Likt drakar i en fantasy sveper de ägande in över staden. De är inte som svalorna, som visserligen bygger bon i stuprännor men har vett att hålla käften, eller duvorna, som visserligen skiter överallt men vars kuttrande ändå bidrar med en harmonisk ljudmatta. Nej, fiskmåsarna kommer med ett ständigt tjatter. De är här för att påminna om sommarens intåg, för alla som råkar bo i en kuststad.
Under häckningsperioden 1 april – 31 juli är fåglarna fredade. Det är också då de låter som mest. Fastighetsägare får bedriva skyddsjakt under denna tid, det vill säga man får skjuta fåglar om de innebär ”allvarlig skada” eller ”olägenhet”. Jag sätter mig käpprätt upp i sängen klockan fyra på natten, när det är på väg att skifta från mörkt till ljust och tjattret likt någon sorts hemsläntrande fyllefest precis har kommit igång, och funderar över ordet ”olägenhet”.
Problemet med fiskmåsar är utbrett över landet. 2019 skrev Expressen om en man som jobbade på Plantagen i Uppsala, som gick ut och sköt måsar på parkeringen under arbetstid. Vittnet Nicklas berättar om den traumatiska upplevelsen: ”Helt plötsligt ser jag en man med ett gevär och jag tänkte ”vad fan är det som händer?”.
Måsungar ses raggla omkring på gatorna inte helt olikt toddlers som ska lära sig gå, medan mammorna och papporna spanar från skyn. Här ska det läras flyga. Kommer en människa för nära får den skylla sig själv. En kompis skrev på facebook om hur han blev attackerad av en mås som högg honom med näbben i bakhuvudet så att blodvite uppstod. Respekt!
Häromåret hade vi ett fall av fågelförgiftning i Malmö. Änder kom flytande upp och ner i strömmen. Minst 112 gräsänder, 14 vitkindade gäss, en brunand, tre sothönor, tre skrattmåsar, men bara en av de döda fåglarna var en fiskmås. Det är nästan så att man hör det: ”Haha-HI-ha-HI-ha-HI-hahahaha! Oss fick du då inte.”
Det är just det intensiva i lätet, är det inte, som stör mest? Du – ska – lyssna på mig! Fiskmåsen lyder inte under några sociala koder. Den är inte blyg. Den har världens viktigaste sak att basunera ut, det råkar bara vara på ett språk vi inte förstår. Men se, då kan den gärna ta det en gång till: ”Haha-HI-Ha-HI-Ha-Hiiiiii-Hahaha!”
En kompis som flyttat hit från Stockholm sa ”Jag trodde jag gillade fiskmåsar. Tills jag kom hit.”
Ändå måste vi samsas här, tänker jag, när jag en dag kommer i närkontakt. Fiskmåsen står på ett bord och vaktar en halv baguett den norpat åt sig ur en papperskorg, eller kanske direkt från en uteservering där gästen oaktsamt vänt ryggen till. Hotfullt spetsar den mig med blicken, för ovanlighetens skull tyst, medan den hetsigt sliter av plasten och dyker ner bland salladsblad, räkor, majonnäs och kokt ägg. Vem fan var här först? tycks den tänka. Du eller jag?
En annan kompis säger att han faktiskt saknade fiskmåsarna när han lämnat stan. ”Det blev ett naturligt inslag, man vande sig liksom. Det blev tyst utan dem.”
Jag försöker se det förmildrande. Är det inte något underhållande med deras tjatter, hur varierande det kan röra sig från försiktigt återhållsamt, ett läte i sekunden, till höga toner som sveper iväg likt Häxan HiaHias galenskratt i Bamse? Är det inte en sann nationalfågel egentligen? Denna störiga inkräktare som kommer vart år lagom till semestern och kraschar partyt. ”Sommar, sa ni? Uteservering, sa ni? Jag är på!”
*
Jag måste säga att sedan jag skrev den här texten för några år sedan, med tanken att sälja in den till nån tidning, har jag delvis ändrat min syn på fiskmåsarna, trutarna, allt vad de nu heter. Kan det vara så att jag vant mig? Min kompis Vilska sa för ett tag sen att hon älskar när fiskmåsarna kommer för säsongen, och så långt skulle jag väl inte sträcka mig. Men nog är det något kul med denna kaxighet? Uppsynen, som om de ägde världen. Vad vore Malmö utan fiskmåsarna? Alla har vi väl sett filmklippet av en trut som slukar en råtta; skadedjurens kamp på Värnhemstorget (också perfekt location…) Även om jag inte älskar att vakna klockan fyra på natten, så finner jag mig ofta ligga och fnissa åt de vansinniga ljuden. Det är som att de testar olika läten, eventuellt håller på att skapa någon sorts opera. Som min mamma har jag blivit, som ser allting positivt i tillvaron.
Även om det är skönt att de inte håller på året om…
Facebook-sida