Det lider mot jul, som man säger.
Det är sannerligen ett lidande vi pratar om. Inte så mycket för julklapparna, för de är jag faktiskt i det närmaste klar med. Och inte så mycket för julmaten, för det stressar vi över samma dag som det ska ske. Just nu är det mest ett lidande av alla människor omkring mig, som 1) ska köpa hela affären och bjuda på vid julbordet, 2) ska göra det snabbt som satan. Och om vi ska fortsätta räkna: 3) Malmö har fått en citytunnel, vilket ju är spännande, men i och med det läggs hela busstrafiken om. Vid min station går nu istället för femman ettan, och fyran går en helt annan väg än den brukar, och ingen buss kommer i tid på grund av det ständiga snöandet, och när bussen kommer är det så proppfullt med människor att… 4) jag blir sjuk mitt i den sista stressen och får skjuta alla mina åtaganden framför mig, 5)…
Men jag tycker ju inte om att klaga.
Jag är ju trots allt rätt bra på att vända det negativa till det positiva, är jag inte det? Visst vill jag kräkas på människor i min omgivning stup i kvarten, visst är fitta ett av de vanligaste orden som kommer över mina läppar och då inte sagt som några vackra våtmarker, gud förlåte…
Hur som helst: Så här i jultider vill jag inte prata om jultider.
Vi kan få nog av det, och man får det ganska snabbt. Istället kommer här ett tips på ett tal ni borde lyssna på, om varför det äckliga i litteraturen är så viktigt att bevara. Bland annat. Det är Vertigomannen Carl Michael Edenborg som snackar, och jag blev så lycklig för jag tyckte just han satte ord på det jag själv försökt formulera, men inte lyckats med. Ladda ner filen här. (Det är okej att sprida detta, han har själv sagt det.)
Det bästa idag var när jag nästan började gråta på väg hem från stan. Jag tyckte plötsligt att livet verkade helt upp och ner och jag befann mig vid granarna i allén vid Slottsparken, och jag tänker alltid på Narnia när jag är där. ”Tänk om man bara kunde gå in här”, tänkte jag, ”in mellan grenarna och vips så var man borta. Man steg in i en annan värld, man slapp allt det här.”
Sen kom jag snabbt på att jag förstås inte ville slippa allt det här, det var ju bara vissa bitar; andra tyckte jag ju väldigt bra om.
När jag var liten slukade jag Narniaböckerna. Eller tonåring, men det känns som att man kan säga liten. Jag älskade dem, jag älskade hela tanken på en annan värld, jag visste inte av några Jesus-kopplingar och jag var mycket mer lättpåverkad av fantasy än jag är nu. Men de senaste kvällarna har jag börjat längta efter drakar. Jag är rädd för drakar. Men precis som allt man egentligen avskyr kan man heller inte riktigt låta bli det… Jag minns inte riktigt hur det var, men jag minns känslan när jag läste det. Jag vet att samma känsla inte går att uppbringa nu, eftersom jag är vuxen nu och har andra referensramar, lever ett annat liv, kommer att skapa andra bilder. Men jag vill in i den världen! Visst är det skönt när man känner så?
Så jag gick in på Kronprinsen till bokhandeln som specialiserar på ungdomslitteratur med fantasytema, och frågade ”har du narniaböckerna?”
Han hade det förstås. Inte alla, men den fanns där. ”Kung Caspian och skeppet Gryningen”. Jag kände igen direkt när jag läste på baksidan för att kontrollera. ”Eustace”, ”odräglig”, jodå.
”Ska den vara inslagen?”
”Nej, den… den är till mig.”
Mannen bakom disken log. ”Jag tyckte nog det hördes som det.”
”Ja, jag fick abstinens.”
Sen diskuterade vi filmerna lite. Han dissade också disney, tyckte det brittiska försvann. Visste vad jag menade med tv-serien. När jag gick ut därifrån var livet plötsligt mycket finare. Att ta vara på en impuls, att stanna upp i all den här stressen för att göra något helt meningslöst; DET är vettigt.
Mitt andra tips för dagen. Nu ska jag sova och drömma om en fungerande andningsmöjlighet genom näsan.
ps. Julian Assange har blivit frigiven. Eller hur turerna nu går innan det här är inaktuellt igen. Jag tycker som ni vet att alla ska stå lika inför lagen, men det verkar vara en synnerligen ovanlig åsikt i denna värld just för tillfället. Jag tror jag håller på att skriva en dikt om det. Men jag återkommer i den frågan. ds.
Facebook-sida