”Lusten att skriva” av Julia Cameron
För alla skrivande människor, skulle man kunna säga. Men jag vill hävda att den här boken är något för varje konstnärligt utövande person. Att ha i sin bokhylla, plocka fram då och då när andan och inspirationen tryter. Julia Cameron talar om våra fördomar kring disciplin och våra promenader kring det där självklara: att helt enkelt bara sätta sig ner och skriva.
Om klyschan att en författare är en ensam människa som tvingas till isolering för sitt skapandes ro säger hon ”I den stund jag sätter igång att skriva kommer allt annat i balans. Om jag får en dos skrivande under min dag, kan jag utan samvetskval ägna mig åt att umgås. Jag kan helt enkelt vara närvarande i mitt liv istället för att leva i den ickeskrivandes icketillvaro, den där skymningstillvaron där du alltid ”borde” finnas någon annanstans – och skriva – så att du aldrig kan njuta av var du faktiskt är.”
Julia Cameron tycker vidare att skrivandet inte är något som ska stanna upp ens liv, utan ”vara något som passar in i sprickor och prång.”
”Jag vill inte att det (skrivandet) ska dominera mitt liv. Jag vill att det ska fylla mitt liv. Det är en stor skillnad.”
Å, så många människor jag skulle vilja ge den här boken!
”När folk talar om ’disciplin’, talar de egentligen om hur du går förbi ’jag är rädd'”.
Och om vår prestationsångest, när vi ändrar om vår inställning till att inte längre skriva för att det är roligt, utan på ett läskigt och ibland undermedvetet sätt, skriver enbart för drömmen att bli publicerad:
”Vi behandlar opublicerade författare som om han eller hon lider av någon genant obesvarad kärlek.”
Som Ulf Stark sa på bokfestivalen i Kristianstad; om vi anpassar vår röst efter vad vi uppfattar det som att förlagen vill ha, då blir resultatet platt och inte levande. Det är författarens val vad hon eller han skriver om och hur historien berättas; inte förlagens. Och inte läsarens.
Jag kan tycka att drömmen om framtida publicering triggar mig och slipar mitt språk. Men visst är det här med obesvarad kärlek genialiskt sagt? Om man dagligen, eller så när som på dagligen, skriver så pennan (eller tangenterna) glöder, slipar på sina texter för att få dem så bra som möjligt, klottrar ner några dikter på kvitton eller i meddelanden i telefonen för att orden inte ska försvinna; måste man då vänta tills någon annan trycker en godkännande stämpel i pannan på en och säger ”nu är du författare”?
Julia Cameron är en bra guide att ha på vägen om man tycker det är svårt att integrera sitt skapande i sitt vardagliga liv. Vilket jag tror att de flesta tycker. Ingenting är något hinder, enligt henne, men allt måste också tillåtas att finnas. Du urholkar helt enkelt ditt skapande om du försöker sluta dig inom dig själv och stänga ute resten av världen.
Att läsa den här boken är lite grann som att läsa de böcker min kurator tipsade mig om.
Fast mycket bättre.
Finns att beställa här:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185001058
Facebook-sida