Jag vet, jag kom inte med i Malmölaget i år.
Men… jag är en sucker för SM i poetry slam. Och jag var faktiskt med och bestämde att det skulle vara i Umeå i år. Inte kan jag då säga nej till att åka dit? Även om det blev hutlöst dyrt så här i sista stund. Underbart kul som vanligt! Dagar späckade med diverse häng, massa poesi, bra som dålig, och på kvällarna ofta lite alkohol. Eller ibland mycket.
Umeå är en vacker stad med massa Villa Villekullaliknande hus.
Vann i år gjorde i Inidividuella tävlingen: Twsi Hlakotsa från Stockholm poetry, som kommit till Sverige från Afrika för inte så länge sen, och som var en av de få poeter som berörde mig ordentligt i sina uppläsningar. Rysningar! Äntligen någon som kombinerar bra språk, fantastiska metaforer, med angelägen politik. Nedan finns länk för smakprov, en dikt som handlar om barnsoldater. (Min film från finalen blev inget vidare.)
Tswi Hlakotsa: ”These children are stolen”
Och vinnande laget? Malmö förstås!
Nytt för i år var att ett lag från annat land tävlade. I Svenska mästerskapen, undrar ni? Jo, men det heter faktiskt ”Öppna” svenska mästerskapen… Finlandssvenska delegationen var vassa och kom tvåa i lagtävlingen.
Andra saker jag filmat som blev bättre:
Albin Balthasar: ”Det är inte lätt att göra slut med en skitstövel”
Stockholm poetry lagdikt: ”What is the meaning of life”
Malmölaget: ”Min älskling du är som en potatis”
Yolanda Bohm: ”Jag söker bara människor”
Och från sista kvällen: Affe berättar om hur det är att fira tio år med SM
Och så en bildkavalkad! Varsågoda.
Skörden av poesi i år var mycket politik, som sig bör ett valår. Men också mycket kärlek, som vanligt, det funkar ju alltid. Sidogrenarna begränsades till ett coverslam, och det låg sent på kvällen så att alla blev ofantligt trötta innan det var slut. Men det var kul! Vinnare blev Saga Hedberg.
Och så improesin förstås, sista dagen. Vinnare av det blev Ruth Alice.
Själv bodde jag på Gamla fängelset, ett hotell lite på andra sidan stan, fast ändå på gångavstånd. Vilket var rätt skönt egentligen. Jag slapp påtvingade efterfester. Å andra sidan är det ingen som addat mig som vän efteråt. Kanske blir så, när en varken tävlar eller är med och fixar alls? Hur som helst var det skönt att för en gångs skull slippa vara nervös. Skönt, och lite ovant.
Så det gjorde vi!
Gud va trötta ni börjar bli på den här uppdateringen nurå. Eller åtminstone jag. Kan berätta en kul detalj: ”naivistiskt” ändrades av autocorrect till ”nazistiskt”. Haha! Nu har det fan i mig gått för långt.
Sen sa vi hejdå till Umeå, med en sjubrakande (där visste autocorrect inte ens var den skulle ta vägen) finalkväll. Klockan var väl fem när jag var hemma på hotellet.
På hemvägen kvällen efter höll jag på att glömma min dator i säkerhetskontrollen på Umeå flygplats. Precis när jag skulle stiga på planet kom jag på att något fattades i min väska, vände och rusade in. Och efter mig en gråhårig snubbe med hörsnäcka, jag kunde höra hur det rasslade i den och sa ”en passagerare har rusat in igen, vi ska utreda varför”. Haha! Dramatik! Men jag fick min dator. Tur det. Förra året blev den ju stulen, så för mitt inre hade oturskorparna redan börjat kraxa om ödet…
Det var skönt att ha semester från vardagen faktiskt. Jag verkar vara expert på att präga in för mycket i min hjärna på samma gång. (”präga” finns inte heller enligt autocorrect. Det är ett klart dialektalt ord från barndomens Västra Karup, men jag tycker det passade perfekt här.).
Jag ska öva mig på att ta det lugnare.
Jag ska tänka på den här kvällen, när jag gick hem för att det inte blev någon utgång efteråt, och jag var lite lullig efter Vidars småflaskor whiskey och konjak. Och ljuset var så vackert. Parken, hela världen var så vacker. Så jag gick tills jag nästan var nere vid älven, och där fanns en kulle med maskrosor. Som jag la mig på. När jag tittade upp kunde jag se träden. Jag blundade, tog några kort och tänkte ”Nu är jag lycklig”.
Och det var inte bara för konjaken.
När jag var liten brukade jag säga till Emma Hervén att jag inte ville leka idag, ”jag ska leka med mig själv”. Och då menade jag inga porriga saker, jag menade just det. Jag tror att jag fortsatt leka med mig själv, på gott och ont. Ibland är jag alldeles för bra på att vara ensam. Men oftast är det skönt, att ha den förmågan.
Folk lägger så enorm vikt vid ordet ”lycka”. Allt ska vara bra på samma gång. Men det går faktiskt inte. Du får ta lyckan när den kommer. Det kan hända att det är en flyktig känsla. Men du måste lära dig att känna igen den, när den kommer.
Vill du läsa mer om SM i poetry slam 2014 finns länkar till artiklar här.
Facebook-sida