Inte för att jag vill ha snö. Det är mest mentalt som det kan kännas lite så här i början av januari, tycker jag. Idag är det bokstavligen regn utanför fönstret och jag hade som vanligt svårt att komma upp ur sängen. För att jag ligger vaken och vänder mig nån timme där mitt i natten, och funderar över allsköns jobbiga grejer. Som vad jag ska göra med ramberättelsen i det här romanprojektet, som jag precis tagit upp och som jag kallar mitt problembarn. Som varför min mage beter sig som den gör. Eller varför min kondis är sämst. Läser skräckhistorier ur verkligheten om kvinnor som blivit gravida utan att veta om det, sen är det plötsligt för sent att göra abort, eller de föder en dag, bara sådär. Och så ekonomin, och om jag verkligen passar som frilans. Vad ska jag satsa på att försöka dra in pengar på, var ska jag lägga mitt krut?
Kan ni ta referensen förresten, i titeln? Min kusins man kunde inte det. ”Den trodde jag alla hade läst!” Jag med. ”En vit jul i Ankeborg”, som jag häromdagen såg spår av i mitt pågående manus. (Och ”rejn” för ”regn”, det var så bjäreskånskan föll sig) Haha! Inte första gången jag hittar spår från barndomens böcker i det jag skriver nu som vuxen. Referensram som sagt. Hjärnan snappade upp sina favoriter. När jag var på Fannys lekland för ett tag sen, en kompis hade vernissage (Anna Nilsson, som illustrerat Anja Gatus ”Kattspioner”), och kollade in i Alfons Åbergs värld som är en av de fina barnboksvärdlar man byggt upp här, kunde jag minnas hur jag älskade bilden av staden jag fick från Alfons-böckerna. De svarta huskonturerna och hur det lös i fönstren. Kollagetekniken. Lyktstolpar och neonskyltar. Kontrasten mot landet.
Framför allt tror jag att läget just nu är ett sånt där läge som jag generellt lärt mig ogilla, och tenderar att bli stressad av. Det finns flera saker som hänger i luften. Jag väntar på mail, möten, de rätta orden. När det finns bra grejer som eventuellt är på väg, men man vet inte än, det kan också bli ingenting av det. När man befinner sig mittemellan, och inte vet vilken fot man ska lägga tyngden på. Och där gjorde jag det! Det som Vilska säger är en av mina svagheter som författare, och det stämmer. Jag skriver om samma sak från tre olika håll. Haha! Och en till, bara för det: När jag inte ens vet om jag ska fortsätta lyssna på den här trilogin jag börjat lyssna på, som egentligen inte är min grej men ljudböcker är ändå av ett annat släkte, och då kan man kosta på sig att… eller? Språket är ju rätt oinspirerande och just nu behöver jag snarare öva mig i den ädla konsten att stycka ner.
Har lämnat läsperioden för skrivperioden, men hoppas hålla kvar i läsandet ändå förstås. Det härliga, kravlösa läsandet. Där man kastar sig mellan dikt, prosa, fakta, serie, fritt och som man vill. Och det bådar gott! Vi startade precis en bokklubb, en liten på tre personer, klättergänget, och vår första bok kommer att bli ungdomsboken ”Vi ska ju bara cykla förbi” av Ellen Strömberg, augustprisvinnaren i den klassen. Hennes ”Jaga vatten” från några år tillbaka tyckte både jag och Lisa Z mycket om. Och så köpte jag Daniel Mårs lilla diktbok som hör ihop med förra årets fantastiska performance på Lilith; ”Min totala njutning”, där människor gick omkring i deg och blått ljus, och allt var väldigt sexuellt och närhetssökande.
Önskade mig klassikern ”Anna Karenina” i julklapp och fick den av min bror. Första boken, vill säga. Jag hade inte riktigt koll på hur jävla tjock den är. Men bra! Jag läser med glädje. Hos Vilska häromdagen babblade jag på om handlingen, och är inte detta ett bevis på att klassikerna lever än idag så säg? Just det där allmänmänskliga, att det inte spelar nån roll i vilken tid de utspelar sig, för man kan känna exakt som dessa människor även idag, skridskor till trots… Hade tänkt ladda upp filmklipp här, men det var såklart inte ett format som funkade. Ni får kolla via min instagram.
Avslutade också året med att äntligen läsa Agota Kristof, ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Som vanligt med hypade böcker måste jag vänta ett tag innan jag tar mig an dem, men denna var verkligen bland det bästa jag läst. Kul med en bok där man blir provocerad, och börjar fundera över vad skönlitteratur är, vilka regler som egentligen finns. Och hur man gör för att kunna bryta mot dem. Älskar det här omslaget, f ö:
Ovan en as-as-gammal bild (Österlen, 2014) från när jag antagligen håller på med det här manuset som jag tog upp igen i måndags. Problembarnet. 2018 var senaste gången det åkte in till förlag för att pröva vingarna. Jag fick några personliga utlåtanden, varav ett var så hårt i kritiken att man inte riktigt fattar att det fanns bitar de gillade så mycket att jag gick genom nålsögat. Bisarrt faktiskt. Som skrivpedagog är jag alltid noga med att den som anlitar mig ska känna en stark pepp att omarbeta. Efter det där utlåtandet kände jag tvärtom, trots att mailet avslutades med att jag gärna fick omarbeta och inkomma med en ny version la jag genast undan det och tappade tron på det i några år.
Den här romanen är en av de jag jobbat mest med genom åren, den har funnits i flera olika varianter. Jag har haft problem både med handlingen och språket, karaktärerna, vad jag ville säga med den, men trots det har jag alltid trott på den. Idag känner jag tydligt att den behövt sina turer, för att jag har behövt mina turer. Ibland är skrivandet terapeutiskt utan att man fattar det. Och man kan behöva gå igenom personlig utveckling och terapi för att få allt på plats. Jag tror fortfarande att det kommer att bli något bra av denna berättelse om ett tjejgäng som åkter till Cypern och festar. Vissa delar är verkligen jättebra! Inspiration märks från både ”Flickorna” och ”Den hemliga historien”. Men också huga. Mycket jobb kvar… Jag varvar mellan att känna pepp och en viss matthet.
Vad ska man skriva om det politiska klimatet? Jag skrev en tweet som blev både vantolkad och attackerad av troll. Det känns på så många sätt som att vi gräver vår egen grav ibland, med det teknologiska samhället. AI, som börjar som något kul, kan i framtiden ersätta allas våra jobb. Om vi låter det hända. Vad är viktigt för oss? Att lägga pengar på kulturen ifrågasätts idag, när allt ska ge ekonomisk vinst, när allt ska sparas in på. Men i Ukraina var det konserter folk behövde, att dansa på gatan, för att känna att livet ändå var värt att leva. Och poesin har fått ett uppsving. Vilka flyr inte in i nån av alla dessa serier idag, för att glömma verkligheten, räck upp en hand. Nej, vi behöver kulturen, vi behöver skapandet.
Särskilt när det regnar och är grått.
Facebook-sida