den ologiska rädslan

Telefonsamtal med pappa. Återgivet ungefärligt:

 

P: Är du ute och går? Så här dags?

L: Jag går hem från jobbet.

P: Är du inte rädd?

L: Äh? Nej? Jag är nästan aldrig rädd när jag går hem.

L: Jag kanske borde vara det.

Faktum är att jag är mer rädd när jag är hemma i lägenheten.

P: Varför det?

L: När det är mörkt. Och så. Jag tror att det är någon där.

P: Varför det?

L: (skrattar lite nervöst) För att jag är mörkrädd! Jag får för mig, bara.

P: Det verkar ju dumt.

L: Ja… Ja, det är ju inte alls logiskt.

P: Nej, det får du sluta med. Är du hemma nu?

L: Ja. Nu är jag hemma.

P: Bra! Då vet jag att du är säker.

 

Men så är det inte. Samma kväll tror jag fortfarande att mördaren väntar i garderoben, zombien i städskåpet, psychot på balkongen; att liket finns i duschen, samt att stolen med klädhög vid spegeln är tjejen i ”The Ring”. Jag tror inte att min pappa brukar fundera över dessa faror som särskilt överhängande när han ser Malmönatten framför sig…

 

 

 

Fotot är taget av mig; min pingvin i sovrumsfönstret, utsikt över snölandskapet som vi har haft de senaste dagarna.