Ta ett steg åt sidan

Jag vet, jag är sämst på att uppdatera bloggen. Är desto bättre på andra forum, gilla mig på facebook (Ariel Held har också en sida), eller följ mig på instagram där jag heter rulestobreak (jag vet, lite fjantigt namn, men jag blev sur över att larvidsson redan var tagen…).

Idag kan ni läsa sista recensionen från mig på dagensbok för ett tag framöver. Varför? Jag kände att jag behövde ett uppehåll. Det är inte ett jobb jag får betalt för, så hur givande det än är läggs det ju utanpå allt annat man gör. Och just nu känns det mer stressigt än kul. Jag håller på med en massa böcker som jag hellre vill lägga min tid på, och jag längtar efter att läsa precis vad som faller mig in, utan styrning. Jag kommer säkert tillbaka i framtiden, där eller som recensent någon annanstans. Läs min recension av Douglas Foleys ”Landet bortom brunnen”, här.

9789187941641-383x600

I övrigt har jag haft sommarlov från romanskrivandet. Först bara varit ledig, sedan också jobbat mer på Ica än vanligt. Nu har jag äntligen bokat resan till Paris, dit jag ska och göra research för ett kapitel i det manus som står först på tur att bli klart. Åker till helgen! Lovar att ge er uppdateringar därifrån. Men redan idag ska jag sätta mig vid skrivbordet, är tanken, och dyka in i romanvärlden. Är bara lite seg i starten (klockan är 10.30 när jag skriver detta) och uppsplittrad inför resan, med saker som ska fixas.

Älskar att hösten kommer! Det får gärna vara varmt lite till, men den där nya luften som rullar in…. mm! Det är något med den. Jag känner mig mer levande, som att vad som helst kan hända, nya saker kan kickas igång, livet kan ta en annan vändning. Skrivpausen har varit sex veckor lång, och det är extremt långt för att vara mig. Men det har varit bra. Det behövs ibland, att ta ett steg ifrån. Se hur ens liv ser ut, hur man vill att det ska se ut. Inte hela tiden ha något att fly in i. Livet är alltid viktigare än skrivandet, om man nu kan göra den uppdelningen. Men jag tenderar att glömma det, hela tiden glömmer jag det. Målvakten Hedvig Lindahl sa det så smart i en intervju med Aftonbladet: ”Jag tror bara att jag är så som människa just nu, lugn. Jag har varit med om så mycket. De värsta sakerna har egentligen redan hänt mig i det här fotbollslivet. Plus att jag har andra värden i livet som jag kanske värdesätter högre än fotboll numera. Då behöver man inte spela rädd.”

 

Just det där med andra värden; det brukar vi inte höra i framgångssagor. Det brukar snarare heta tvärtom, att den som lyckas är den som satsar allt, och ger upp saker på vägen för att nå sina drömmars mål. Men vad är livet värt då, i sig självt? Att ha andra värden vid sidan av plan, vid sidan av skrivbordet, är snarare det som håller en uppe när motgångarna kommer. För de kommer alltid, förr eller senare. Förr och senare. Ingen tackar dig för att du ger upp allt.

En annan sak jag tänkt på kommer från komikern Marcus Johansson under Malmöfestivalen. Han hade en föreläsning om något han önskat att han visste när han var liten, den handlade om hur allt videotittande påverkat honom negativt. I filmerna framställs det t ex som att nördar får snygga tjejer, för att tjejerna ser hur nörden är ”innerst inne”. ”Innerst inne finns inte!” sa Marcus upprört. ”Det finns bara det du visar utåt.” Det var förstås menat att vara ett skämt, men visst är det sant också? Om du inte visar vem du innerst inne är, hur ska någon då kunna veta det? Låter självklart. Men bra att påminna sig om, kände jag.

Vad har du fått för insikter i sommar?