”Du lever ju som författare på riktigt”

Idag är en trött dag. Jag ligger på soffan och skriver det här, för jag tänker att en blogguppdatering som jag funderat över ett tag inte är så ansträngande att göra. Och för att det fortfarande är svårt, det här med att bara ta det lugnt emellanåt. Nu har jag haft några dagar när jag jobbat på duktigt med skrivandet. I kombination med att jag gått på kulturella och sociala evenemang. Så skönt att samhället öppnar upp igen ju! Som vi har längtat.

Men emellanåt behövs det lite återhämtning också.

Undrar om alla som har såna här jobb känner det så? Som att de liksom… fuskar lite? Jag såg en befriande intervju med Ulf Stark där han sa att vissa dagar skriver jag ingenting. Jag bara ligger på soffan och funderar. Det är ju så det är, på sätt och vis. För att skrivande också är mycket funderande. Men det känns som att häda att berätta det. Särskilt för mig, jag som är uppvuxen på gård med den mentaliteten av att det alltid finns jobb att göra. Jag har fått lära om, känns det som, för att inte gå in i väggen igen.

Det har hänt roliga saker! Det gör ju det nästan hela tiden nu, det går bra för mig så att säga. Först och främst har jag skrivit på ett kontrakt för ny bok. Det blir erotik igen! Eller igen och igen, senaste gången var ju 2014, vilket faktiskt är ganska många år sen. Men Ariel Held har inte dött. Hon lever och frodas. Som jag tänkte redan när jag släppte ”Säg inte det här till någon”, så är hon min följeslagerska genom livet. Mitt ständiga, lite porrigare, lite självsäkrare alter ego. Där för att ge den svenska litteraturen välskriven, gränsöverskridande, extremt snuskig och het erotik. Det känns roligt att det här manuset, som hängt med under många år, nu ska få bli bok. ”Blötdjur” började jag skriva på redan 2016. Sen har det varit många omskrivningar; jag tycker att erotik kräver ännu mer omskrivningar än annan litteratur för att bli bra. Och sen har jag övernaturliga inslag också, och det krävde också en hel del jobb, mer än väntat faktiskt, för att kännas trovärdigt och funka. 2019 hade jag egentligen ett muntligt ja på den här. Men då gick jag in i väggen. Och sen fick ju ”Aldrig ensam” gå före. Och sen blev det omskrivning igen. Och sen diktsamlingen. Och corona. Nu har det äntligen blivit Ariels tur! ”Blötdjur” kommer ut på Vertigo förlag, precis som ”Säg inte det här till någon”. Jag kan inte tänka mig att nåt annat förlag skulle vilja ge ut det här. De är bäst när det kommer till erotik som inte är mainstream. Och ni kommer att gilla detta, det tror jag! Det utlovas skogsporr, BDSM-hetta, och tentaklerna är tillbaka: ännu fler den här gången…

Denna gången är det Alexandra Nedstam jag ska jobba med, och det ska bli väldigt roligt. Det känns som att vi tänker lika, och hon är väldigt förtjust i manuset.

Här är härligt glada bilder från kontraktssigneringen förra veckan. Vi skålade med champagne och gjorde det riktigt festligt. Och Ariel kom ut som kepskvinna, hehe! Jag köpte också helt galna nya kläder i veckan, för jag kände ett sug efter att liksom visa mer i klädseln hur pass porrig den här boken är. Innan har jag tänkt Det är inte jag som ska vara ett runkobjekt. Det är min bok. Men nu vände jag lite på det. Jag har liksom skrivit det här, tänkte jag. Det här otroligt porriga. Ska inte det också lite grann synas på mig?

Tyckte att det gröna i kombination med den isärslitande effekten symboliserar min kommande bok ganska bra…

Fler tjusiga rökbilder med skyhöga klackar finns på Ariel Helds facebooksida, in och gilla om ni inte redan gör det…

Det här med att leva som författare kräver ju pengar. Det är därför man brukar prata om olika förutsättningar att följa sina drömmar, när det gäller kulturellt skapande. Det handlar inte bara om möjligheten till kontakter och att veta hur man för sig i kulturvärlden, utan minst lika mycket om att ha en buffert av pengar som gör det möjligt att sitta på sin röv och skapa, skapa, skapa. Det tar ju tid att skriva böcker, va. För de allra flesta, om det ska bli bra. Det är ett ständigt övertygande som krävs, av en själv till en själv. Att jo, det du pysslar med vid datorn, som kanske tar år på sig att bli klart (kanske inte ens når ett förlag eller kommer ut), det är värt det! Det är värt att du säger nej till heltidsjobb. Det är värt det att du sätter av timmar till det, dagar till det.

När jag började satsa mer helhjärtat på skrivandet, 2008 i samband med att jag flyttade till Malmö, så jobbade jag rätt mycket på Ica. Och hade en låg hyra. Så varje månad kunde jag sätta undan flera tusen, som till sist steg till en bra buffert. I kombination med att min morfar dog, ska sägas, och lämnade efter sig arv. Sen tar ju pengar slut också, särskilt om man sitter på fik och jobbar varje dag, som jag under flera år gjorde. Inget fel i det, arbetskollegor är ju guld värt. Bara häromdagen påminde Sofia Pontén mig om hur härligt det var när en av de plötsliga frågorna som kunde komma från tvärs över bordet var ”om du var på ett skumparty 2001, vilken låt skulle få dig att dansa som mest då?”

Nu de senaste åren har jag haft turen och lyckan att få stipendiepengar. Det är pengar att lägga på hög, i min bok. Andra kanske reser iväg för dem, för att de inte har lugnet att skriva hemma. Eller investerar i nåt annat dyrt och stort som behövdes. Jag tar dem som en förevändning att jobba lite mindre med pengaindrivande verksamhet av olika slag. Fördjupa mig i mitt eget skrivande.

Och det är klart att man blir stolt. Häromsistone fick jag Handels kulturstipendium. Se nedan så tjusig motiveringen var! Då sträcker jag på mig, och känner att det jag skriver faktiskt kan vara något viktigt. Bara igår när vi satt och babblade efter ett poetry slam var det någon som hade läst min bok och tyckte mycket om den. Man tröttnar ju aldrig på att höra det! Och det känns alltid lite overkligt, när jag inser hur det jag knåpat ihop på min egna kammare liksom nått ut till en massa människor, och talat till dem. ”Du lever ju som författare på riktigt nu”, sa en kompis. Och det känns ju rätt, med tanke på hur jag jobbat för att komma hit. Men också overkligt. Det finns ju inga garantier liksom; och många som jobbar hårt och inte får vad de förtjänar. Jag känner mig väldigt tacksam just nu.

Den där hajpen som lever kring författare, också. På Ica häromdagen frågade jag en gubbe om det var de billiga äpplena han hade valt. ”Ja, alla kan ju inte vara författare”, sa han och log. ”Du tror att jag är rik?” kontrade jag genast. För att sen le lite och säga att för tillfället kände jag mig visserligen rätt så förmögen. Men verkligheten är ju att det som ger mest pengar är gigen runt omkring själva böckerna. Och fortfarande är det en stor ekonomisk trygghet att jobba extra på Ica, med den ob det ger. (Jag skrev om ob i senaste Handelsnytt förresten. Blev nöjd med den krönikan.) Det folk tror är att när man syns och hörs överallt plötsligt: i tv, radio, tidningar: då är det lika med pengar. Så är det ju inte. Det krävs fortfarande att folk köper ens böcker. Och det är fortfarande inkomster som kommer och går, och få förunnat att verkligen bli rika på författande. Man får liksom tycka att det är väldigt roligt för att det ska löna sig även när framgångarna uteblir.

Så här glad blev jag när två representanter från Handels kom förbi och gav mig blommor på jobbet.

Om ni vill se mig läsa dikter från ”Vänligen bygg inga berg” går det förresten att göra det nu i mars, i Dalsland. Jag ska medverka på Poesidagar i Dalsland. Här är de andra som ska medverka, och du kan läsa mer om själva evenemanget här. Biljetter finns att boka här.

Det ska bli jätteroligt, inte minst att hänga med Jimmy Alm igen, som jag träffade på Klubb Bubbla i Örebro senast.

Förresten kommer den andra Lina Arvidsson ut med en bok nu igen. Jag tycker faktiskt det är lite skönt när jag läser om att den kallas för en ”hemvändardeckare”. Så olika vi är, tänker jag då. I vårt konstnärliga skapande. Jag skulle aldrig få för mig att skriva en ”hemvändardeckare”. Och det tror jag att de flesta som känner mig vet.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.