Lite bilder från fredagens vistelse i Borås. Läsning som förpoet på Hagströms Hink, deras lagtävling.
” Jag dras till dina negativa sidor
de liknar mig, det brukar vara så
som att jag genom någon annan ska kunna älska mig själv
det slutar ofta i antiklimax
jag lämnar
i tron att jag lämnar det negativa kvar hos dig.
Jag är på fest och alla här har grumliga ögon, vaga konturer
det finns konstellationer, gränsdragningar i detta kök och folk är väldigt noga med att påpeka dem.
Någon har öppnat en påse chips och det står vin, man får ta, jag går sönder ett slag men låtsas som att jag bara är kissnödig
vad har de för användning av det jag berättar om mig själv?
Jag minns en vacker dag i maj när vi aldrig hade börjat tänka så här om oss själva.
Vi sprang runt och lekte häst, jag och Rebecca, vi var kanske nio år
Jag hade en rosa nalle som hette som hon, hon hade en aprikos som hette som jag, jag undrar om hon fortfarande har kvar sin, jag har min, den följer alltid med, men det kommer aldrig ett tillfälle att prata om det.
Vi blir fullare.
Det går.
Någon har lagt sig för att vila, det heter inte däcka nu längre, världen ser trött ut
och hon i hörnet har börjat prata politik.
Jag går in, jag går ut, vi suddar ut det där med inne och ute, det verkar vara vinter och hala asfalten men mina klackar går alltid bäst med rödvin.
Och jag hånglar med någon vacker estradpoet i en snödriva
vi är sinnebilden av lycklig kärlek i två sekunder
ska det kännas så här?
När jag kommer hem finns det inget kvar, jag överdriver inte
jag menar inget
och det är frestande att rimma ’inget kvar’ på ’inget av det som var’
men jag ljuger då
och jag ljuger för ofta, så låt oss åtminstone försöka
Jag är ensam här.
Det finns för många flickvänner i den här världen.
Jag har inget gemensamt, jag är kanske 27, jag har en rosa nalle
och trosor.
Jag minns en tid när jag visste vad jag höll på med.
Men i dagboken står det
att jag vill ha det så här. ”
/Ny dikt som jag läste som kalibreringsdikt
Facebook-sida