Om ”Det” och skräck och varför jag älskar Pennywise

In: film

För några dagar sedan såg jag nya versionen av ”Det” på bio. Ni vet, Stephen Kings läskiga clown, som kan stoltsera med att ha satt skräck i en hel generation. Främst genom miniserien som kom i början av 90-talet. Jag var tretton sommaren när den visades i svensk teve. Jag hade väldigt liten erfarenhet av skräck. Utöver sista avsnittet på ”Twin peaks”, som jag inte fattade någonting av (men det gjorde inte mina kusiner heller), ”Terminator 2” med den onda roboten som sprang så fasligt fort och dessutom kunde växa upp helt oväntat ur golvet; samt ”Alien”-filmerna, som jag varit för liten för att hänga med i handlingen av och istället blivit allmänt traumatiserad av diverse hemska scener, som när alienmonstret utan förvarning tränger ur ur magen och förstör spaghettifesten. Eller när Ash visar sig vara en ond android som sprutar vit mjölk ur halsen när han blir dödad, och huvudet bara hänger där på ryggen och slänger.

Parentes!

Men jag var alltså en oförstörd unge som inte ens blivit kysst, när clownen Pennywise gjorde entré i mitt liv. Det fanns en föraning om att jag själv valt bort att se skräck, för att jag visste med mig att jag blev för rädd och aldrig skulle kunna somna igen. Det visade sig, pretty much, stämma. Fy fan, va ”Det” skrämde mig! Ett gäng ungdomar som letar omkring i kloakerna, efter en ondska, en formskiftare, som har förmågan att förvandla sig till det du är som allra mest rädd för. Och inte dör han heller! Han kommer bara tillbaka hela tiden.

Fast vidrigast form var förstås clownen. Den som ska vara snäll och glad, men här förvandlas till en galen best med huggtänder.

I vuxen ålder såg jag om ”Det”. Miniserien hade klippts ihop till en hyfsat värdelös film. Värdelös, för att den saknade flera komponenter. Berättelsen gick liksom för snabbt fram. Skådespelarna var för taffliga (främst de vuxna faktiskt). Den andades för mycket 80-tal. Effekterna var för tattiga efter att man vant sig vid storheter som ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter”. Och det var för glest mellan de läskiga scenerna.

Kanske var det också för att jag nu tagit tag i det där med skräck. Jag blir fortfarande rädd, men jag tycker om att bli rädd. Jag beundrar det som lyckas skrämma mig, och vill hylla det genom att bemästra det. När det handlar om litteratur, film eller annan slags konst, har jag som ett pockande behov i mig, ett begär efter hemskheter, som då och då måste tillfredsställas. Även om jag vet att det kan innebära utebliven sömn och den plötsliga övertygelsen att någon, den senaste tiden har det varit Jonna Henningsson, står i min på glänt öppnade garderob och tittar på mig, när jag ska på toa mitt i natten.

Jag läste boken. Eller böckerna. Två tegelstenar är det, och kanske var det för att jag läste det på svenska. Eller också var det för att Stephen King inte är den bästa av stilister, och för att jag just då gick skrivarlinje och var besatt av just det stilistiska. Men jag blev åter besviken. Det var babbligt. Det var sexistiskt. Det var en besvikelse.

Ändå älskar jag storyn, det är en av mina favoritstories i världen faktiskt! Denna om ondskan som med jämna mellanrum (27 år) återkommer till hålan Derry i USA. Bara barnen kan se monstret, som förgiftar hela byn med sin närvaro. Gör vuxna till oseende, själviska, hemska. Gör verkligheten mardrömslik. Och framför allt: äter barn.

Det. Äter. Barn.

Så det känns som att jag har sett fram emot den här nyfilmatiseringen i hela mitt liv.

 

Jag fattade att jag inte skulle våga gå själv, jag är inte dum i huvudet. Men jag ville se den på bio! Hallå liksom. Bring it on! Den amerikanska versionen hade dessutom premiär på min födelsedag, den åttonde september. Någon finare slump hade jag svårt att tänka mig.

Vi var ett sällskap på fem personer som gick. En roligt brokig samling, som svarat ja när jag frågat på facebook.

Med så skyhöga förväntningar som trailern skapat, och med vetskapen om att det var Bill Skarsgård (en Skarsgård kan väl aldrig gå fel?) som spelade clownen, och med hajpen av att självaste Stephen King hade tyckt att den var så bra att han ville se den en andra gång, så… ja, herregud! Jag var pepp.

 

Med höga förväntningar brukar det gå snett. Så är det alltför ofta. Men oj, så lycklig jag var där i biomörkret! Inledningsvis, utan att avslöja för mycket, läggs läskig scen på läskig scen. Det var en kavalkad av helspänns-situationer, som varje gång avslutades med ett ofrivilligt tillbakaryggande i stolen. Sedan vände jag mig mot Vilska på ena sidan, eller Rita på andra sidan, och mös, leende. ”Det här är så bra!” Eller ”wii!” Eller annan viskning (jag lovar, det hölls i låg ton, jag är en vuxen biobesökare).

I recensioner jag läst får dem det att låta som något negativt när det kommer flera rysliga scener på varandra så här. Att det skulle bli för mycket, man efterfrågar något mera subtilt, jag vet inte? Det känns inte som en skräckfilmsfantast som recenserat, precis. Själv tycker jag att det är exakt så här skräckfilm ska vara. För mycket. Skoningslöst. Skitjobbigt och alldeles för nära.

 

Man har lyckats fånga känslan av Derry. Av den loja småstaden, hålan, där alla känner alla och snackar skit bakom varandras ryggar. En pappa som sexuellt utnyttjar sin dotter. En annan som hånar sin son när han blir rädd. Och även detta bidrar förstås till det utanförskap Losers-gänget känner, som får dem att ty sig till varandra. Mestadels håller de till vid vattenfallet, i det vackra landskapet där det går att dyka, sola, hänga i största allmänhet, fri från Henry Bowers och hans mobbinggäng. Men där också rören från avloppssystemet mynnar ut. Och vem gömmer sig där, i kloakerna… Precis som i förra versionen har man varit noggrann i castingen vad gäller barnskådisar. Det är svårt, och kräver noggrannhet. Och jag tycker man gjort utmärkta val, i dessa för mig i alla fall förhållandevis okända ansikten.

The sewers, heter det på engelska. Kloakerna. Och är det något jag var missnöjd med, så är det porträtteringen av just detta, Dets hem. I en scen presenteras hur man kan ta sig till avloppsriket via ett fallfärdigt gammalt hus. Jag fattar spänningen i fallfärdiga gamla hus, jesus, det är ju en av de tacksammaste ingredienser som finns när det gäller skräck. Tomma, tysta korridorer. Gnisslande gamla dörrar. Golv som går sönder och rasar. Psykets innersta rum med alla dess förgreningar. Men, det blev lite kaka på kaka här. Tyckte jag.

Mindre problem dock, eftersom resten är så makalöst väl genomfört. Till skillnad från i den tidigare filmatiseringen får man här med, och ger substans åt, alla de olika versionerna av Det. Pennywise the clown är egentligen bara en av barnens skräck. Formskiftaren använder sig av hela sin repertoar, när han även tar formen av zombie, de bankande händerna av människor som håller på att dö i en brand, blod som stiger upp ur vasken för att sedan stänka ner ett helt badrum, samt utnyttjar sorgen efter en lillebror som dött.

Jag saknar fågeln. Den gigantiske, som jag minns från boken, i en stillsam obehaglig scen. Men kanske gör den sig bäst i en bok?

Hur är då Bill Skarsgårds Det? Jo, vissa skillnader finns förstås. Framför allt har tekniken blivit bättre. Det måste inte alltid vara av godo, visserligen. Jag har sett mången skräckfilm där det är åt helvete på grund av möjligheten till animation. Man flippar ut, och glömmer att less ofta is more. Och visst blir det lite kavalkad av färdigheter mot slutet. Men för det mesta tycker jag man håller sig på rätt sida här. Det är gubben i lådan-effekt på Pennywises rörelsemönster, som bara förstärker det läskiga. Det är raseriutbrott och för snabbt springande mot kameran. Det är ögon som går från levande till döda, till levande igen. Det är ett gap som inte nöjer sig med en rad huggtänder, utan utvecklas in absurdum, lager på lager; alltså SÅ BRA! Ni måste se det.

Hur är då skräck när det är bra? Ja, det diskuterar man sällan på kultursidorna. Skräck talar nämligen till reptilhjärnan, till vår omedelbara känslomässiga nivå. Det handlar inte om det intellektuella. Det är samma nivå som kommer fram när vi har sex. En krypande, absolut närvaro, som vill skaka om i grunden. Rycka oss ifrån all trygghet på en gång och få oss att famla utan förankring. Som när tjejen i ”The Ring” kröp ut ur teven och fick hjärtat att ta ett skutt på väg ut ur bröstet.

Scener i stil med den når nya ”Det” inte riktigt upp till. Men nog är det jobbigt, där i biomörkret. Även om jag vet i princip allt som ska hända, vet jag inte hur det ska porträtteras. Jag hoppar till av plötsliga effekter. Jag glider neråt i stolen av deformerade ansikten, av otäcka skrik. Jag gör ofrivilliga läten när gestalter plötsligt lösgör sig ur mörker och kommer för nära (skönt att det inte var 3d på den här, jag hade dött). Jag är med och springer bland bibliotekshyllorna, jag skyndar plaskande fram genom gråvattnet i kloakerna, jag känner Pennywise tänder sluta sig om min skalle och ryser.

Kanske allra mest isar det till i en scen som drar mer mot verklighet än övernaturlighet. Jag ska inte avslöja, men vissa blir ju påverkade av Det på ett annat sätt än att de vill fly. Hjälp, han gjorde alltså det där på riktigt?, känner jag, när kniven skjuter ut och går in genom huden…

Bäst av allt tycker jag om den glidande skalan som Skarsgård sysslar med. Från leende glad clown. Till lite för glad, det finns en pitch där, som liksom hotar slå över. Du kan se det på dreglet som börjar drypa från de tjocka glansigt röda läpparna. Till plötsligt allvar. Innan ilskan tar överhanden, vill du inte ha en jävla ballong eller vad är det för fel på dig ungjävel?!, och han kastar sig över, huggtänderna åker ut.

Det finns också en sorg i Pennywise. En slags stor egoism, en frustration över att inte få vara en del av något. Jag vet inte Pennywises story, det får man aldrig veta. Men jag gillar att ana något mänskligt därunder. Om än i en sjuk, perverterad form.

En sak jag också tänker på när jag ser ”Det” nu, är hur pedofil-osande den är. Clownen som lockar med sig barnet ner i kloakerna. I första scenen där vi får träffa honom säger Georgie, som är sex, sju år gammal ”Mamma har sagt att jag inte får prata med främlingar”. Då kör clownen en snabb presentation; ”See! Now we aint strangers anymore”. Det får det än mer att rysa längs ryggraden, gör det inte?

Sedan har vi Beverly, gängets enda tjej, som har en pappa som är lite för omhändertagande. ”I worry about you, Beverly”, säger han. Med den släpigaste lenaste av röster. Samtidigt som han står lite för nära, och stryker över hennes kind, hennes hår. Något som får henne att kapa lockarna, en efter en, framför badrumsspegeln. Och vi har Eddie, gängets allergiker. Eller är han det? En mamma som är så förblindad av sin kärlek till honom, att omhändertagandet gått över i Münchausen by proxy. Det vill säga att hon hejdar honom från att leva fritt, och istället proppar i honom piller och griller (hehe, ofrivilligt rim!) och blir personligt sårad om han inte betalar tillbaka med en puss var gång han går ut. Helst skulle hon vilja låsa in honom.

”Det” berättar om den mörkerrädsla vi känner som små, som får tavlor på väggarna att bli otäcka monster, som man inte kan titta på när man går förbi. Som får bilder i böcker att bli levande, ödehus att överfalla en med sin ryslighet. Det är också en berättelse om hur utsatt du är som barn. Hur ensamma alla människor är, och hur vi gör nästan vad som helst för att hitta ett sammanhang. Hur vi är starka tillsammans, men alltid har våra egna demoner att slåss mot. En väl uppbyggd story, som innehåller många komponenter och är väl värd denna upprättelse, som jag faktiskt tycker att nya filmen är.

Men framför allt är filmen en utmärkt skräckis. ”Jag var rädd under tiden, men det är inget jag bär med mig”, sa Vilska efteråt. ”Jag tror jag kommer kunna sova.” Vilket var sant, med modifikation. Häromnatten tyckte jag det var så jobbigt med kläderna som hängde över påklädaren mitt i rummet att jag var tvungen att ta av dem, samt flytta den längre in mot väggen så att jag inte kunde se den från sängen. För att inte tala om direkt efteråt, när jag hoppade till av min egen deodorant, som i ögonvrån påminde om Pennywises kala vita skalle.

Och samtidigt var min första känsla efter filmen: igen! Skräm mig igen!

Det är ett bra betyg, om något.

Tillägg: Tydligen var det en utgåva från ’87 som i svensk översättning hade delats upp i två. Numera säljs hela den tjocka storyn i en bok. Känns lite dumt för handlederna, med tanke på att den är över 1300 sidor, men visst.

Det ska också sägas att filmen delat upp historien i två. Med ett slut som inte är alltför frustrerande visserligen, men ja; jag kommer att få bli skrämd igen.