Förra årets Augustpristagare i genren facklitteratur var Bengt Jangfeldt som ligger bakom tegelstenen ”Med livet som insats – Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets”.
Jag brukar väl knappast tillhöra de mest begeistrade när det gäller att kasta sig över facklitteratur, och kanske hade jag inte gjort det den här gången heller om det inte varit för en hägrande publicering i Visit. Som sedan inte ens blev av. (Detta var innan mitt redaktörsskap, hehe.) Nej, men hur som helst; det som lockade mest var väl när allt kommer omkring Vladimir Majakovskij i egen hög person. Min älskling och inspirationskälla.
Bengt Jangfeldt är ”en av världens ledande Majakovskij-experter”. En smalhet i ämnesval som gör en både överlycklig och lite skrattig inombords. Men så är det väl med forskare. Och vilket val av ämne, då! Jag har inte läst någon av Jangfeldts tidigare böcker, men å om jag inte blir sugen på det…
Bok: ”Med livet som insats – Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets”. Författare: Bengt Jangfeldt Formgivning: Elsa Wohlfahrt Larsson. Omslagsfoto: Alexander Rodtjenko/BUS 2006/Digital Image, The Museum of modern art, New York/Scala, Florence. Förlag: Wahlström & Widstrand.
Majakovskij är en av mina husgudar.
Kanske krävs ett sådant förhållande för att helhjärtat finna engagemang för detta oerhört omsorgsfulla, pretentiösa, rent av nitiska verk. Bengt Jangfeldt är en av de främsta inom Majakovskij-forskningen världen över, så inget mindre omfattande skulle förmodligen vara honom värdigt. Som mer eller mindre gröngöling när det gäller orienteringen av Lenin, Stalin och Trotskij, samt alla de andra verksamma poeter och upprorsmakare under 20-talet, finner man sig ofta trött i huvudet av alla ryska namn. Men att varje dag få dyka ner i 20-talet med dess många kärleksaffärer och bohemiska storfester, det fina modet som tittar tillbaka på en från de otaliga foton som boken uppbringar, samt de många citat som flikats in och ger liv och kropp åt de historiska karaktärerna; det väger upp mot all tung fakta. Man förundras över saker som hur global världen ändå tycktes vara, även för någon som växte upp i inneslutna och av omvärlden skydda Sovjetunionen. Synen som fanns på övervakning, för att inte tala om Majakovskijs egna nästan envisa sympati för kommunistpartiet. Något som Gabriella Håkansson tar upp i sin bokrecension i DN (”Vad brann Majakovskij för?”, DN, 12 april 2001). Majakovskij levde under större delen av sitt liv i symbios med paret Brik; Lili, som var hans stora kärlek, och Osip, som blev så fängslad av Majakovskijs poesi att han slutade sin juridiska bana för att bli förläggare. Att dessa tre var några av de få som slapp undan kommunismens häftiga utrensningspolitik, beror bland annat på Majakovskijs ständiga sympati i form av reklamplakat och ”kommunistvänlig” poesi. Oberoende av ledare tycktes han ständigt anpassa sin penna, något Håkansson ser som problematiskt.
Och visst ser jag också det motsägelsefulla.
Majakovskij ansåg sig skriva för folket, för arbetarna; han blev ständigt lika sårad när den samhällsklassen påstod sig inte förstå hans diktspråk. I vissa dikter är symboliken och språket närmast löjligt enkelt och avskalat, kan man tycka. Jag, som själv håller på med poesi ser Majakovskij som en föregångare till dagens estradpoesi. I ständigt slang med publiken, med improviserade mothugg, en väl underbyggd basröst samt sällan fuskpapper, är Majakovskij en idol som vilken Bob Hansson som helst.
Och vad gäller motsägelsefullheten kan jag lätt dra paralleller till dagens kulturarbetare. Reklammakare som målar tavlor på fritiden, musiker som fastnar i jingelträsket samt författare som livnär sig i första hand som reportrar på en tattig kvällstidning. Vi lever inte under samma hot om omedelbar avrättning i demokratiska Sverige, som kommunistmotståndarna i det forna Ryssland. Kanske är det inte svårbegripligt att Majakovskij, som dessutom hävdas ha uppslukats av den kommunistiska nya andan, tryckte bort all kritik mot väldet och istället jobbade för att behålla sitt huvud?
Layout-mässigt är det en liten bibel du har i din hand. Porträtt ritade av futuristkonstnärer, varje kapitel inleds med ett citat ur någon av Majakovskijs dikter, vardagslivet följs månad för månad genom åren som berör mest, och liv pulserar ur sidorna, trots alla stakande ryska namn och det förvirrande stora persongalleriet.
Och trots den tragiska misär som boken oundvikligt leder fram emot, med självmordet den 14 april 1930, skulle jag fortfarande vilja inleda en affär med Vladimir Majakovskij om vi levde under samma tidsepok. Trots en hägrande madonna i form av Lili Brik, som alltid skulle placera mig på andraplats till hans hjärta.
Facebook-sida