Bye bye Kitty

Läste en intressant krönika i DN idag. Den spretar åt lite olika håll, men det jag fastnade för var gullifieringen i vårt samhälle; vad döljer den egentligen? Tänker vi på dess baksida? Utställningen ”Bye Bye Kitty!!!” blir bara i sin titel en protest mot det vår generation, och säkert flera både under och över mig i ålder, kommit att gilla så mycket. Leksaksfigurerna som ger trygg nostalgi, symbolvärdet av oskuldsfullhet. Och de tre utropstecknen, som blinkar åt fjortisspråket, det med z, som frodas på facebook och i bloggvärlden, för vi är ju så ironiska.

 

 

Fast det finns ju alltid ett allvar under. Bilden nedan; ”Harakiri School Girls” av Makato Aidas, här som omslag till en tidning, visar skolflickor som tar livet av sig på traditionellt samurajsätt.

Fortfarande sipprar röken ur Fukushima.

Men jag kommer också att tänka på vad Hello Kitty står för i vår tid. Jag kommer att tänka på ”Darling River”, Sara Stridsbergs bok som kom, var det förra våren? En av förra årets bästa böcker, och inte bara det: en markör i vår tid. ”Darling River” handlar om den lilla flickan som aldrig får växa upp. Klänningarna skaver i sömmarna och godiset gräver hål i tänderna. Jag tänker på ungdomsboken ”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeldt, som på ett helt annat sätt attackerar den unga flickans rätt att få vara. Här handlar det om att få vara sin egen, någon som inte platsar normen. Boken börjar i ett blodbad över en avsågad tumme. Och tar sig vidare genom en trasig relation till en mamma, som inte förstår att hon gör sitt eget barn illa. Rätten att vara liten, men med den våldsamma önskan att ändå behandlas som en vuxen.

Jag verkar ha uppenbara problem med att dra slutsatser denna morgon, men som vanligt när det gäller konst är det kanske bättre att hänvisa till den. Och krönikan, som det hela tog sitt ursprung i; här, varsågoda.