Backafestivalen

En sak som först måste avhandlas: 

Rebeckas demolering. Se här vad Minna gjorde med hennes nos. Numera är den hunden portad från mitt rum. 
Nedan offret och förövaren.
 
  

 

 
Jag sa ”Jag ska ge dig en ny nos, den ska vara av guld! Du kommer att bli så vacker, du anar inte.
Men hon skakade på huvudet, ”Lina, du vet vad jag känner inför plastikoperationer. Ge mig bara en nos som är så lik den gamla slitna jag hade som möjligt.”
 

 

 
Igår: Backafestivalen. En av mina få läsningar denna sommar.
Jag kom dag två på festivalen, och missade alltså en del häng med kompisarna. Eftersom det var en folkmusik/visfestival missade jag inte så mycket musik (tillhör inte min favoritmusik. Men visst, helt okej.). 
 
Det skulle visa sig att jag inte missade så mycket häng heller.
En snilleblixt klockan sju på morgonen fick mig att ändra avgång och resa tidigare, detta mest så att jag skulle kunna träffa Matiss. Så ja, kom till en regnig kohage som småningom blev mer solsken. Skrivarstuga med Matiss, Amanda och en man som hette Seth och ville höra långsamma poeter. Jag sa att jag var en.
 
 
Senare häng med lite nytt folk, Emil Dahl som jag bara sett på foto på facebook, som jonglerade och hade randiga strumpbyxor och stort leende. Sen kom Oskar och Ludde. Ludde är tillsammans med Kajsa, hon som läser fantastiska dikter på engelska och gör baklängesvolter till. Jag har inte pratat så mycket med honom ensam tidigare. Det fick jag tid till nu. Festivalens bästa var när han och jag strövade ner till stranden och pratade, samt hängde backstage, här ett foto av det:
 
 
Jag: ”Du ser ut lite som Cornelis Wrejsvik.”
Han: ”Haha, det är bra! Svensk misär.”
 
Sen var det en sorglig clown, jag slog rekord i kanelbullar (mitt eget då, inte något större), pelaren föll backstage och vindskyddstaket rörde sig upp och ner, upp och ner. Det var magiskt på nåt vis, en känsla från när man var liten. 
Jag lyssnade på Emil Jensen och fascinerades av hur inget har förändrats, inte ens det faktum att man kan se en tjej gå ut efter ca femte låten och typ bryta ihop. Jag var tvungen att messa Emma L om det. ”Det är ju tragiskt,” tyckte hon. 
”Mm, fast lite roligt,” kunde jag inte låta bli att tycka.
Och så var det läsningar: Oskar, Henrik och jag. Folk såg ut som att de lyssnade och tänkte. Två gick under min läsning. Jag försökte tänka att de nog skulle se nåt annat som började just då i ett annat tält. Eller att de bara led av poesi-överdos, efter Oskar och Henrik som läst före.
 
Faktum är att jag blivit bättre på att läsa in logiska betydelser i reaktioner hos mig. Jag är trött på den inneboende dramaqueenen, som fick sig en rejäl törn i förra veckan. Nu ska det vara sundhet som råder. Lycka ska komma. Osv.
 
Martin, jag läste högt ur din diktsamling för Matiss, Oskar och Ludde, hoppas det gick bra?
Alla tycker om dig.
 
Sen var det den sorgliga clownen (Timothy) och Kajsa med volter. Och det var fint som snus att se honom lycklig sen efteråt, sminket rinnande men leendet stort. Inget kvar då av eftermiddagens bitterhet.
 
Oskar har minsann blivit mer ödmjuk sen segern i SM. Hoppas man kan skriva så utan att det låter förmätet. Jag menar det ju som en positiv grej.
 
 
Det bästa ur min dikt jag läste, om jag får säga det själv:
 
”Du gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka, du är kanske sju, eller fem, du har en mössa med öron som mamma sytt på. Du är Pelle Svanslös, och du är inte här.”