Har jävligt ont i magen idag, men tänkte ändå uppdatera min blogg. För att den inte ska vara inaktuell och för att Andreas ska bli nöjd. Så det så. Och det där sa jag inte för att ni ska tycka synd om mig. Även om det lät så.
Efter fredagens eskapader var jag som vanligt efter alkohol; trött av för lite sömn. Det är nåt nytt som hänt bara på senaste tiden. Mycket orättvist tycker jag. Om man dricker får man sömnproblem. Och det kan ske av aldrig så lite. Mycket enerverande. Och opraktiskt. Särskilt efter onsdagar. (Mer info om förra veckans onsdag och fredag får du av Malene, som återger det hela mycket bättre än jag skulle kunna göra; malenejensen.blogg.se)
Eller efter fredagar, när man ska åka till Malmö för läsning.
Resulterade förstås i att jag satte mig på fel buss och fick åka Malmö runt innan jag kom fram dit jag skulle. Sofia skrattade lite åt mig. Solmössan nertryckt över håret som vanligt, i sann Sofia-anda får jag med mig ett par frallor hon nyss har bakat, med pesto på. Hon tar hand om en, hon.
Scen Merkado visar sig vara en stor ödetomt, dessa platser som jag bara älskar! Det händer ingenting på flera hundra meter. Inga höghus bygges, inga studentlägenheter. De hemlösa brukar hålla till här, säger Sofia. Se och lär, Växjö, tänker jag.
Det här var kanske inte det bästa fotot på när jag posar i kläder jag lånat av designern bakom märket Aki Aki, http://www.akiaki.info.se/ , som jag lovat produktplacera under min läsning. Men tjejen bakom är väl söt i alla fall? Jag gillar små saker som kommer med på bild av misstag…
Läsning för en publik som sitter i motljus, först ut Paul Ström. Jag måste säga att han är en av mina nya favoriter. Så gammaldags på nåt vis i sina korta små betraktelser av livet, och det är så avslappnande i jämförelse med allt ordbajs man får hällt över sig i poetry slam-världen.
Efter Paul var det jag.
Till min förfäran har jag märkt att publiken påverkar mig mer än vad som är praktiskt gångbart. Jag menar, jag ska väl vara bra när som, hur som, lite som en hora, prestera när det är dags? Alltså på riktigt nu, jag menar inte att skämta bort det. Men här sitter folk bredvid scenen och skrattar och pratar om annat, det går folk förbi som inte ens tittar på mig, och lite längre bort har några plockat upp fikakorgen, oroar sig mer om myror i kexen än om min dikt om krossade framtidsvisioner blandat med en gångbar technorefräng. Mycket nyskapande tyckte jag själv, men finner mig mest överväldigad av dåligt självförtroende när jag äntligen, efter ett misslyckat försök att få folk att skratta, går av scenen och sällar mig till systern, myrorna, de andra poeterna och den ökenliknande marken.
Jag känner mig trött och vet inte hur jag ska orka med en 30årsfest i parken.
Jon Jordås är rolig med sina folkhögskole-våndor, men finast är hans sistadikt om en lärare som ingen förstår sig på. ”Novell”, rättar han mig efteråt, och jag beundrar att nån vågar läsa texter av det formatet på en sån här tillställning. Fast å andra sidan: hans noveller är snäppet kortare än vad mina skulle varit…
Johan är galen som vanligt med sina funderingar. Ett yrväder av infall. En trollkarl borde han bli, tänker jag. En trollkarl/poet, en ny Carl-Einar Häckner kanske? Om han inte hinner flytta till St Petersburg och byta språk innan dess. (På bilden ovan är det Jon, så att inga missförstånd ska ske.)
Amanda spelar och sjunger, och sen är det nån kille som spelar och sjunger. Och jag minns inte så mycket av det, annat än att jag verkligen gillar Amandas texter, och att killen som spelar sen har en låt där texten är en Karin Boye översatt till engelska och jag tycker det är riktigt coolt att jag vet vilken det är! Karin och jag; vi är like this…
I publiken några jag känner igen, men inte så många. Som det brukar vara, alltså, och det är helt okej, känn inget dåligt samvete, känn ingen sorg. Särskilt inte vid en läsning som gick som denna…
Josef Hoffert. Och visst är det Laura som skymtar till där borta. Ryggen tillhör Sofia.
(Dessa nysningar oroar mig. Jag vill inte vara allergisk…) (Och ja, jag blev också medveten om det hypokondriska underliggande temat här… tar genast tillbaka!)
30årsfesten i parken. Att utvärdera en fest känns väl jävligt fjortis? Så det gör jag förstås inte. Bilderna ovan är på Johan, jag tycker han posade festligt. Och att det var festligt att han hade med sig glöggen att dricka upp, för att det ska göras. (Julkryddor funkar alltid.) Korta iakttagelser då: svullen mage, har aldrig haft så svullen mage (även om idag för all del kvalificerar sig till en top 10-lista). Satt och åt rostade kikärtor konstant, osäker på varför. Det var Oscar Johansson vi firade, han som håller i Poeternas estrad i Lund.
Jag tyckte tydligen att det var okej att röka vattenpipa non-stop ett tag.
Hur var det nu igen, Malene? ”Jag har inga vad heter det… ramar?”
”Disciplin?”
”Nej just det! Det har jag ingen.”
På söndagen var jag inte bakis. Aaaa…. Hängde i Slottsparken, Sofia pluggade och jag gjorde min vana trogen inte nåt av allt det jag borde, utan satte igång; tam-ta-da, ett NYTT projekt! En fotoserie att sätta upp på Folkets plank på Rififi. De ska ha en grej på Vårstad där alla får varsin A2. Undrar om det blir slagsmål, kom jag på nu? Hm, man kanske inte ska vara så säker på att få plats…
Hur som helst blev det inte så bra, även om tanken var god. Här är ett av fotona:
Jag tog tiotusen vilket resulterade i att batterierna sedan tog slut lagom till mitt framträdande på kvällen. För att vara mer exakt: inför Bländas framträdande. Men det gör inget, de ska släppa en skiva nu, sa Magnus, så jag kan köpa den istället.
På väg till stationen träffade vi på Rebecka från Kulturjournalistiken, hon heter fortfarande så för mig. Jag hoppas vi kommer att komma varann närmare när jag flyttar till Malmö, hon känns som en person jag gärna kan hänga med.
Scen Kafka:
En ojämn och lite för lång kväll. Men så var det ju säsongsavslut
ning också! Inifrån andra rummet hördes musik från dansövning. Som tur var bara under första fyrtio minuterna, sen slutade det. Hann gå upp i bröstet på mig och vända, att uppträda med det ofrivilliga soundtracket hade varit en ordentlig utmaning för självförtroendet…
Glimåkra folkhögskola var där. Inte Lelle, men väl Gunilla. Trevligt att pratas lite, hon ser likadan ut som då. Och hennes elever såg så där kära och mysiga ut som folkhögskoleelever väl ska göra?
Som nummer två kom coola apsnygga teatertjejerna Fortuna som tolkade olika kvinnliga stora nutidsförfattare. Den där fina Edith-dikten med ”du sökte en kvinna och fann en själ, du är besviken” var med. Mycket skickliga tjejer! Jag blev även sugen på att läsa mer Kristina Lugn. (Se bilden ovan, förresten!)
Rickard Sjöstedt, en av de söta Kärlekskommunen-killarna, kompade på olika instrument.
Albin Balthasar var också med på en bit. Jag måste tillstå att jag inte riktigt hängde med i hans matematiska uträkning av kulturens vinster, men det var fint att se honom igen. Han sa att jag hade vuxit, fantastiskt mycket! ”Inte så att du var dålig när du var här”. Jo, men i jämförelse var jag nog faktiskt det.
(Fast inte i jämförelse med SM i år… Tyst; jag har sett filmerna.)
Blända var som vanligt råcoola. Sofia ler åt hur olika de är varandra. Jag myser mest åt hur Magnus Josefsson är så underbar på scen. Han ger allt, och det även när han säger att han är värdelös. ”Vi har uppträtt här hundra gånger, och ni som sitter här har sett oss hundra gånger, om inte här så nån annanstans, och jag ber om ursäkt för det, vi ska hålla det jävligt kort.”
Funderade på om jag skulle kontra med ett liknande uttalande, fast vända det till egoistisk fördel förstås: ”men eftersom jag lider av extremt högmod tror jag förstås att ni inget hellre vill än att se mig igen”. Det gjorde jag inte.
Jag nämnde inte heller att jag gått på Glimåkra folkhögskola och att ni kan hälsa Lelle + leende.
Laura avslutade kvällen. Efter mycket fin presentation av Andreas lyckades hon både försäkra alla om att ”jag har inte läst sedan SM, och så känner jag hela tiden pressen att överträffa min senaste läsning!”; och göra just det! Överträffa alla förväntningar så att jag satt och rös av samma meningar jag hört flera gånger om vid det här laget. Fantastiskt! Det känns bra att hon blev årets SM-vinnare.
Mitt framträdande var för övrigt bland mina bästa. Hoppas få foton från Paul Ström snart, han sa att han tog några när jag hade svarta hatten på. Majakovskij-dikten satt, även om jag emellanåt kände det svarta hålet under mig; nu tappar jag bort mig; så funkade det.
Det är denna känsla jag vill eftersträva alltid. I intim kontakt med publiken, det gör inget om jag faller för de finns där-inbillningen, närvaro så att det gör ont och känns farligt, det är den enda som räknas. Om jag lyckas uppbåda den i Borås Open; då är jag fan i mig farlig.
På tal om farlig; kom förresten på den bästa uppvärmningen för egen del!
En handikapptoalett är ett himmelrike. Sminka och klä sig på plats, inte att underskatta. Med kameran fick jag bevarat denna Clockwork Orange-orgie… Bild 1: ska jag ge dem det? Är de redo? Bild 2: Ja! Döda, döda, döda!
Hm… Kanske finns det en bild-serie trots allt?…
Facebook-sida