Nu har portarna öppnats och djuret sprungit ut…
”Blötdjur”, min femte bok (!) och Ariel Helds andra, är en erotisk roman. En saga, extra allt, kan man väl säga? Läs mer om den här, och köp den via de vanliga kanalerna, vet inte var den är billigast. Förhoppningsvis ser man den även i butikerna. Annars får ni jättegärna be dem ta in den; jag vet att den ligger på Akademibokhandelns server så det ska vara möjligt.
Jag började fundera på en andra bok som Ariel Held redan kort efter att den första hade släppts. Men jag ville vänta med att skriva den. Det har alltid varit viktigt för mig att inte hamna i ett fack, och jag ville komma ut med böcker under eget namn däremellan, tänkte jag. Lättare sagt än gjort. På ”Säg inte det här till någon” följde år av refuseringar. I efterhand har jag funderat över om det hade med erotiken att göra? Men det kan också ha haft med min förmåga att färdigställa ett romanmanus. Att den inte var så väl utvecklad då, faktiskt. Jag har blivit så mycket bättre på det där genom åren.
Men jag visste vissa saker redan då, 2014. Att jag ville ha med mer övernaturliga inslag, t ex. Och att jag ville att en stor del av handlingen skulle utspela sig i en skog. Jag ville fortsatt skriva om BDSM-sex, fast på ett annat sätt den här gången. Och utmana könsrollerna, mer än jag gjort i den första.
Sen började jag skriva, det var väl 2016, där nånstans.
När insåg jag att jag behöver ha flera manus, där jag fokuserar på ett åt gången, jobbar om och jobbar om, skickar in, tar upp nästa? Nej, men det insåg jag nog inte. Jag tycker om att skriva bara, och jag har inga problem med att få nya idéer. Snarare tvärtom, att jag får hålla dem på avstånd ibland. Jag pratar mer om mitt skrivande i Författarskolan i Lunds podd ”Köttet”, har ni lyssnat på det? Jag tyckte det blev bra faktiskt. Tror det är kul att lyssna på om man skriver själv. Eller om man bara vill ta sig in i min hjärna ett tag, hehe.
”Blötdjur” har skrivits på fik, i en stuga i Huaröd under skrivarveckan, och hemma i min lägenhet på Möllan. Det har dragits upp tidslinjer för att hålla koll på allt, det har ritats upp och planerats. Att ha med övernaturliga element visade sig vara en utmaning större än jag först hade fattat. Om du skapar en annan värld, då behöver du också bestämma vilka lagar den lyder under. Och det gäller allt! Om jag lyckats? Avgör själva…
Den var hur som helst otroligt kul att hålla på med. Även om slutet var jädrans meckigt att få till. Jag vet inte hur många versioner det finns! Men så är det alltid. Jag jobbar abnormt mycket, genom hur många år som helst. Och jag trivs, märkligt nog, med att ha det så. Jag insåg det för ett tag sen när jag pratade med en kompis som är journalist. Det är skrivande, men ett helt annat slags skrivande. Han får sällan mycket ändringar från sina redaktörer när han säljer in en text. ”Målet måste väl ändå vara”, sa han, (eller skrev, för vi messade) ”att du kan skriva nåt som blir bra med en gång. Fantastisk text som bara flyter ut ur fingrarna.”
”Nej, men gud!” skrev jag. ”Så är det inte att skriva en roman.”
Och jag insåg att så vill jag inte att det ska vara heller. Vad skulle det vara för jobb? Jag tycker om att det tar tid, insåg jag plötsligt. Jag är kanske störd, men jag gillar att man får vara med sin text i flera år innan den blir klar. Att det växer fram långsamt, som ett pussel man lägger för sig själv. Det är en värld att träda in i, full av karaktärer och känslostämningar, som jag kan sakna sen när den är en bok (även om första känslan oftast är att man inte ens orkar läsa nåt i den när den kommer i tryck, för att man är så trött på den efter alla genomgångar).
Tänk när Cypern blir klar liksom? Vad ska jag göra då? (Mitt evighetsprojekt.)
Nä, men nu hoppas vi på recensioner, hörni! Jag är inte rädd för sågningar (fast jag har aldrig fått nån, så det är klart att det skulle kännas). Jag är rädd för tystnad. Kultursidorna är ju som sagt inte vad de brukade vara. Men jag tänkte häromdagen att bara de läser den här boken, så tror jag att det är svårt att inte säga nåt om den efteråt. För den sticker ut! I en aldrig sinande ström av självbiografier i olika varianter är ett crazy erotiskt äventyr som detta en frisk fläkt. Tror ni inte det?
Lagom till detta har vi också uppdaterat bildbanken med nya bilder på Ariel Held. Det var ju ändå nio år sen sist… Kolla in vad snygga de är! Axel Ohm, jag och Alexandra hade en så rolig dag i Bokskogen.
foto: Axel Ohm (C).
Facebook-sida