Telefonsamtal med pappa. Återgivet ungefärligt:
P: Är du ute och går? Så här dags?
L: Jag går hem från jobbet.
P: Är du inte rädd?
L: Äh? Nej? Jag är nästan aldrig rädd när jag går hem.
L: Jag kanske borde vara det.
Faktum är att jag är mer rädd när jag är hemma i lägenheten.
P: Varför det?
L: När det är mörkt. Och så. Jag tror att det är någon där.
P: Varför det?
L: (skrattar lite nervöst) För att jag är mörkrädd! Jag får för mig, bara.
P: Det verkar ju dumt.
L: Ja… Ja, det är ju inte alls logiskt.
P: Nej, det får du sluta med. Är du hemma nu?
L: Ja. Nu är jag hemma.
P: Bra! Då vet jag att du är säker.
Men så är det inte. Samma kväll tror jag fortfarande att mördaren väntar i garderoben, zombien i städskåpet, psychot på balkongen; att liket finns i duschen, samt att stolen med klädhög vid spegeln är tjejen i ”The Ring”. Jag tror inte att min pappa brukar fundera över dessa faror som särskilt överhängande när han ser Malmönatten framför sig…
Fotot är taget av mig; min pingvin i sovrumsfönstret, utsikt över snölandskapet som vi har haft de senaste dagarna.
Facebook-sida