Det är sällan jag saknar Växjö. Men det händer att jag påminns.
*
Precis på slutet, innan jag flyttade våren 2008 var det extra mycket i luften. Punk-perioden, som vi kallade det; alla gallerier som poppade upp som svampar ur marken. Interagerande mellan kulturella utövare, samarbete över gränserna. Tema: punk. ”Tänd mörkret.”
Galleriet Rififi hade nyligen kommit igång och jag hade börjat besöka det. Jag trivdes i de mörka källarlokalerna, i den gamla industrilokalen med den kalla luften och de många gångarna och rummen.
*
Jag vill minnas när jag gick dit bakfull som få, den där dagen då fotoutställningen med Scams inleddes. Scams är ett av de många lokala rockband som bygden håller sig med, och fotoutställningen var en serie svartvita bilder över deras hårda rock n’ roll-liv på turné. Utställningen hängde i det lilla rummet bakom, och jag tänkte Vilken lyx! Att ha en sån här lokal till sitt förfogande! Tänk!
Detta var första gången jag pratade med Mats Petersson, som varit en av de drivande grundarna till galleriet. En man med höga ambitioner och stor kunskap inom fotografi, samt drivet och entusiasmen som smittade av sig.
Galleriet, som senare fick en scen, som skulle bli Växjös nya musikscen. Som fick en restaurangdel, som skulle bli Växjös nya hel-vegetariska restaurang. Det skulle vara här ungdomarna hängde, det skulle vara hit man kom för att se det bästa inom fotografi just nu. Planerna var många.
Jag minns Vårstad, den hysteriskt varma dagen när vi började med Växjö poetry slam på innergården till Plan B, där de hade sina lokaler då. Allt strulade och jag kände inte alls att jag lämnade föreningen på topp, utan snarare som någon som var helt slut av att hålla i alla trådar, och verkligen inte lämpad att hålla i alla trådar. Sen drog vi till Rififi och den kvällen var det så mycket rödvin men så himla trevligt. Jag och Malene minglade runt, det var spelningar och det var bar. Jag hade vita knästrumpor och spillde vin på min klänning två gånger. Rififi kändes som ett allt-i-ett-ställe. Det fanns en utställning, det fanns band som spelade, det fanns människor. Planket var fullt av foton som vem som helst fått ställa ut, Folkets Plank som det hette. Uppmaning till Växjöfolkets kreativa sida.
*
Senare det året, på hösten, fick jag själv chans att vara inbjuden gäst, som förpoet när Navid Modiri & Gudarna spelade på Rififi. Här hade man inte kunnat befinna sig i någon annan lokal, då detta band kräver gott om plats för att röja. Man bjöd även till alkoholfri afton, för att kunna skippa åldergräns vid entrén. Ett klokt drag, då större delen av bandets publik är 17.
*
Man ställde även ut Ewa Stackelbergs ”Surrender” bestående av fotografier överförda i glas via tekniken Pictoglas, skapad av Ewa. Denna utställning var alltså gränsöverskridande i sitt slag. (”Pictoglas är en patenterad teknik för reproduktion av detaljerad bild i glas. Bilden blir för evigt beständig. Glaspigmentet överförs, smälts in och blir en integrerad del av glaset.” / sidan Svenska fotografers förbund om utställningen.)
Även ett samarbete med Macken, en återvinningscentral i Växjö, och Designprogrammet vid Växjö Universitet.
Jag må vara trött när jag skriver detta. Det är inget vidare debattinlägg och hyfsat rörigt, personligt och överdetaljerat, och jag ber om ursäkt för det. Men att nu få höra att denna lokal fullständigt kommer att gå om intet för att kommunen bestämt sig för att bygga nya lägenheter över hela kvarteret; det tycker jag är skamligt. Det tycker jag känns hemskt synd och bortkastat.
Det var på gång. Våren 2008 kändes det onekligen som att något var på gång. Men Växjö kommun tycks inte vilja att staden sprudlar över alltför mycket. Strama tyglar och ”vi-vet-bäst”-mentalitet. Hur annars kan man tolka detta beslut? Småstäder förblir småstäder. Man väljer hellre att lägga pengar på ett nytt stort köpcentrum en bit utanför stan. Någon pratade om en discoboll på Växjösjön, om att det var här pengarna lagts. Det skulle inte förvåna mig. Lika lite som den avskyvärda självlysande amöban förvånade mig, när den röstades fram som vinnare av fyra förslag på konstverk, framröstat av Växjös befolkning, att stå vid sjön.
Jag tycker det är synd att man inte tar tillvara på potential och lyfter upp goda idéer, sponsrar dem när de kommer. Rififi har för övrigt från början till slut haft en målsättning att bli självgående ekonomiskt; en förutsättning tycker man, för att få finnas kvar. Kommunen har alltså inte behövt skjuta till mycket pengar, om man jämför med andra kulturella evenemang som genomförts. Och i en framtid är det inte svårt att se vinningarna, om det fortsatt som det hittills gått.
Jag ska sluta flumma och gå och lägga mig. Men ibland blir jag bara arg. Och jag ville skriva något. Och det kändes som att det behövde göras snabbt. Debattera gärna vidare. Please.
*
Källor och sånt:
http://www.rififi.nu/
http://linaarvidsson.blogg.se/2008/november/the-big-vaxjo-night-in-november.html
http://www.facebook.com/group.php?gid=19890487112
http://www.sfoto.se/sff_start/nyheter.asp?ID=749&onPage=1&sokord=
http://pictoglas.blogspot.com/
http://tandmorkret.blogspot.com/ Här är minnet av punk-festivalen med alla dess olika evenemang!
Facebook-sida