Jag har sett teater i helgen! Så sällan som det händer kräver det ett utropstecken. En pjäs som alla som inte sett borde rusa för att se. Biljetter fanns kvar när jag kollade senast. Det handlar om ”Prins Charles känsla”, Liv Strömqvists seriebok som blivit teater i dramatisering och regi av Sara Giese. Den går på Intiman här i stan.
Jag har tipsat om serieboken tidigare, har jag för mig, men det är värt att göra igen. Här har vi en väldigt intressant och välriktad magspark mot det vi bygger upp så mycket av det västerländska samhället på, för att inte säga världen över: det monogama kärleksförhållandet. Hur jämställt är det egentligen? Vem mår bra av det? Och varför är de fyra mest välbetalda komikerna i världen män som skämtar om hur jobbiga kvinnor är? Bara några av frågorna som tas upp i denna argt politiska men framför allt underhållande berättelse.
Pjäsen var en sann energikick. Samtidigt som den får mig att aldrig vilja se åt män igen, växte även en irritation över att jag trots allt fann en av skådespelarna, Magnus Schmitz, sjukt attraktiv. Det känns som att det var det som var meningen.
Måste även nämna Susanne Karlsson, som var så klockren i sin tolkning av skäggig man som tar mycket plats. Igenkänningsfaktorn! Hennes rollkaraktär med härlig bredbent stil och skepparkrans är alla goa gubbar i revyer, alla gamla gosfarbrödrar i teverutan och alla käcka landsfädrar nånsin. En större pungspark är svår att hitta.
Efteråt satt jag och Lovisa på Operagrillen och pratade om Anders Borg-artikeln jag missat (DN gjorde innan jul en intervju med Anders Borg och det finns klara likheter med asskissing för diktatorer, läs först här, sen här.), om hur sjukt det tydligen kan vara i innebandyvärlden och om the ball-kicking world. Hon är min upplysnings-guru i den här världen. Eller hur man säger.
Helgen i övrigt bjöd på fest, trots intensiv redigeringsvecka. Förfest hemma hos mig med Anne, Maria, hennes kollega Tor och Vilska, som egentligen var sjuk. Vi skulle gått på Tom Boy men kom inte in, fullt på Moriskan för första gången i världshistorien. Dagen efter såg jag det som ett tydligt fredagen den trettonde-tecken… Så vi hamnade på Debaser istället. Ovanligt blandat med folk, för en gångs skull var tjejen som såg ut som en femtitalspinuppa med perfekt bobbat hår ensam. Hon gled runt som en förvirrad svan i sin perfekta outfit, ”var är alla andra hippa människor?” sa hennes hårt målade läppar. Medan jag och Vilska dansade like no tomorrow och with no shame whatsoever. Som det ska göras, helt enkelt.
Ragg är inget jag är redo för, insåg jag, återigen. Försökte ändå lite, med en kille i baren. Han förstod inte riktigt min humor. Sen följde han efter ut på dansgolvet och försökte fånga mitt intresse genom att svänga runt med en halsduk, à la lasso, och pricka mig med den. Jag blev inte så imponerad. Och han blev aggressiv när vi inte uppskattade hans utlevande tilltag.
Över lag blev jag inte så imponerad av någon man därinne. Springandet över dansgolvet och hoppandet utan kroppsuppfattning får mig snarare att skygga undan. Kvart i tre-blicken och irritationen när man föredrar att dansa med sin kompis, enbart, tack men nejtack. Vad är det som är så svårt att förstå?
Efter pjäsen på lördagen funderade jag ännu mer över detta fenomen med män som inte växer upp. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det är något som ständigt återkommer. Män som är halva, sårade, skadat gods, och som av någon anledning är totalt oförmögna att ta hand om sig. Gå till en psykolog och red ut det. Var inte ett förvuxet barn. Och manligheten som lär upp krig och nedsättande kvinnosyn, att det är fult att gråta eller prata om känslor. Och att lite sexism har ingen dött av, det skapar ju tvärtom den där härligt grabbiga samhörighetskänslan i duschen efter träningen. ”Fattar du inte lite humor eller? Jävla hispiga feminister.”
Jag ska utveckla det här nån gång, jag lovar.
Men mycket av svaren finns att finna i återgivningen av Gustav Fröding, mannen som ”köpte sin kärlek för pengar”, för honom ”fanns ej annan att få”. Eller gjorde det det? Och Liv Strömqvists briljanta förklaring till varför män och kvinnor blir så olika när de växer upp. (Och hur skadligt det är.) Se pjäsen eller läs boken för svar…
Facebook-sida