En SM-krönika som har mycket kvar att önska men kanske ger något ändå

Nyss hemkommen från SM i Poetry slam. Alltid under Kristi himmelfärdshelgen, i år i Uppsala. Ovanligt bra arrangemang rent tävlingsmässigt, vi fick till och med se fullsatta salonger, vilket inte hör till vanligheterna när det gäller denna sortens evenemang. (Och vilket även ledde till en del bekymmer hos hang-arounds och poeter, som med det nya systemet med platsnumrering fick svårt med kombinationen sitta i samlad trupp OCH se bra… Men man kan ju inte klaga på att det var för mycket publik i år.)

 

Som vanligt är det knappt några rapporter alls från tidningarna, och jag blir alltid lika förvånad. Hur kan det som upptar hela min värld i flera dagar och är lika stort som vilket VM i fotboll som helst (och mycket, mycket roligare) gå diverse kultursidor obemärkt förbi? Och när man rapporterar är det allt som oftast ur ett spektakel-perspektiv. ”Vad är det här för något konstigt? Varför håller ni på med det här?” Som om poetry slam föddes igår och fortfarande är en mycket pittoresk outsider i kulturella sammanhang. Som om våra närmaste släktingar socialt vore lajvare eller läderbögar (intet ont menat); att seriositeten i det hela måste röra sig på samma nivå. Ingen skulle få för sig att närma sig ett kungabröllop på detta vis. ”Varför gör ni det här? Nu för tiden kan ju par leva ihop utan att behöva gifta sig. Och det här med mazarinerna, vad är meningen där? Lite lustigt är det allt, kan ni förklara hur ni tänker för oss som inte förstår.”

Jag vet, det var kanske en lite underlig jämförelse. Men det är lätt hänt att man börjar gå i spinn, när till och med DN har en serie om människor som hjälper till inför bröllopet; ”han gör tårtan”, osv. På Ica säljer vi mazariner och serviser, medan Daniel Westling försäkrar att en framtida kungabebis inte kommer att ärva hans sjukdom. Men vinnaren i årets SM i Poetry slam, har ni koll på honom egentligen?

 

Niklas Mesaros heter han. Jag vet inte heller så mycket om honom, annat än att han tävlade för Göteborgslaget, är mycket ny i gemet, har underlig klädsel men är en av få som klär i mustach. Har fin känsla för språket, en komisk ådra men också ångestladdad tyngd i botten. Hade fina skor. Vann med en kärleksdikt. Eller vad man ska kalla den.

Tvåa kom Malin Jacobsson, trea kom Matiss Silins.

I lagtävlingen vann Malmö, med bland annat fantastiska fladdrande blygdläppar ur Lovisa Appelqvists dikt som inte lämpar sig för äckelmagade. Här fantastiskt iscensatt av Josef Hoffert, Vilska Lindgren och Rijal Mbamba.

I Triathlon, som är rörelse, poesi och musik i kombination vann välförtjänt Dödsstjärnan, som ju redan är en professionell konstellation bestående av Mathilda Olofsson, Martin Johnsson och Jonas Edström, alla så kallade Norrköpingspoeter.

Och i improesi vann Henrik Bergkvist, som i år tycktes upphängd vid temat dåliga relationer. Han gjorde det bra men det är ju inte utan att man börjar undra vad det betyder.

 

 

 

I övrigt var SM utmattande, som sagt, och jag vet inte om jag har något vettigt att skriva just nu. Konstaterar jag efter att ha klagat på att ingen annan skriver. Så studenskt omoget slackerskt av mig. Får jag skylla på att jag nästan har feber? Det får man tydligen inte på McDonalds.

 

Men okej, jag gör ett försök. Kort sagt var det varmt i Uppsala temperaturmässigt. Det var många dikter om mamma, det var ett extrem-ungt Boråslag, det var bråk och obscenitet bland de fulla poeterna, det var Oskar Hanskas pannkakor och Affes scones. Det var Joel Landberg från Göteborg, det var Emelie som kom på lördagen, det var en skotsk poet och en fin Bob Hansson som tyckte om min klänning, det var aki aki och interna skämt och en och annan strålande teampiece. Det var en sjuk Amanda Lindholm, det var brist på dansgolv, det var nutella på frukostmackorna, det var en man som låg och väntade på mig på ett hotellrum. Det var den nittonåriga tjejen som inte fått hångla med någon. Det var fina vänner, det var rysande diktinjektioner, det var en kissnödig man i publiken, det var kung Henry som ibland är 75. Det var Ludde som sa ”Vi köper en hel flaska champagne” i baren. Det var vi som sa ”okej.” Det var jag som SATTE ”Är jag inte rätt lugn i det här”-dikten och kom ungefär femma som kalibreringspoet i ett av boutsen. Det var Ulf från Stockholm som läste dikter om att bli sexuellt utnyttjad som barn och klyschigt nog nästan fick mig att gråta. Det var My Vingren som sprängde hål i bröstet på mig med sina eftersvallningar av ett avslutat förhållande. Det var Boråstjejernas teampiece som vände på Barack Obamas ord och fick citaten att svida. Det var Alicia som sa att de vill ut, jag vill in. Det var ett jobbigt SM-möte och ett trevligt SM-möte. (Det blir SM i Visby nästa år!) Det var Alex Bengtsson som inte fick de tior han förtjänade. Det var det finska sällskapet som sjöng sånger i ring på vandrarhemmet. Det var flygplansstolarna, det var torrschampot, det var Uppsalas egen öl. Det var poeter som var galna och det var under-bältet och skyhögt-över-huvudet, och ja, ibland var det till och med gitarren fram på efterfesten. (Fast då satt jag vid ett bord lite längre bort och vände huvudet åt andra hållet.) Det var Ulli och Affe och jag som delade rum. Det var den bästa av världar. Nu är jag hemma igen.

 

Här är några andra som skrivit om saken:

Alexandra Palmqvists rapport (Alexandra tävlade för Hallandslaget)

Ord På Scen, språkrör Lovisa A från Malmös egna lag. Här finns tre inlägg om saken samt flera snygga bilder!

Radio! Arrangörerna berättar själva om tillställningen.

Unt.se, med lite felaktiga uppgifter och klassikern ”- Rent sociologiskt kan man konstatera att det gått från poesi till teater. Framträdandet är mycket viktigare än texten, sade en man bekymrat i raden bakom.” Hur menar han då? Sociologiskt? Baserat på vad? Jävla experter NI är då, kände jag, bittert och fjortisupproriskt på samma gång. Själv har jag varit med på fem SM nu och kan försäkra att jodå, det finns år när det varit värre. Och nej, jag nämner inga namn på poeter jag syftar på.

Resultatlistan och mer

Se Triathlonvinnarna Dödsstjärnan på youtube! Inte jättebra ljud, men va fan, man upplever ändå något.

Se Conrad Luckett, Växjölaget, läsa en av de där jobbiga rysningsdikterna från kvalen.

Se My Vingren, en av finalpoeterna, från Stockholm, som låter så här.

Läs Irene Carlboms version av SM.

Tipsa gärna om mer läsning om saken i kommentarsfältet, om ni vet något!

*
Tillägg för att jag missat nämna det:
Marcus Priftis filmtrailer-röst och fullkomlighet!
Affes och Kims fantastiska mc:ande. Dessa babes som gång på gång visar att poesivärlden visst det är glamour! Ni behövs.
Och så Irene Carlbom som kom med sin lilla unge på höften. Jollrande ackompanjerade den senare finalen.