Så är SM över.
Det har varit över i två dagar egentligen, men jag har ännu inte återhämtat mig. All denna brist på sömn, alla dessa människor, allt som händer hela tiden. ”Vart tog de vägen?!” sa Lovisa. ”Åkte de hem?” Jo, precis.
Chocken av att vi lyckades! För vi gjorde ju faktiskt det.
För säkerhets skull har jag listat de missöden jag kom på:
* Vi hade bara en preliminär poäng att visa upp på fredagskvällen, när vi läste upp finalisterna inför finalen. Eftersom excell lagt av och Lovisa och Louise fick hetsräkna i logen. Det var det roligaste jag varit med om att få springa nerför och uppför trappan, smälla upp dörren med pappret viftande i handen, tyllkjolen i flygande fläng och upp på scenen för att annonsera ut det alla väntat på tillsammans med Josef.
Det var mindre roligt dagen efter, när vi tvingades meddela en av de tävlande, Alma Kirlic, att hon trots allt inte var i final, att det var Olivia Bergdahl som var det.
Personligen hade jag hellre sett Alma kämpa från tårna för pokalen, än Olivia diska ut sig genom årets skandal; rekvisita, fullt med folk på scen och tre minuters övertid. Men poängen är vad vi har att hålla oss till, detta är en tävling. Och vi hade som sagt problem med excell och väldigt jämna poängställningar i år.
* Jag kallade Mio för kvinna från scen. Mio är man och detta vet jag. Jag bad om ursäkt efteråt och fick mig en läxa. Nino Mick, som blev SMs vinnare i år, läste mycket om ämnet, och är även Sveriges genom tiderna första transperson att inneha vinnartiteln, så landet lär bli upplyst under året som kommer…
* Jag nämnde Vidars namn i ett bout. Försökte sudda ut det sen genom att säga ”han är jätteotrevlig”. Regeln för en emcee är att inte prata om andra tävlande poeter på scen. Jag har inte fått skit för det efteråt, så kanske märktes det inte så mycket. Och nu när tävlingen är över vill jag förstås dementera: Vidar är astrevlig och dessutom är han en fantastisk poet, inte minst bevisade han det när han vann han Improesin.
* I prisutdelningen efter speed slammet hade alla arrangörer glömt bort att köpa blommor, och diplomet till Maja Lindborg fanns inte på plats. Gaaaah, allmän panik och Josef fick kompensera med en kram till vinnaren. Skämshatten på det, men vi löste det nästa dag genom en extrautdelning i samband med Impron.
I övrigt flöt allt på så jävla fantastiskt bra, om jag får säga det själv!
Som arrangör hann jag inte se så mycket, mest bara de poeter som tävlade i de bout jag ansvarade för. Så detta blir en betraktelse från insidan. Jag stod väldigt ofta med Åke, min prydnadspingvin i famnen, vid sidan av scen, balanserande på höga klackar, med ena örat på den läsande poeten och andra örat på mitt inre som snabbt rabblade saker jag kunde tänkas prata om nästa gång jag skulle upp på scen. Nåt om Åke? Stressa jurygrupperna? Reklam inför kommande programpunkter? (Är vi före eller efter i tid?) Eller nåt helt ovidkommande, galet, sånt som jag är bra på att dra upp, eller brukar vara bra på åtminstone, när jag är lite mindre nervös än nu?
Efter andra dagen började jag skriva upp punkter på ett papper, det blev så mycket tryggare då. Mindre svammel, bättre säkerhet.
foto: Sofia Arvidsson.
Ett par som satt bakom Gisela hade tydligen sagt till varandra: ”Men tänk om det är på riktigt! Tänk om hon är schizofren?” Angående att jag pratar med Åke. ”Fast han svarar väl inte så mycket?” sa pappa skämtsamt när jag på telefon. ”Jodå, men han pratar ju så att bara jag hör”, förtydligade jag. Då blev pappa lite orolig.
Hur som helst var det fint för Åke att få vara med. Han lever upp som aldrig förr, gladare och mer framåt på soffkanten. Även om han tyckte mer om att hänga i logen när han inte skulle vara på scen, än att umgås med människor.
Tendenser jag märkte av: många tjejer som läste (deltagarlistan sa 27 tjejer, 20 killar, så tjohoo!), överlag många som tävlade i SM för första gången; Umeålaget som enbart bestod av nya ansikten var sjukt bra. Mycket om feminism, kön, politik och samhällskritik. Mimi Märak som kom tvåa läste en rosenrasande dikt om Sveriges behandling av samer, Ida Olofsson läste en dikt på engelska om att jobba inom vården.
Tendenser jag inte märkte av: Det här med roliga killar som vältrar sig i ironiska betraktelser av vardagen? Nej. Inte så mycket sånt.
Skönt.
Att prata snabbt snabbare snabbast? Inte så inne längre.
Innerlighet och känslor på scen = ja. Starka uttryck och emfas. Betyder det typ samma sak? Ja, eventuellt.
Offer vill aldrig vara med på bild, men jag fotar honom ändå. Han och hans tjej filmar och sitter med i jurygrupper varje år, dokumenterar slaviskt varje poäng som sätts. En dag tycker jag det borde komma en dokumentär eller nåt…
Jag kastar mig från det ena till det andra: Skorna.
Vi lyckades få någon sorts sammanhållning i invigningen som inte var meningen från början. Eller det var det väl, men det hela planerades kvällen innan väldigt hastigt och lustigt. Vi tog med alla våra skor och kastade in dem på scenen under tiden som Josef läste upp de tävlande lagen. Sen gick jag upp på scen och läste Digiloo Diggiley som en slamdikt. ”Jag övade i duschen på morgonen och det kändes rätt bra”; på den skalan var vi. Och så kom Lovisa och Louise in bärande på de gyllene skorna, aka priserna för lag- och individuell final. Så här såg det ut:
foto: Sofia Arvidsson.
Behrang Miris tal kom sen, och det var fantastiskt. Tjugo minuter istället för tio minuter, men han berörde många ämnen så det var väl okej.
Någonstans här stal någon min dator. Det var inte okej. Och en väldigt konstig upplevelse att behöva ställa sig på scen och läsa som förpoet precis efter att man fått veta det. Jag gick från scenen ner i logen och tog en öl.
Fast det kunde förstås varit värre.
Insåg jag när jag tänkt över det ett tag. Skulle man stjäla en dator var det kanske mig man skulle stjäla av. Jag är inte utfattig och jag hade backup på det mesta.
Men ändå. Obehaglig känsla. Jag har ingen iPhone och är som alla er andra naken utan mitt internet. Och jag köpte den i augusti.
Häromkvällen innan jag fiaxt en ny låg jag i soffan och sjöng. Det var nog fem år sen det hände sist, och rätt mysigt, men verkligen ett tecken på hur uppbunden jag är av en liten maskin för att spendera min tid.
Ett fint moment var när jag satt bredvid Josef under Jamila Woods och Robbie Q Telfers uppträdande, våra gästartister från Chicago (!), och han skrattade så att han nästan grät till Robbies hunddikt. Det är så mycket som går rakt in under SM i poetry slam. Särskilt under finaldagen, då man är som tröttast, ett lakan med fritt genomblås. Då är dikterna från scen lika rafflande som tårdrypande, de berör på ett helt annat sätt för inget finns emellan. Och jag minns hur mycket jag älskar det här: inklusive nerver utanpå och decimaler som är livsavgörande.
Just det, jag sprayade pokaler i pauserna också…
Och köpte alla blombuketterna. (Lite som blev kvar efteråt. ”Ska vi slänga det?” sa Josef, men jag hade redan fått alldeles för mycket personligt engagemang för det.)
Och i år var det rätt vinnare.
Jag tycker inte alltid att det är det, ofta är det nåt som blir lite synd på vägen, men när Nino läste är hen självlysande för mig. Det finns ingen annan som får vinna, tänkte jag. Tvåan, Mimi Märak, var också bra, men hade hon vunnit hade jag ändå blivit lite besviken.
För Nino Mick har det där hudlösa, hen har ämnena och modet att våga skriva naket om ämnen som BDSM-sex och transsexualitet. Och språket! Kanske framför allt det, hur poetiskt vackert skimrande det var. Alla adjektiv på samma gång! Pärlor som bildar ett ansikte eller vad det var, jag minns inte riktigt, men har du chansen att se Nino live; ta den. För fan alltså, det där var något utöver det vanliga.
foto: Sanna Hedlund (C).
Och Michael Horvath, som alltid varit lite av en favorit för mig, kom trea. Det kändes också fint. Han satt bakom mig och Gisela och verkade väldigt nervös, det är intressant, för han har så lugn röst på scen.
Affe bodde hos mig och det såg ut så här i lägenheten. Klädhögar för vad jag skulle ha på mig, schema på badrummet för dubbel koll. För under stress kan jag inte lägga något på minnet.
Jag, Vilska och Lisa var Pantertanterna minus en när vi läste som förpoeter i årets nytillskott, Schlager Sclam. Vi var fabulösa och roliga och jag vet inte om man hörde allt vi sjöng, men jag hoppas det. Lotta från Abf fotade oss i logen innan uppträde.
Fredagen var på något vis den dag som var bäst, nästan. Den försvann förbi i ett enda stort leende, jag mådde så bra den dagen! Jag minns inte vilka jag pratade med eller hur tiden kunde gå så snabbt, trots att det finns gratis öl i logen hann jag aldrig dricka speciellt mycket. Under teampieceboutet var det 250 personer i publiken! Det var knökat och svettigt och ofattbart.
När vi plockade undan stolarna sent på kvällen och Inkonst redan skulle ha stängt för fyrtiofem minuter sen, kunde jag lassa fjorton stolar på hög, det var ingen match. Trots högklackat kunde jag manövrera, enda läskiga var när man precis tippat högen bakåt och under en halv sekund inte hade koll, innan man fångat upp med handen. Då är det bara att lita på att det funkar, för det gör det oftast. Ungefär som när du kör bil i centrala Malmö.
När vi sitter på slammastermöten på Poeten på hörnet tittar folk som går förbi in utan rädsla för att ögonen ska trilla av. Ja, här sitter vi, tänker jag. Rosa i håret och med dreads ner över axlarna. Experterna inom vårt gebit, vi har hållit på med det här så länge nu och vi diskuterar poetry slams framtid. Jag har tänkt att detta är något jag kanske inte har tid med, inte orkar engagera mig i längre, men jag tror jag har fel. Det är så fint att se så många nya poeter slåss, det är en svårklådd arena för oetablerade skribenter världen över. Även om jag kanske inte har tid att tävla själv längre, så känns det som att jag kommer hänga kvar på ett hörn, ett tag till i alla fall. För intet i världen vill jag missa nästa år, när SM är i Umeå!
Louise, vår tekniker.
Vidar har hand om estradpoesi.com-sidan.
Josef och Noddy, i bakgrunden Nils, aka Kung Henry.
Valda, yngsta deltagaren.
Erik Wickström och nytillskottet Miikka.
Ulli.
Ett annat moment: när Kim dansar in på scen till tonerna av ”Fångad av en stormvind” i kort paljettklänning och sjunger fram en ny text, inför schlager schlammet. De spända nerverna behövde detta galna avbrott, och Stubbes version av Loreens låt, där han simmar över Nissan (”jag kommer simma över Nissan om hon vinner!”)
Det är så mycket jag glömt, säkert, men ni orkar inte läsa mer nu. Så vi avslutar denna mastodontuppdatering med bilder från sista kvällen; självcentrerad fotografering på toa, efterfest med bästamusiken och det sista avmattade hänget på vandrarhemmet. När solen gick upp över vinnare och förlorare, och jag, Affe och Kim delade på en taxi hem.
Nästa dag städar Affe mitt kök.
Facebook-sida