Jag halvligger på soffan i ett hus vi passar, jag och min kille.
Hur lyxigt är inte det? Vi passar ett hus. Det vill säga vi hänger här. Sover här om nätterna, solar i trädgården. Vattnar blommorna, absolut, och det kan behövas när det varit runt trettio grader här i Malmö. Men ändå. Plockar jordgubbar så att de inte ska förfaras, använder av de färska kryddorna. Så himla chill. Igår läste vi bok nästan hela dagen. Min kille läser Stephen Kings Mörka tornet-serie, som är mitt nyårslöfte för i år. Han slukade snabbt Revolvermannen och har kommit till andra boken nu, Följeslagarna, och vi får se om han sin vana trogen går om mig… Jag ska börja på bok tre, men gör, min vana trogen, avbrott mellan varven med annat. Först spänningsromanen Dy av Pia Hagmar (spännande, tyckte om karaktärerna, inte jätteroligt språk alla gånger, lite babblig. Men trivdes i den världen, gillade miljön), och nu läser jag Henrik Bromanders De närmaste. Äntligen, kan man säga, eftersom jag köpte den direkt när den kom i höstas. Har t o m fått den signerad av Bromander på ett författarsamtal. Vilska höjde den till skyarna, ”jag önskar att jag hade den oläst!” Hon blev hooked och läste hela hans produktion efteråt. Joel tyckte också om den. Och nu är det bra att han läst den, och jag läst den han läser, för då kan man diskutera mellan varven. Det är den bästa typen av läsning tycker jag!
Bokcirkelsböcker framöver är Kött av David Szalay (jag har gjort den fantastiska missen att köpa den som e-bok enbart möjlig att läsa på mobilen. Hurra…) och Doktor Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson.
Vad tycker jag om De närmaste, då? Jo, men den är helt fantastisk. Helt fantasisk. Man följer en familj, deras medlemmar, i delar som hoppar tidsmässigt, vilket är ett grepp som verkligen inspirerar. Vad har hänt sen sist, liksom? Inledningsvis vet vi, det kommer gå åt helvete. En sitter i fängelse för ett fasansfullt brott, hur blev det så? Men framför allt alla små detaljer, som hur vi inte vet allt om varandra, hur vi ser på andra genom våra egna erfarenheter och upplevelser, hur tillfälligheter och slumpmässiga val styr hur våra liv utvecklas. Vi människor och våra små och stora liv. Att det inte pratas mer om Henrik Bromander i den svenska litteraturen, det är obegripligt. Är han för politisk? Är det för att han även är serietecknare? För herregud vilken bra prosaförfattare han även är nu.
Jag har varit rastlös också och lånat handbok i att skriva för barn och unga (jag vet, jag debuterade med en ungdomsbok. Men sedan dess har jag inte lyckats hitta till en fungerande ton för det formatet igen. Och det händer att jag saknar det). Tänker också att jag vill skriva en bok som min systerson Aron ska kunna läsa. Han som älskar böcker. Och lättläst för unga har jag också lånat, för den återkommande tanken att jag kanske ska kunna skriva sådana själv. Det är pengafrågan, alltid pengafrågan, vad fan gör man med sitt liv som författare? Den eviga fucking jävla frågan. Förlåt, men jag är inte en toppenbra entrepenör. Jag är inte superbra på att ragga gig, hitta på inkomstkällor, sälja mig själv. Jag är inte jättedålig på det heller, tycker jag, men jag har svårt att anpassa mig till en bransch där det alltmer handlar om att skriva det läsaren vill ha. För mig är skrivandet fortfarande konstnärligt. Fritt! Annars vill jag inte vara med; var det inte så det hette när jag började?
Mellan varven jobbar jag i bokhandel, och det är ett roligt jobb. Men ni vet ju hur det ser ut för bokhandlarna just nu? Att få fast deltid är en dröm som är få förunnat.
Jag blev klar med det stora manuset, som tagit större delen av förra året och halva detta att redigera om. Nu ligger det hos ett antal förlag som ska läsa. Så får vi se, om någon nappar (hoppas, hoppas!). Eftersom jag känner mig så rastlös har jag inte helt och hållet semester, utan håller även ett skrivprojekt igång. På sparlåga, ska sägas, det är trots allt sommar. Det ska bli en skräckroman. Det finns en story klar här, som faktiskt skrevs som ett filmmanus i första läget, tillsammans med en regissör. Tanken var att det skulle bli film av det alltså, men vi hittade i slutändan inte tillräckligt med sponsorer och folk som ville satsa, så det blev inget av det. Dyrt med film. Nu har jag frågat om det är okej att jag testar att brodera ut det som en roman, och det var det. Och det är kul! Jag tar en scen i taget, kanske två om jag har lust, och så växer det fram, den där världen och karaktärerna, det där magiska som alltid händer när man skriver. Så det är första utkastet, även om det ovanligt nog finns en plan och en riktning. Jag började så smått med detta redan förra sommaren. Det är ett annorlunda sätt att jobba på för mig, vilket känns roligt. Jag kollar inte alltför långt i förväg (minns inte planen till punkt och pricka), utan tar det dag för dag: ”jaha, idag är det den här scenen jag ska skriva, va kul”, osv. Ofta börjar jag med att gå igenom det jag skrev senast och redigera lite, innan jag ger mig i kast med det nya. Men det är verkligen häftigt med all bakgrundsfakta som väller fram, karaktärernas värld, hur den kommer till på pappret. Eller skärmen, då. Man upphör aldrig att fascineras över det; hur det faktiskt kommer ut en massa saker bara man börjar skriva, som man inte visste att man hade i sig.
På lördag ska vi ha ett författarsamtal på antikvariat Atlantis. Minsann! Jag ska prata om och läsa ur min novell, ”Bränt gummi och glass”, och Nils Markus, som driver det hela, ska prata om sin diktsamling ”Resa med batyskaf”. Den har visserligen några år på nacken, men trycks nu för tredje gången. Ska bli skoj, även om jag är lite nervös för hur många som verkligen kommer. Det krockar med Malmö Pride, och det är som bekant sommar. Också något jag är rastlös över: ska jag gå på Malmö Pride idag? Imorgon? Vilka punkter? Nu är vi ute i bushen känns det som, eller inte riktigt, men en bit utanför centrum i alla fall. Det är inte gångavstånd till Moriskan, Folkets park, där det håller till i år. Men varje år tänker jag ju ”å, i år vill jag gå på Pride”. Så varför inte, då?! Idag är det t o m svalare väder.
Ja, den som lever får se, var allt det här landar. Klockan 13 öppnar dörrarna på Atlantis på lördag och kl 14 börjar mitt samtal. Kom, kom! Böckerna finns förstås också till försäljning, och jag tar med några av ”Min morfar” också.
Kanske går jag en skrivutbildning till hösten. Jo, för det senaste året har jag brottats så mycket med om jag verkligen kan det här. Trots att jag har flera böcker utgivna har jag känt att jag famlat så mycket, i det rent praktiska, i hantverket, i hur man verkligen gör. Det är väl så med det här yrket, att man aldrig riktigt blir fullärd. Och det är ju en positiv sak också. Jag tror det kan vara dags för en rejäl fortbildning.
VM i fotboll har vi inte följt särskilt mycket. Men det var roligt när vi lyssnade på matchen där Sverige åkte ut. Kommentatorer på radio är verkligen ett eget släkte. De ska få oss att se det vi inte ser, de ska vara snabba och pålästa, och helst lite vitsiga mellan varven. Joel tyckte att den här var lite för vitsig, och missasde detaljer som att ”nu är det hörna”… Vilket visserligen var sant. Men jag tyckte han var rätt rolig att lyssna på.
Bjarne, min morbror, är död. Han fick veta att han hade cancer för tre år sedan, och det var en allvarlig sort, så egentligen kan man kanske säga att det varit bonus att vi fått ha kvar honom så pass länge som vi har. Ändå så overkligt när någon som funnits med under hela ens uppväxt, plötsligt inte finns längre. De var våra grannar, vi firade midsommar där varje år. Han var bonde precis som pappa. Det blir tomt utan honom, det kommer vi att märka redan i nästa vecka, när vi åker till Glimminge och hälsar på.
En annan sak vi ska på, jag och Joel, är Ådalens litteraturfestival. Jodå! Bo i Kramfors i nåt hus vi hyr (galet billigt om man jämförde med hotell) och vi åker med några dagars marginal för att även kunna vandra i det fina landskapet. Höga kusten! Pepp! Och Mikael Yvesand ska dit, det är främst honom vi åker för, haha. Våran pojke, en av förra årets bästa böcker, om inte den bästa. (Ja, i konkurrens med De närmaste, då…)
Facebook-sida