Poetry slam på Moriskan, Folkets park, är en rolig företeelse som sker varannan onsdag med start kl 22. Det är högljutt och varje poet får en liten intro till orientaliska toner. Men det är inte bara själva tävlingen som sker under kvällen.
Som i Chicago ska det även vara öppen scen och en inbjuden gäst. Idag var det ”Innanvattnet” som med sina smäktande dragspelstoner alltid får mig att rysa. Och på öppna scenen återfanns bland annat en Björn Ranelidliknande pompös, en suggestiv kvinna som skrivit dikt med utgångspunkt i en tavla, och en poet från USA som var riktigt proffsig, både i utförande och innehåll.
Min återgivning av kvällen blir som sig bör klockan halv två efter en lång dag och lite öl… Det jag ville komma fram till var att jag vann slammet. Och här följer en liten bildserie på hur fett det känns.
Om ni tror att man blir van för att man brukar tävla, så är det fel. Att vinna ett slam är över huvud taget inte vardagsmat för mig, även om det händer att jag placerar mig bra. Men nervositeten som infinner sig när man känner att man kanske kan dra hem hela skiten, den är alltid lika fascinerande. Hjärtat sätter sig i halsen. Darrningen som fortplantar sig. Magen som lämnar kroppen.
Roligt var också att Karin, tjejen som kom tvåa, kom av sig av nervositet i sin förstaläsning, men ändå kom till final. Vilket var tur, eftersom vi annars inte fått höra hennes andradikt, en bra dikt om det förtryck skönhetsindustrin utövar på den västerländska kvinnan.
Hawi var där, en vän till min kusin, och hennes vän i sin tur filmade min läsning. Så snart hamnar det på youtube. Då kan ni själva avgöra om ni tyckte jag var värdig.
Och den utlovade bildserien:
Hattens innehåll i en låda… Den som la en hundralapp är ju guld! Ungefär lika fint som de tior jag fick. Eller 10,1? Imorgon ska jag räkna exakt hur mycket där blev. Puss på er!
Facebook-sida