Det står poliser med tunga vapen på bröstet utanför Folkets park.
De har inte tid att gå igenom väskor, så det råder väskförbud. En polis pillar bort ett free Palestine-klistermärke. Man har lagt vägbulor så att ingen bil ska kunna löpa amok här. Inifrån parken hörs vag festivalmusik. Jag blir portad från att tvära igenom som jag brukar, jag har ju ryggsäck på mig. På taken väntar prickskyttar, i luften surrar helikoptrar och en man blir stoppad och tillfrågad vad han bär på bröstet. ”Mitt barn”, säger han, förvånat.
Jag bor i den här staden, men just nu känns den inte som någons hem. Det vilar en uppiskad stämning över hela Eurovision. Jag förstår att man är rädda för terrorattentat, att man som polis vill vara på tårna. Men känslan är att de fredliga demonstrationstågen är dem som attackeras. Av misstag målar Malmö stad över klotter på en legal klottervägg. Pudlar i efterhand, det var ett ärligt misstag, men skickar samtidigt ut en policy om att det är okej att censurera.
En mamma brottas ner framför sina barn när de ska in och leka på lekplatsen, som de gör varje dag. Läs hennes gripande text om det via länken ovan.
I morse möttes jag av nyheten att SVT fördömer Eric Saades beslut att bära en palestinasjal runt handleden i sitt uppträdande. En fullkomligt fredlig, väldigt liten (men fin) protest, som i alla sammanhang tidigare hade passerat. Men nu har vi det styre vi har, den stämning vi förtjänat. Där Gunnar Strömmer pratar om hur det är viktigt för hela Sverige att säkerheten i Malmö fungerar över Eurovision. Det står tungt beväpnade poliser utanför Folkets park. Jag tror aldrig att jag har sett det i Sverige tidigare. Tro mig, det råder ingen brist på poliser. Var femte bil jag ser är en polisbil.
Kalla Fakta börjar på tisdagen visa en wallraffserie där man kartlagt att SD använt sig av trollfabriker, något även ETC skrivit om tidigare. Jag ser det med min kille och tänker att det är en bra granskning, men att det nästan känns som att den kommer för sent. SD/Riks-killen pratar om att man ”egentligen inte bryr sig om att de specifikt röstar på just vårt parti”. Det man vill är att göra ”såna här åsikter” rumsrena. Och det har man ju lyckats med! Vi har en regering som är beroende av SD, där SD är med och sätter agendan. Det märks i allt från klimatpolitik till hur man bemöter en attack mot ett vänstermöte. Viktigt att prata om att demokratin är i fara. Mindre viktigt att nämna att det var just vänstern som utsattes. Jimmie Åkesson tar t o m tillfället i akt att påminna om de attacker han och hans parti har utsatts för. Så att blicken ska riktas bort från att det var just extremhögern och deras våld som var den brännande punkten här.
Även vi, liksom amerikanerna under Trumps styre, kan nu se utmärkta satirprogram som Herr Talman och få skrattet att fastna i halsen för att skämten stundtals ligger så nära sanningen. Uffe tuffe och hävdelsebehovet. Johan Pehrson och den förlorade ryggraden.
Och kanske får de rätt, poliserna, kanske blir det ett attentat. Eller ett avbrutet attentat, och då hyllas de ju för sin beredskap. Men ska det kännas som att staden är under belägring, som att vi befinner oss i krig? Att det är jobbigt att röra sig i det offentliga rummet. Att jag snarare är rädd för att allt ska urarta med eskalerat våld à la Göteborgskravallerna på lördag.
På kvällen när jag vi ska sova gasar bilarna förbi på Bergsgatan, som de gjort i många år utan att man kommit till bukt med problemet. Vad gör man ens åt problemet? Igår var det en olycka på Nobelvägen för att en bil körde vårdslöst. Om vi nu ska ha så många poliser på plats, ligger jag och tänker, kan inte några se över det här då? De dagliga problemen i vår stad. Om de nu ändå är i krokarna, menar jag. Diskuterade just fortkörningen med kompisar på en fest vid årsskiftet, de bor ännu närmare Bergsgatan än jag. ”Vägbulor som höjs upp genom marken”, funderade vi högt. ”Ja! Så fort nån kommer upp för högt i fart! Det vore nåt.”
Det var skönt att skriva ett politiskt inlägg, det var länge sen det hände sist. Det tänker jag också på när vi tittar på Kalla Fakta. Hur jag tidigare var med mer i alla turerna, hur jag efter valet trappat ner. Så som det känns som att många har gjort, för att det ena utspelet varit galnare än det andra. Jag har legat lågt när det gäller Palestina också, det känns som att man så lätt kan säga fel. Att allt har blivit svartvitt och dumt i huvudet. Jag kommer att se Eurovision på lördag, från en soffa visserligen men ändå. Jag brukar tycka att Eurovision är roligt. Bli glad av schlagermusik. Jag vet inte om man borde stängt av Israel. Kanske det; ESC har hanterat liknande situationer olika historiskt. ”United by music” är egentligen en slogan jag tycker om. Framför allt borde Israel förstås ställas till svars för de många människor, vuxna som barn, som de dödat. Och Hamas också.
Kanske blir Israel utröstade på torsdagens kval och kommer inte ens med i finalen på lördag? Det är faktiskt en möjlighet, även om den inte har lyfts av någon. Vilket antiklimax det vore! För alla parter.
Facebook-sida