Det är när man ser bilder som denna som man
1. tillfälligt och mycket hastigt känner en längtan tillbaka till dreadsen
2. får en ilning i kroppen om att åldern faktiskt börjat nå även mig. Var jag inte lite vackrare då? Var jag inte lite smalare då? Ja, ni vet.
Bullshit, förhoppningsvis.
Det är klart, man slänger förstås även en tanke på han som tar fotot. Min blick vänd från spegeln, ”så här? Är jag fin så här?” Och han dokumenterar. Som han valde att ständigt dokumentera. Kameran som gick en på nerverna, samtidigt som man älskade att han var en sån som alltid hade den med sig. Samtidigt som man älskade… Det är klart att man ibland tänker. Då var jag en som var älskad.
Då älskade jag.
Facebook-sida