsida på Fb
Facebook-sida