Följ mig på Svt!

Nu är projektet med SVT igång! Enligt Kalle Lundstedt ska allt vara klart att följa i eftermiddag, via länken
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=68138&frontUnlock=true

 

Och för er som kastat er av och an i sängen av förväntan, undran, spänning som nästan övergått i febersvettig desperation…här kommer varannan-måndagsrecensionen!

image71

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Ordfronts förlag 2004. Omslag: Jens Magnusson. Foto: Malou Bergman. Tryck: Bookwell, Finland. 416 sidor, inbunden.

En riktigt bra bok är en bok som ruckar på de givna förutsättningarna. Att det är man själv som bestämmer när och hur länge man ska läsa. Att man lägger undan boken när man känner att man börjar bli osocial. Att man inte självmant väljer att ligga vaken en timma mellan åtta och nio på morgonen, tänker att skit samma om jag är lite trött och de andra bestyren kan jag ta tag i senare, bara jag får läsa ett kapitel till och ett kapitel till.

Nej, med en riktigt bra bok struntar man i kurslitteraturen. Man struntar i den egna romanen, och man plöjer minst 44 sidor vid första läsningen.

Detta är en sådan bok.

" ’Dom här husen, vägarna man går, platserna, människorna, alltihop är bara… som en enda stor jävla sjukdom, fattar du? Det är nåt fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle bli …perfekt, va. Och på nåt jävla vänster blev det fel istället. Nåt skit.

Som att… jag kan inte förklara det… som att de hade nån idé om vinklarna, vad fan som helst, vinklarna husen skulle stå i, i förhållande till varandra, va (…) Och så hade dom nåt fel på mätstickan, vinkelhaken, vad fan dom använder, så att det blev lite fel från början och sen blev det mer fel. Så att man går här mellan husen och bara känner att… nej. Nej, nej, nej. Här ska man inte vara. Här är det fel, fattar du?…’ "

1981 kom den första "Sällskapsresan" på bio, Dallas höll tv-tittarna i ett fast grepp, och till Stockholmsförorten Blackeberg flyttade en blek, svarthårig liten flicka in i en lägenhet tillsammans med en äldre man, förmodligen hennes pappa. Oskar bor i samma hus, och han studerar flickan med stor nyfikenhet. Hon har tunna kläder men verkar ändå inte frysa det minsta, där hon står ute på lekplatsen i snön. Ibland ser hon så sjuk ut, nästan som att hon skulle tyna bort. Ihåliga ögon, insjunkna kinder… För att nästa dag stråla av liv. Vacker så att han nästan blir kär.

Samtidigt börjar läskiga nyheter ta över tidningssidorna. Blodiga incidenter i skogarna runt Vällingby. Underliga ögon som ändrar pupillstorlek. En rädsla för ondskan som bara tycks växa.
En av alkisarna försvinner plötsligt. Någon har sett hur det gick till, någon såg den lilla varelsen som… men det är ju inte möjligt? Var ju bara ett… barn? Månljuset som sken in i tunneln, kroppen som kastade av och an, med den där varelsen, som fastkilad mot halsen. En dödsdans. Och kroppen sen? Bara borta?

John Ajvide Lindqvist fick stående ovationer när "Låt den rätte komma in" släpptes av Ordfronts förlag 2004. Uppföljaren "Hanteringen av odöda" finns sedan en tid tillbaka i handeln, och sägs vara lika gastkramande, den. "Så rå att jag fick sluta läsa", sa en kompis till mig med klena nerver. Själv brukar jag vara den mörkräddaste av alla. Här var det dock annorlunda. Förmodligen hade det inget att göra med råheten; som sannerligen är ett av Lindqvists frekvent använda grepp. Snarare var det identifieringen med "monstren", det vill säga vampyrerna, som tog bort en del av den besinningslösa rädslan. Man är både med dem och emot dem. Vilket förstås är intressant.

Den absoluta styrkan med "Låt den rätte komma in" är dock spänningen. Den ristande frustande blodådran, som löper så desperat pumpande genom sidorna tvingar in läsaren i blodomloppet likt en oskuldsfullt vit liten blodkropp på villovägar. Har du öppnat boken och accepterat ondskan och blodet, valt bort moralen till vinning för nyfikenheten; då kan du inte stillas. Då är du liksom vampyrerna dömd till evig vånda, evigt liv, evigt läsande i denna bok, från pärm till pärm är du fast. Att önska sig ett mer utsmyckande språk, att tala om klichéer eller inte, skrivsätt som funkar eller inte; det är irrelevant. Inför den dragningskraft som "Låt den rätte träda in" besitter, kan jag bara ge efter och tappa hakan i salig beundran.

image72

John Ajvide Lindqvist påminner nämligen oss författare om att läsare är det viktigaste vi har. Och vi måste jobba för att hålla fast dem! Jag kommer inte att tveka inför att köpa hans andra bok. Och inbunden ska den vara, inte pocket. Jag vill sponsra en sådan här författare så mycket jag bara kan. Inte för att han är en ny Göran Tunström. Men för att han sätter handklovar på mig och för in mig i den mörkaste av världar, och dit vill jag tillbaka, igen och igen!