Infoga jubel och klang

Inte nog med att jag bor i en underbar lägenhet i precis det område jag alltid velat bo i. När jag beställer paket från t.ex adlibris behöver jag bara gå tvärs över gatan för att hämta ut det! Städade även igår, och med 27 kvadratmeter går det så snabbt att man inte hinner bli av med skuldkänslorna över att inte ha städat, förrän det är klart. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna en morgon och så var allt bara en dröm. Eventuellt dör jag snart. (Eventuellt suger torkrummen.)

 

 

Idag var boken jag hämtade ut Nanna Johanssons ”Mig blir du snart kär i”. Jag vet, de flesta utgifter bör vänta tills mitt konto är återhämtat efter flytten, och jag borde lägga pengar på gardin och soffbord i första hand. Men nu har det väntat för länge, kände jag. Nanna Johansson är vad varje människa behöver en dos av då och då. Hennes arga serier om män och kvinnor ger befrielse åt folket. Jag har köpt både hennes ”Fulheten” och ”Mig blir du snart kär i” och gett till människor i julklapp, men aldrig till mig själv. Nu var det nog med det, kände jag. Läs mer om Nanna Johansson här.

 

I övrigt har jag klippt mig. Ser numera åt så här:

 

 

Och om två veckor blir det rosa. Trettiårskris? Nja, snarare ”nu är jag gammal nog att ge tusan i vad folk tycker och tänker.” Och lite så där ”om man var dum nog att inte göra det när man var fjorton får man väl ta och göra det nu.”

 

Igår var det våffeldags! Vanda och Vincent har en väldans söt liten bebis upptäckte jag i veckan. Sen är de ju väldans trevliga människor också, som jag träffar alldeles för sällan. Bebisen heter Isar och hade ett fascinerande sätt att hälsa, dagen till ära. Bebisar och kommunikation alltså. Händerna for fram för att känna på ansiktet, ”är det okej? Han är ju ganska kladdig på händerna…” ”Visst”, sa jag och tänker baciller schmaciller. Ett litet finger for in i munnen och ett annat undersökte samtidigt näsan. Jag kontrade efteråt med att känna lite på hans ansikte. Han lät mig även utforska de mjuka gaddarna lite senare, när han resolut drog min hand till sin mun. Fint sätt egentligen. Jag som brukar bli så fascinerad just av folks ansikten borde verkligen ta lärdom.

 

 

 

Vanda bjöd på matvåfflor med fetaost och annat spännande i. Visste inte ens att man kunde göra sånt. Med tomatsallad till var det en riktig hit.

Efter tre omgångar av ”fast jag vill nog inte sova ändå” somnade Isar. Och vi andra spelade spel, ni vet sånt som man gjorde förr i tiden. Brädspel med kort som säger vad man ska göra, pjäser som flyttas över en plan och så vidare. Daniel hade med sig en hel väska, men vi valde slutligen Pandemic, tror jag det hette. Mycket spännande indeed, med en smitta som spred sig över hela världen, samtidigt som vi alla fyra samarbetade för att stoppa den. Lite bilder på precis hur spännande det var:

 

 

Vi vann över smittan och räddade världen, och sen gick jag och Daniel hem.

Eller nej, vi utnyttjade att vi inte hade en bebis och var trötta, så vi gick inom Ölcaféet och sa hej till Rauli, Timea och de andra en stund. Men bara en stund.