en idol som vägledare

Jag har någon sorts ”in med huvudet före”-period, där det handlar om skrivande och läsande, om kunskap, kunskap, kunskap, fördjupning i det som intresserar mig och skit i det andra, typ. Snart är första utkastet klart av mitt kära projekt om fjortisar. Det betyder inte så mycket i det stora hela; fortfarande måste mycket skrivas om, broderas ut och strykas. Men självklart betyder det ändå mycket; då det upprätthåller den speed jag velat inrätta, det högre tempo och den tillit och tro på de egna projekten som jag måste, måste, måste börja ha om jag ska bli en författare på riktigt. Och det ska jag.

 

 

 

En av vägarna framåt är att gå bakåt; att läsa sånt som redan är skrivet för att föda den egna pennan. Jag gick till biblioteket i förra veckan för att skriva, kicka igång mig, men mitt självförtroende låste mig, som så många gånger förr. Istället hittade jag tillbaka till Virginia Woolf, denna kvinna som jag dras till, både som den person jag anar att hon var och som den nyskapande galna författare hon var.

”Din tillgivna Virginia – Virginia Woolfs liv i brev och bilder” är en samling av brev skrivna av Virginia och postade till diverse adressater; konstnärer och författare,  systern Vanessa Bell, älskade vänner och förälskelser såsom Vita Sackville-West, med flera. Den är utgiven av Forum och ger en stor, generös inblick i hennes vardag. Breven är hämtade ur Letters of Virginia Woolf, redigerade av Nigel Nicholson och Joanne Trautmann Banks och utgivna i sex volymer av Hogarth Press 1975 – 1980.

Urval och kommentarer av Frances Spalding, översättning av Margareta Ekström. Först utgiven 1991. Breven är hämtade ur Letters of Virginia Woolf, redigerade av Nigel Nicholson och Joanne Trautmann Banks och utgivna i sex volymer av Hogarth Press 1975 – 1980.

 

Detta var inte tänkt som en regelrätt bokrecension, jag har för mycket annat att pyssla med för att göra en sådan någon rättvisa. Jag ville bara återge lite nedslag i den, samt på nåt löjligt litet vis tacka, genom att här på min blogg hylla henne. Undermedvetet måste jag ha anat det, att genom att läsa om en författares arbete och slit skulle jag bli motiverad att själv kavla upp armarna. Det är inte lätt och det ska heller inte vara lätt. (Upprepa detta som ett mantra när du tvekar.) Men dagen efter att jag lånat boken var jag igång med min roman igen, insåg hur lite jag hade kvar och hur fånigt fåfängt jag skjutit framför mig med stöd av detta ständiga aber; ”det här är inte bra nog. Varför håller du ens på med detta?” Som alla författare känner. Virigina förklarade det mycket enkelt i förbifarten. På ett krävande emotionellt projekt följer naturligt ett lättsammare mer humoristiskt. Inget att se ner på. Bara annorlunda. Och en naturlig reaktion. Det är alltså detta jag skriver nu. Inget oseriöst nonsens; jag tror ni inser att jag inte sysslar med något sådant. Men med ett spektra som inte nödvändigtvis spänner över femtio år, två generationer, tre bärande karaktärer och tusen dramatiska känslor i skira metaforer. Det var manuset jag skickat in. Detta är något annat.

 

 

 

 

Och nu från Virginias penna:

 

s. 49, jag kände igen mig lite bara: ”Att vara 29 och ogift – misslyckad – barnlös – galen också, ej författare.”

 

s. 62: ”Givetvis är litteraturen den enda adliga och mänskliga yrkesbanan. Till och med måleriet tenderar att fördumma och musik gör människor erotiska, medan ju mer man skriver desto trevligare blir man.”

 

s. 68, om svårigheter i skrivandet, att lyckas tränga in i människor och ge dem kropp och mening: ”Det är inte möjligt, och kommer aldrig att bli möjligt, att säga jag avstår. Inte heller skulle det vara till gagn för litteraturen om det var möjligt. Den här generationen får lov att bryta nacken av sig för att den följande ska få fritt fram.”

 

s. 112, om män och kvinnor i ett brev till systern: ”Men hon har ett hjärta av guld, och ett intellekt som arbetar målmedvetet, om än något långsamt; men har sina ljusa ögonblick – Men nog nu – Du kommer aldrig att falla för charmen hos någon av ditt eget kön – Vilken förtorkad trädgård världen måste vara för dig! Hur mycket jag än respekterar det manliga intellektet, och jag älskar Duncan (men han är ju gudskelov hermafrodit, androgyn, som alla stora konstnärer) kan jag inte finna att de har så mycket charm som en lysmask – Världens sceneri får ingen lyster av deras närvaro. De bidrar givetvis enormt till dess värdighet och trygghet: men när det gäller att skapa lite spänning…! (Jag förstår att du kommer att tillskriva detta din egen charm, vilket jag måste tillstå inte är helt fel)…”

 

s. 113, om kärlek och vad den gör med människor: ”Clive är vildare än vanligt just nu, rullar sig i svinstian efter sin tre månaders abstinens, och är en ganska frånstötande syn. Det är ett förvånansvärt sätt att ta tillbaka allt han sa för 3 månader sedan, men han är så frispråkig och oskyldig på sitt konstiga vis att man inte kan ta illa vid sig. Kärleken är den enda guden, säger han och konst och ryktbarhet en illusion, vilket betyder, förmodar jag, att han tänker äta middag på Ivy med Mary varenda kväll i hela sitt liv och aldrig skriva ett ord. Man ser hans kala hjässa försvinna i vågorna. Jag tror inte Nessa (Vanessa, systern, Linas anm) förmår fiska upp honom den här gången.”

 

Det är skönt att ha stöttepelare i historien. Jag har henne på min vägg nu, så att hennes blick kan mana på mig när jag är lat och vilsen.

 

bild 1: AP. Förmodligen ingen som helst rättighet till den… Men här är ett tips om du vill läsa mer om nån som fastnat för författarinnan: http://markusblomberg.blogspot.com/2008/08/mot-fyren-med-virginia-woolf.html 

bild 2: från min lägenhet, taget av mig.