Efter melodifestivalen i lördags, årets första deltävling, har debatten kommit att handla om ett misslyckat Karin Boye-skämt. Jag håller med om att skämtet kunde varit bättre, absolut. Manuset till ett av årets största teveevents upplevdes ofta som hopnickrat på en eftermiddag, och det är anmärkningsvärt men det är inte den insikten som presenteras. Snarare är det åter den trötta kränkta hållningen som antas, får man verkligen skämta om vad som helst?, osv, osv. Vi har hört det förut och antagligen vill Marcus Birro bara synas lite igen.
Mer intressant tycker jag det är att uppmärksamma det vi inte pratar om. Den ofrivilliga paus som kom mitt i detta flamsiga hatälskade lördagsinferno, minns ni det?
Tillfälligt avbrott.
”Nej!” sa jag rakt ut. Messade som vanligt med min kompis Micke, han är schlagerfantast och en stor del av behållningen för mig är våra öppenhjärtliga kommentarer fram och tillbaka, som huruvida sångröster håller, ”vad har de egentligen på sig?”, om låtar har något visst eller inte, och i lördags t ex om det kändes fräscht och lite crazy att damma av och boka Carl-Einar Häckner och sen bortförklara det med ett (rätt roligt faktiskt) skämt, eller inte.
Något vi båda kommenterade var definitivt det tillfälliga avbrottet. ”Jag tänker på Carola!” skrev jag, och vi mindes tillbaka, ”Mitt i ett äventyr”-skandalen 1990, när Nackasändaren slogs ut och hela landet var utan sändning. Ett av de tillfällen då allt stannade upp, och man upplevde en tyst gemenskap i delad frustration. Carolas engagemang i Livets ord hade nyligen blivit omskrivet, och det spekulerades i huruvida detta hade med saken att göra. Ett medvetet sabotage av en galen sektmedlem? En illvillig satanist? Micke, och människor i min feed, föreslår nu genast Putin. Ryssen kommer! Eller Erdogan? Det tillfälliga avbrottet kändes oväntat uppfriskande, och det varade ju inte så länge, även om det kom vid en kritisk tidpunkt: precis när poängen från tittarna skulle avslöjas. Man fick en påminnelse om att ja just det!, detta är direktsändning. Till skillnad från allt vi vant oss vid att streama när vi vill. Och i direktsändning kan faktiskt vad som helst hända. Hur noggrann än planeringen är; hur tajta än dansarnas koreografi, hur drillade än programledare och sångare är att titta in i rätt kamera vid rätt tidpunkt.
För det är det melodifestivalen har kommit att bli.
En välkoreograferad teveproduktion.
Mer än att fokusera på själva sångerna njuter vi idag av spektakulära ljusshower. När Cornelia, förra årets vinnare, framför sitt nummer till stor del sittande på scenen, är det en introvert intim känsla man vill åt, men den förmedlas knappast till sista raden i Göteborgs Scandinavium. Nej, detta är tevepublikens evenemang i första hand. Blicken in i kameran, Jesper Rönndahl demonstrerar det själv i ett (också rätt så lyckat) skämt med kamera ett, kamera två, kamera tre och kamera fyra. En av få tillställningar, bekräftar Micke, där de på plats får fråga de där hemma efteråt: ”hur var det egentligen?”.
Därför blir det en än större chock när det tillfälliga avbrottet följs upp av… ingenting.
”Vet programledarna inte om att det hände, eller?”
”De har ju hörsnäcka? Så det borde de ju…”
Men tydligen inte, får jag läsa, först dagen efter när det hela kommenteras från SVTs produktionsledning. Ett fel på ett av videokorten. Men vi löste det snabbt och det ska inte hända igen. Och nej, programledarna meddelades inte. Produktionen hetsade på, tjoff-tjoff och så har vi finalisterna uttagna och tack och hej vi ses nästa vecka. Inte ens på efterfesten kom saken upp, när Linda Bengtzing agerade intervjuare (”men vad har hon på sig? Kvällens mest nerklädda.”).
Där kom tvärtom en annan grej upp: Tomas G:son greps av säkerhetsvakterna, oj oj vad händer här, det gick så snabbt att man knappt hann se det. Sån tur då att det lyftes i artiklar redan dagen efter, för det var tydligen en följetong som började, och som vi i publiken där hemma absolut inte får missa… Anpassat till teve, som sagt. Inget fel i det. Jag hatälskar melodifestivalen precis som en stor del av befolkningen, och följer den, precis som en stor del av befolkningen. Men då vill jag vara med! Är det direktsändning så är det, och då vill jag se förvåningen och den lilla stressen i Farrah Abadis ögon när vi är tillbaka från den svarta rutan. Hoppsan, va hände där? När det tajta i produktionen för några sekunder bryts är det den mänskliga faktorn som skymtar fram i det annars nästintill robotiserade scriptet som kan uppstå, när alla låtar följer samma mall, ingen dansare trampar fel, alla kameraåkningar har haft en vecka på sig att sättas. Det är felen som livar upp! När Jesper Rönndahl bara pratar vidare, trots att vi har missat de första poängen i räkningen, blir det ett brott i kommunikationen, som visserligen är envägs, men hela programmet bygger på att förtroligheten känns genom rutan (och här gör man, tacky manus till trots, ett bra jobb). Det bildas ett utanförskap, som ger den här gemensamhetshögtiden i klass med Kalle Anka på julafton, 2,8 miljoner svenskar satt bänkade, en törn.
Hur ofta har vi tillfälligt avbrott?
Nej, precis!
Stanna upp då, och ta in den rafflande slumpen.
ps. Gulligt att jag hade en kategori som hette ”kritik till omvärlden”. Känns otroligt tonårigt. Den har väl hängt med ett tag. ds.
Facebook-sida