En morgon med en mycket spännande förfrågan… Vi får se om det går vägen dock.
I övrigt är det en mellantid just nu. Tycker det passar rätt bra så här i början av året, när det är grått för det mesta, ibland en sol som bryter fram eller ett snöfall som förvånar, men mestadels blåsigt, regnigt, hyfsat jävligt. Då brukar jag fly in i mitt romanprojekt visserligen, och så ”löser det allt”. Nu är det lite mer utmanande. Våga bli kvar i det. Rannsaka sig själv. Sånt.
Ibland kan jag tycka att det är väder som passar mig, som passar vad livet är liksom. Sommaren är mer nån sorts reklampaus. Det är ju detta som är tillvaron. Harvandet genom tiden, ”gnetet”, som en gammal skrivarlärare kallade det.
Jag gav mig själv respit häromdagen genom att sälja några fonder. Har man sparade pengar så har man. Och jag är störigt snabb på att känna mig ekonomiskt stressad, vilket är dumt om man ska vara frilans. Så kanske ska jag helt enkelt inte vara det? Ja, jag söker extrajobb. Men det är inte helt lätt att få. Eller att hitta ett som passar. Så det får väl ta sin lilla tid, det kommer.
Jag väntar på svar om en roman jag skickat in. Det är spännande, det är som att ha en potentiell present i bakhuvudet hela tiden. Eller nej, vilken dålig liknelse! Men kanske som ett barn man skickat ut i världen och sedan ständigt har i tankarna och undrar hur det går för? Det finns där, som ett tickande i bakgrunden, ständigt närvarande.
Jag tycker ju själv att det är det bästa jag skrivit. ”Världens bästa roman!” sa jag till kulturmännen jag drack öl med för någon vecka sen. Onsdagsöl på nya Brogatan, som ser ut precis som jag minns gamla Brogatan. Då, när jag precis hade flyttat till Malmö, och det var här man avslutade kvällen, med förhoppningen om att dra med sig någon hem.
Men så känner jag ju ofta. Att jag skrivit världens bästa roman alltså. Det behöver ju inte betyda att förlagen förstår det.
Jag borde väl kasta mig in i ett nytt projekt för att inte tänka så mycket på när de svarar. Men det är som att jag inte kan det. Jag har tänkt att det är för att halva min hjärna fortfarande är kvar i det manuset, som jag tyckt så mycket om att jobba med, och att jag därför inte kan få ro förrän jag vet hur det går för det. Men sen kom jag på häromdagen att det också kan vara för att jag jobbade så intensivt förra året. Att jag är lite trött på skrivandet. Jag vill ha utdelning! Åtminstone en paus, för att… jamen, det behövs det mellan varven. Livet är ju mer än skrivandet. Det behöver vi påminna oss om. Och det är faktiskt det! Den senaste tiden har jag haft känslor som mest liknar vårkänslor, oavsett gradantal ute; de har studsat både hit och dit…
I tisdags trillade jag ner från en klättervägg. Utan att skada mig, vad det verkar. Det är sällan man faller handlöst, utan att vara beredd. Den här gången gjorde jag det, man hör Lisa dra efter andan på filmklippet (leta upp det på min instagram). Det var läskigt. Jag hoppas att det inte hänger kvar i mig nästa gång jag ska klättra.
Men tror inte det ändå.
Så jag kollar jobbannonser, söker lite mellan varven, i övrigt är tanken att jag ska läsa mycket nu. Och så har det varit många responsuppdrag på rad, det har varit kul. Romaner, men nu senast också en diktsamling. Poesi är svårare att ge respons på, men han blev så nöjd att han tipsade om mig sen. ”En av mina favoritförfattare”, kallade han mig i inlägget. Vad fint det är att få vara favoritförfattare för någon!
Jag läser just nu Christina Hesselholdts Det enastående. Den tog ett tag att komma in i, stilen är skiftande och ibland rätt svår. Men det är bra för hjärnan med utmaningar. Man måste läsa saker som är över ens horisont också. Hur ska man annars kunna utvecklas? Och den belönar den som har tålamod. Runt hundrade sidan, där tyckte jag det lossnade helt.
Jag var i Skurup, och ska dit igen på måndag. På folkhögskolan alltså. Sålde in att komma och hålla en heldag i att skriva sexscener och erotik, som gästlärare. Det var roligt senast, så jag hoppas det blir det den här gången med. Folk säger att de gärna vill gå en distanskurs i ämnet (folk är så blyga!), och kanske blir det en sådan längre fram. Jag måste antingen fixa med plattformen själv eller få ett studieförbund att nappa. Kommer basunera ut det om och när det blir av.
I år är det skottår. Det vill säga en extra dag i februari, som annars inte brukar vara där. Var befinner den sig resten av tiden? Jag ska fira den genom att gå på improvisationsteaterföreställning med Torbjörn. Det brukar jag aldrig göra. Så det passar utmärkt.
Och världen rullar på, och krigen rullar på. Det rustas upp i Sverige. En gubbe de pratade med i ett reportage från Boden sa att det visserligen var kul att bygden levde upp igen, det hade varit dött i byggbranschen där sedan nedrustningen, men ”inte är det så mysigt med krig, inte”. Man får ibland känslan av att opinionen tycker precis tvärtom. Men jag håller med. Hur kan vi fortfarande kriga? Hur kan det vara en grej? Varför är det tillåtet, när mord av enstaka personer inte är det? Barnsliga frågor tycker väl militärerna och ledarna, men knappast de familjer som lider och dör. Att ens tänka sig att kriget skulle komma hit? Det går liksom inte. Det finns inget bra som kommer ut av krig. Det skadar nu, och det skadar generationer framåt. Även de som överlever blir ju förstörda. Vi vet det, så varför fortsätter det?
Jag läser också Sara Martinssons Kvinnor utan barn, en essäsamling (såg jag det kallas nånstans, och ja, det kan man kanske kalla det) om barnfria och barnlösa genom tiderna. Hur synen varit på dem, hur de behandlats, i populärkulturen och i verkligheten. Den är mycket intressant, otroligt faktaspäckad med många infallsvinklar. Välbehövligt med en sån bok. Och mestadels har den fått god kritik. Men också någon obegripligt hård sågning. Det är förbluffande med unga, hippa skribenter som inte tycks förstå vikten av att ifrågasätta normen, och istället betraktar författaren som en konspirationsteoretiker. Det säger något om hur stark konservatismen vuxit sig i Sverige de senaste åren. Ja, kvinnor som inte vill ha barn må vara ett undantag (eventuellt?), men betyder det att de inte behöver en bok som tar dem på allvar? Många människor skaffar barn utan eftertanke, det finns faktiskt att människor ångrar sitt föräldraskap. Och det måste väl ändå vara det värsta som finns?
Nähä, läsa var det ja.
Och andra saker som görs: ser alldeles för många dejting-dokusåpor. Lyssnar på poddar. Och hänger mig åt den över 8000 sidor långa flaschbacktråden om styckmordet i Boden. Ja, nä, jag har aldrig haft några problem med att sysselsätta mig, antar jag…
Facebook-sida