Det är när man ser bilder som denna som man

1. tillfälligt och mycket hastigt känner en längtan tillbaka till dreadsen

2. får en ilning i kroppen om att åldern faktiskt börjat nå även mig. Var jag inte lite vackrare då? Var jag inte lite smalare då? Ja, ni vet.

 

 

Bullshit, förhoppningsvis.

 

 

Det är klart, man slänger förstås även en tanke på han som tar fotot. Min blick vänd från spegeln, ”så här? Är jag fin så här?” Och han dokumenterar...

 

 

Mer info om det nya boendet kommer…

 

Kort handlar det om tre katter, som älskar undantagslöst. Två killar, som är helt okej, så mycket jag nu känner dem än så länge. En kräkgrön port, ett hus som är hundra år gammalt. Underbart knarrande golv. Ett livs levande Möllevången precis utanför dörren. En innergård och en utsikt från min skrivarlya som tagen ur Moulin Rouge. Ni kommer se det på foto sen, hoppas jag. 

Och, inte att förglömma: en roman färdig för kritik!

Okej, förlåt, det började inte på M.

”Tomanernas liv” av Christine Nöstlinger, med illustrationer av Helme Heine. Tack och lov fanns den hemma i vår bokhylla! Tack och lov kom jag ihåg att titta efter den…

För er som inte alls hänger med är detta alltså den efterlängtade uppföljningen på min jakt efter blå små gubbar eller snarare troll som jag mindes från en barnbok, vilket för ett tag sen resulterade i galna bilder efter google-sökningar, och slutligen;

kommer ja...

 

 

 

 

 

* Övergångsställs-regeln, ni vet den de stiftade för att folk inte skulle bli överkörda invid de blå här-går-man-skyltarna, verkar inte gälla. Vilket irriterar mig, eftersom jag tycker den passar in i min tes att världen ska dansa efter min pipa. Varpå jag nästan blir överkörd några gånger om dagen.

 

 

 

 

* Inte heller lagen mot affischering på els...

 

 

 

Men nu är det städdags, och inget onödigt får plats i nya boendet. 

Så puss och hej, mina älsklingar!