Jag minns det som att jag tyckte att Tripprapporter var bra.
Jag gillade att läsa om huvudpersonen som ständigt var på resande fot, testade olika droger och skrev. Boken flöt fram. Språket minns jag som jättebra. Under läsandet av Ultravåld börjar jag fundera över saken. Visst var det ändå en helt annan typ av bok än det här? Visst var det ett bra hantverk, poetiskt, jag minns det så?
Ultravåld blev snabbt sommarens stora bestseller och snackis. Och inte att undra på! Detta är ett underhållande, rått familjeepos om en dysfunktionell, rik familj på ett slott i Skåne. Mamman Monica har blivit expert på att leva i en lögn av att allt är bra, och när djävulen till far, Carl-Fredrik, försvinner och förmodas ha tagit livet av sig, går hon in i en depression av sorg. Barnen Jarl och Eddie står i princip ensamma kvar att hantera sina trauman från uppväxten. Jarl bearbetar sina inre demoner i filmvärlden, och blir alltmer psykopatiskt lagd, samtidigt som han stänger av sig än mer med hjälp av diverse tabletter. Medan dottern Eddie har svårt att navigera och finna sin plats i tillvaron, bland yrkesval och män. Hon tyr sig destruktivt till en mor som ärligt talat hellre verkar vilja se Eddies barndomskompis Pipp som sin dotter.
Inledningen med uppväxten tycker jag nog mest om att läsa. Här är traumatiska händelser återgivna rakt upp och ner. Våldet är då främst det domestiska, inom hemmets väggar. Länge funderar jag över just våldet, titeln, som jag tycker känns provokativ på ett sätt som inte stämmer överens med min läsning. Är den ett sätt att höja detta ofta förbisedda liksom osynliga våld, som egentligen borde accentueras som det som påverkar flest människor, på värsta tänkbara sätt? Vi är vår barndom, säger Jarl nästan rakt ut. Hur mycket han än hatar sin pappa, så nog lutar det åt att han själv går åt samma håll. Att kalla det våld som en förälder, fysiskt som psykiskt, utövar på sina närmaste för ”ultravåld” är en fin tanke, tycker jag.
Men våldet ska återkomma i många gestalter boken igenom. Och det är en tjock bok. Ja, en aning för tjock, ska jag ärligt säga att jag tycker.
Men huvudkaraktärerna, själva persongalleriet, är det inget fel på. Inte heller berättelsen som sådan, egentligen. Även om man måste vara lagd åt tv-såpa-hållet för att helt uppskatta de oväntade dramatiska, smått osannolika vändningarna. I Babel berättade Tone Schunnesson om sin fascination för såpor, och det låste nog upp läsningen en del för mig. Recensenterna har nämligen dragit på helt andra växlar. Det har varit stora ord. Det har jämförts med de gamla ryssarna. Man har dragit paralleller till de grekiska dramerna och jämfört med våldsskildringar genom historien.
foto: Ebba Lange.
Och visst, bågen spänns över åren. Det är större ambitioner här än i Schunnessons tidigare böcker. Men jag blev förvånad över de nästintill restriktionslösa hyllningar boken inledningsvis fick. Den ena ska äta upp sin hatt om inte boken får Augustpriset (nej, förlåt, ”min fars gamla träbonnar”, som alltså betyder trätofflor). Den andra skriker att det är ”den i särklass bästa svenska roman jag läst i år”. Och så detta, att det skulle vara en ”poetisk” skildring. Det är befriande när en sågning kommer från GP. Löjeväckande när den sedan kritiseras för att vara alltför hård, och på något vis taskig mot de läsare som uppskattat den. Som att läsare inte kan avgöra själva vad de tycker.
Jag gillar som sagt att dras med i denna galna berättelse. Men… språket? Är det inte något vi kollar på längre?
Nu när det är alltfler lyssningar av böcker – och slumpmässigt nog är ju Ultravåld utgiven på Norstedts förlag, som för några år sedan köptes upp av ljudbokstjänsten Storytel – tänker jag på det under läsningens gång. Hur språket förändras. Om språket förändras. Språket här suger inte alls tag i mig som jag minns från Tripprapporter. Tvärtom tar det ett tag för mig att komma in i det. Och, har jag inte tänkt på det när det gäller andra författare jag gillar också? Att deras språk liksom blivit lite mer cleant, lite… tråkigare?
GPs recensent hävdar att det här beror på svengelska; att Schunnesson har en prosa fylld av engelska uttryck direktöversatta till svenska, och meningar där ordföljden är den engelska istället för den svenska. Detta är ju ett vanligt problem idag. Vi märker det framför allt i dokusåpornas land, bland unga människor, men det kan också dyka upp när våra folkvalda politiker pratar. Min teori är att det kommer sig av den sjunkande läsningen. (Och då menar jag förstås läsning på svenska.) Att gemene man ser mer på reels på engelska i sin mobil, eller möjligen tv-serier, också dessa på engelska, på Netflix. Ett beklagligt förfall när det tar sig in i språket, tycker väl de flesta som ägnar sig åt just språk. Så inte de svenska kritikerna just nu. Åtminstone inte när det gäller Tone Schunnesson.
Det är dock inte bara på det här som språket i Ultravåld faller för mig. Jag har precis börjat en skrivarutbildning, och tänker kanske lite extra mycket på saker som gestaltning och dramaturgi. Där dramaturgin och själva ’storyn’ (har ni tänkt på att ljudbokstjänster gärna går ifrån ordet böcker och istället hojtar om ’stories’ i sina reklamer: unna dig en ’story’, fyll din spelare med ’stories’?), där storyn i Ultravåld självklart står ut, upplever jag att saker som gestaltning får stå tillbaka. Lita på läsaren, brukar man säga. Men det är sällan något som efterföljs i den här boken. Tvärtom skrivs känslor ut, så att vi inte ska missa dem. Det blir övertydligt, det blir platt. Det blir krångliga meningar som mer liknar scenhänvisningar: så här står den här personen, så här rör de sig i förhållande till varandra, än det liknar litteratur.
Och då vill jag ändå poängtera, att stundtals är språket riktigt, riktigt bra! Det är kanske det som irriterar mig allra mest. Därför jag kände att jag behövde skriva av mig om det. För hon kan ju skriva! Stundtals finns det verkligen nivå, schvung, originalitet. Smaka på den här meningen t ex, som är så otroligt laddad att jag skriver ner den för att bevara den. En person som står inför döden:
”Tänk om jag vetat att det var mitt liv som jag levde.”
Svindlande!
Det finns också partier i berättelsen, där jag rycks med i våldet och inser att jag önskar mig det. Jag vill faktiskt att den här personen ska slås ihjäl nu! Gärna blodigt, gärna utdraget – och då är jag en sådan som verkligen avskyr våld.
Men jag börjar leka med tanken på vad som hade hänt om det varit någon annan än Tone Schunnesson som skrivit den. Schunnesson är, som GPs recensent skriver, ”en frisk fläkt” i debatten. Hon är ett bra inslag i Babels tyckarsoffa, hon är rolig och slagkraftig, hon är en cool kulturpersonlighet som alla vill hänga med. Men här… är det som att hon har tröttnat halvvägs. Varför körde man inte manuset några gånger till i redigering innan den kom ut? Varför nöjde man sig med detta halvdana resultat? Och, varför hyllas det så inåt helvete? Nu är jag hård, men med ett annat omslag, en annan författare; hade inte detta snarare hamnat i Jackie Collins-facket då? Och inget ont om folk som läser Jackie Collins, men augustpriset… ? Bästa svenska romanen jag läst i år… ?
Nej. För det kräver jag mer.
(En som tyckte lite lika som jag, ser jag när jag googlar, är Björn Kohlström (alias bernur) i Jönköpingsposten.)
Facebook-sida