Om redigering och förläggarens roll

Jag läste om redigering och relationen mellan författare och förläggaren på debutantbloggen häromdagen, väldigt intressant. Läs här.
 
Och igår päbörjade jag ännu en redigering av min pågående roman. 
Det kan göra en helt matt av trötthet, det där med redigering. Många tror att du skriver din roman och sen är den klar. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Och egentligen är det otroligt att man orkar. Traggla igenom sin text om och om igen, slipa, kasta om, hugga och fylla ut, allt för att den ska bli så bra som möjligt.
 
 
Jag har turen att ha en fantastisk förläggare och redaktör, i form av Ada Wester. (Anna är förstås också fantastisk, men när det kommer till att jobba med texten är det ju Ada jag jobbar med. Anna sköter marknadsföringen.) Nu har vi pratat två gånger i telefon om min roman, och varje gång har hon sagt ”jag tror så himla mycket på det här projektet!” 
Och ändå har jag förstås en hel klottrig a4 med saker jag ska gå igenom och ändra inför nästa färdiga omarbetning. Förhoppningen är att den kan komma ut i sitt färdiga skick till hösten 2013, men det är alltså långt dit nu. 
 
 
Vad jag gjorde igår var att sitta och gå igenom vilka ämnen jag tar upp till diskussion i varje kapitel, eftersom Ada tyckte att det var lite rörigt. Jag har lite grann ryckt på axlarna åt detta och tänkt att det främst rör de första två kapitlen, att det varit delvis min mening (”hallå, jag vill att det ska se ut så!”), samtidigt som jag hållit med henne om att jag behöver en bättre överblick. Att det på sina ställen skapar ren rörighet och svårighet för läsaren att hänga med i min berättelse. 
 
Och som vanligt är det bara att bita ihop, le genererat åt sig själv och applådera Ada för hennes skarphet. För så rätt hon har! Här snuddar jag vid fyra olika ämnen på en sida, med hopp lika tvära som den mellan Sverigedemokraterna och självinsikt, med utläggningar som rör sig från det ena till det andra i en blandning som knappt ens min egen hjärna hänger med i!
 
Så, nu finns det papper med direktiv, som ska klippas sönder och läggas i högar. För att varje ämne kanske kan få vara för sig? Det röriga intrycket, som jag trots allt tänker kan få fylla en funktion, kan komma fram ändå. Men ingen mår bra av ett resultat lika rörigt som det uppenbarar sig i mitt huvud, jag lovar. Exempel på hur anteckningarna kan se ut:
 
 
Oj, oj, oj vilken obegriplig liten teaser tänker ni?
Ja, men så tänker jag att ni mår bra av att inte veta för mycket innan ni läser…
 
Detta var bara punkt ett på Adas lista, men jag är övertygad om att även de andra kommer att tilltala mig på samma sätt. När jag kommit ur min obstinata ”men hallå, jag är författare, jag vet bäst!”-bubbla, som förläggaren är där för att krossa. Det handlar alltså inte om att någon klampar över mitt manus med en yxa och sonderar terrängen. Det handlar om konstruktiv kritik som snabbast möjligt leder till bäst resultat. Det är som städning. (Usch påminn mig inte!) Alltid lika skönt efteråt.
Eller nej, det är inte som städning. Det är ju, när man väl kommer igång, mycket, mycket roligare.