Nu har jag också läst artikeln i senaste Författaren, om att bli brutalt sågad. En författare som berättar om hur hen fick ett sammanbrott och sen slutade skriva. Efter två sågningar. Alltså efter två dåliga recensioner. Hur drabbande det än är beskrivet… förlåt, men det här tycker inte jag känns rimligt.
Nitar går man väl på hela tiden som författare? Att bara få komma ut med en bok är ingen självklarhet. Jag blev själv refuserad för några veckor sen, trots att jag hade foten inne på förlaget. Trots att vi hade haft positivt möte och jag hade omarbetat, ordentligt jävla mycket, efter vad de sa. Det är sånt som händer, det är så livet (också) är, mitt bland alla utgivningar och hyllningar.
Jag hoppas att författaren kan få syn på det här utifrån. En recensent eller två ska inte kunna ta ifrån en lusten att skriva, FÖR ALLTID. Kom igen, vill jag säga. Gaska upp dig och kom igen! Skrivandet är ditt. Inte deras.
Idag åker jag till bokmässan.
Efter att ha varit lite orolig över att det ska bli för mycket intryck, att jag inte ska klara av det, känner jag mig just nu bara pepp och glad. Det enda jobbiga är att jag läser en jättetjock bok som måste med i packningen. Det känns ju lite opraktiskt. Men, jag är beroende. ”Vägen mot Bålberget” av Therése Söderlind, som knyter ihop häxprocesserna på 1600-talet med modern tid på ett spännande sätt. Ibland lite för mycket släktforskande, men hon har ändå tagit till en del roliga knep för att göra det spännande och lätta upp. Och i det stora hela läser jag bara på, fascineras lika mycket av nutid som av dåtid. Och av människorna, som blir väldigt levande.
Har ofta tyckt tidigare att det är tråkigt att läsa om gammal svensk historia. Bara en massa fattigdom och barnafödande. Misär, svält, gudstro. Det blir för mycket, och påminner för mycket om den egna släktens överdrivna fascination för gamla brunvita bilder och den som var släkt med den som var släkt med den. Det krävs liksom något extra för att det ska gripa tag i mig.
Som när Sara Lövestam knöt det till barnlängtan/barnfrihet i sin serie om Monika. Eller som här, när det handlar om häxanklagelserna.
Och kanske har det också att göra med att jag blivit äldre. Bara en sån enkel sak, som kan ändra ens syn på saker och ting.
Facebook-sida