Patrick Swayze dog idag.
Jag hade kanske missat det om jag inte blivit inringd till jobbet i morse, där löpsedlarna äntligen fick en ordentlig nyhet att vara eniga om.
Ingen som läser skvallertidningar har missat att skådespelaren var dödssjuk i cancer. Dödsfallet är alltså ingen blixt från klar himmel. Jag tänker inte skriva en massa om hur tapper han var eller inte var i sin kamp, det är inte min sak. Men en liten hyllning tycker jag vore på sin plats.
Jag och Emma Hervén tittade på ”Dirty Dancing”, jag vill minnas att det var första gången jag såg den. Vad var jag? Kanske tolv? Sexualitet fanns inte så mycket. Möjligtvis bara genom Johnny Castle, dansläraren i svart skinnjacka, solglasögon och linne. Lite svår, men med guldhjärtat på plats. Dryg innan man lär känna honom, men sen ser man bristerna och faller direkt för den fattige killen som arbetat sig upp. ”Dirty Dancing” är väl ingen uppseendeväckande storslagenhet. Men jag har ändå sett om den, gång efter annan. Den är vad jag refererar till som en av de trygga, de som bara ska finnas i filmsamlingen, för att man vet att man behöver dem när natten är ruskigt kall, magen pms-tjock och männen riktiga svin som inte alls bryr sig om en, och framför allt inte ligger redo i ens säng eller skulle få för sig att bjuda upp en till dans. Då finns alltid Johnny Castle.
En annan gång var jag och systern Sofia ensamma hemma i Erkagårdspalatset. Vi hade filmkväll och såg just ”Dirty Dancing”. Det var tyst och eftertänksamt och chipsen tog slut, och efter ett tag sa Sofia ”alltså. Man tänker BARA på sex när man ser den här filmen.”
Jag nickade. ”Det gör man.”
Bröstvårtsscenen. Där Jennifer Gray skrattar så hon kiknar när Patrick Swayze i ett dansmove drar med handen längs hennes bröstvårta ovanpå linnet.
Hoppet. Alla som sett filmen känner till hoppet.
Den fula lilla sekvensen i upplärningen av Baby (ja, hon heter Baby! Ja, detta var på 80-talet…), där de två tjejerna dansar i högklackat, högt skurna trosor och strumpbyxor, samt bylsiga tröjor, medan Johnny ligger på golvet och beundrat följer dem med blicken.
”I carried the watermelon.”
”I CARRIED.. the WATERmelon?”
”Hey, Synthia? What do you call your loverboy?”
”Come on, loverboy!”
”And if he doesnt answer?”
”Ooo, loverboy?”
”And if he still doesnt answer?”
”I simply say; Baby… ooo baby… my sweet baby… you’re the one”…
För att korrekt hylla Patrick Swayzes minne idag föreslår jag härmed att ni alla bunkrar upp framför ”Dirty Dancing”. Det tänker jag göra.
Facebook-sida