Förra veckan sattes mycket tid av för planering inför sommarens skrivarläger i Katrineberg. Jag hade dessutom lovat en kompis att passa hans katter, så på köpet fick jag ett nytt ”kontor”! Utöver stora problem med nacken, som jag fortfarande försöker komma till bukt med, var det en riktig mysvecka.
Moses är den minsta av katterna. Ingen kattunge längre, men fortfarande ganska spattig. Vill gärna vara med där det händer. Men är samtidigt lite egen. Kan glo på en med orolig uppspärrade ögon och man fattar inte ett skit av vad han vill säga. Kan gå ut i hallen och jama då och då. Saknar han matte och husse? Mår han bra? Sen kommer han tillbaka, hoppar upp i soffan och sträcker ut sig över ens papper, helst de jag behöver för anteckningar just då, för det sällsynt underbara ljudet av prasslet.
Zion, den stora vita, är mer reserverad av sig. Ligger ofta och vilar i sängen. Men så kommer han plötsligt, vältrar sig över ens fötter eller hoppar upp i ens knä. ”Klappa mig! Älska mig!” Så skönt sätt att visa tillgivenhet. Att kräva närhet och få det.
Att vara i någon annans lägenhet är rätt kul, bara det. Endast en av nätterna sov jag visserligen över, men ändå. Nils hade sagt att det var okej att ta lite av maten i kylen, det var okej att ta av rosévinet som ändå behövde drickas upp. Och kaffe, förstås. Riktigt lyxigt!
Filmkväll med dåsande katter och ”Hunger Games”, andra filmen. Jag gillar att göra fläta på mig själv under tiden som jag ser film, tydligen. Det är väl något som är kvar från dreadstiden. Att pilla med håret när det finns tid över. En annan kväll såg jag ”Birdman”. Se den, verkligen! Jag vill inte avslöja för mycket. Bara se den. Så fascinerande. Obs: ingen superhjältefilm.
Moses pepp inför den här kursen känns inte riktigt lika stor som min.
Nils har en bläckfisk som bara måste testas som huvudbonad. Inte så jättebekvämt. Men ändå.
Resväskan var rolig…
…tyckte både Moses och Zion.
Gosigt med två katter i sängen, mycket hår till trots! Dessa dagar fick mig att allvarligt fundera över det där med katt. Vore inte drömmen att bli gravid och föda ut en kattunge istället? Bara tänk på det! Inte enbart det att den är mindre, den klarar sig dessutom själv förvånansvärt snabbt, jämfört med människobebisar.
Jag tycker vi ska införa det.
Midsommar firade jag tillsammans med till större delen nya bekanta. Inomhus och i slitna jeans och tygblommekrans. Inte alls likt mig, som brukar bli så traditionell och romantisk av mig till midsommar. Men palla. Jag skulle dessutom hem i någorlunda tid i år, eftersom jag skulle jobba på Ica dagen efter. Traditionell mat åt vi, sill och potatis och lite snapsar. ”Our songs is about getting drunk, or death”, förklarade Kristian för den utlandsfödde gästen.
Min nacke, ja. Kiropraktor i förra veckan, eventuellt förstörde jag allt genom att gå på zumbapass på kvällen. Kiropraktor måste för övrigt vara en av de läskigaste sakerna som finns, eller vad säger ni? ”Slappna av nu”, och sen bara knak knak! Ska det låta så? Hur kan jag slappna av när det låter så?
Var det vad min nacke ville ha? Inget har hjälpt de senaste dagarna, varken övningar, tigerbalsam eller Voltaren. Igår tog en kollega halva mitt pass för att jag skulle få chans att återhämta mig, och ändå var jag helt nackspärrsstel efter avslutad dag. Kassajobbet är visserligen döden för nackar. Bättre med skrivandet då, där jag kan göra pauser när jag vill.
Om jag sen gör det är kanske en annan fråga…
Men idag var första dagen som jag körde ordentligt, med övningar vid lunchbreaket, tio upprepningar av varje. Det gjorde ont men det kändes bättre efteråt. Och två promenader, en kortare, en längre. Att röra sig ger trots allt ökad rörlighet, det känner jag ju. Men kanske ska jag undvika för mycket hopp och studs några dagar. Och förhoppningsvis får jag tag på min husläkare imorgon. För det här är inget roligt att gå med. Jag har ju haft ont i nacken i ett år typ, men inte på det här viset. Som det är nu känner jag mig handikappad.
Idag skrev jag lite på egna romanen igen. Nacken ska inte hindra mig förstås, om jag inte får skriva kan jag inte leva. Så är det. Och så roligt det var att jobba med den! Idag var en sån dag när jag kunnat sitta hur länge som helst. Jag läser igenom för att se om det jag fogat in funkar, jag funderar över hur romanens värld rullar upp sig nu jämfört med tidigare. Och jag tror att det är på väg att bli bra, jag tror det.
Facebook-sida