2023 har på sätt och vis varit ett tufft år. Börjar jag med att skriva, sen inser jag när jag tagit mig igenom hela den här uppdateringen att det hänt en hel del roligt också längs vägen. Så som det är, ju, livet. Det går upp och det går ner.
Men min första tanke om jag ska sammanfatta var: ekonomisk stress. Jobben har inte trillat in på samma sätt som tidigare, under större delen av året har jag räknat pengar, snålat och hetsat upp mig. ”Jag är inte bra på frilanslivet” ska kanske bytas ut mot ”jag är inte van vid frilanslivet”? Mot slutet av året gav jag upp ett tag och sökte nya extrajobb. Det kanske är en lösning. Det var en tillfällig lösning i alla fall, mina nerver lugnade sig bara av sökandet.
Det går upp, och det går ner.
Författarlivet är så konstigt, för utåt sett ser det ju ut som att det går jättebra för mig. Två böcker kom i år! Ariel Helds andra romanen, Blötdjur, fick äntligen se dagens ljus. Lite blandade reaktioner, men som jag sa till Martin när jag var hemma och harpade päror härom månaden: ”De skrev om den i Sydsvenskan, Aftonbladet och GP. Det får man liksom vara nöjd med!”
Foto från releasefesten på när jag och redaktör Alexandra Nedstam pratar på scen. Fotograf: Josef Nedstam.
Nedan: en av pressbilderna från photosession i Bokskogen, fotograf: Axel Ohm. Alltså älskar att ta pressbilder! Vi var som två barn, jag och fotografen. Han fick mig t ex att med stora platådojor klättra upp på en rotvälta. Och nej, inga brutna ben som tur var.
Boken har så himla fint omslag! Skapat av Magnus Frederiksen, bild nedan från när vi hade fnissigt möte om hur det skulle se ut.
Så skrivmässigt har det ju varit ett toppenår, får man säga. Min andra bok var en novell i fickformat utgiven av Kraxa förlag. ”Min morfar hade en butik” var en av novellerna som var över sen novellsamlingen Aldrig ensam, och det känns fint att den fick sin egen bok. Det är en skräcknovell med onda dockan-tema. Också så himla fint omslag, av Kristina Hård, bara titta! ”Usch, är den så läskig?” brukar folk fråga. ”Jo, what you see is what you get”, svarar jag.
Ett tag drömde jag om ytterligare ett kontrakt. Det var på god väg, jag hade ett positivt möte med ett förlag. Jobbade om en massa. Strök ner tusentals tecken. No hard feelings nu i efterhand att det ändå blev ett nej till slut. Men just då kändes det förstås väldigt hårt. Det är min krångligaste roman, så… det känns okej att den får vänta lite till på ett ja. Vi får se helt enkelt, när det blir dess tur.
Året innehöll roliga möten, som det här: spontan middag med Sara Bergmark Elfgren! För att jag hade missuppfattat när den stora middagen för deltagande på litteraturfestivalen i Helsingborg var, och hon ”skulle ändå ut och äta nånstans”. Det blev en fin kväll med skrivprat och livet-prat. Och jag fick berätta hur mycket jag älskade Grim.
Jag kom igång med klättringen igen! Armbågsskadan som gjorde mig handikappad under större delen av 2022 gick över, och hyfsat snabbt kom jag tillbaka i gamla gängor. Nu den senaste tiden känns det som att jag tagit ett skutt, så där som det kan kännas ibland, och det är nog för att vi är så många i klättergänget nu att det alltid finns nån att klättra med, och att jag istället för ”kanske en gång” per vecka nu ofta klättrar två gånger i veckan. Nedan en klurig från slutet av året (som jag sträckte vaden på, men det gick över efter nån dag).
En annan sportig fritidssysselsättning jag oväntat kom att ägna mig åt var fotboll! En kompis skrev på instagram att hon börjat spela med ett korpenlag och att det var så kul, och inspirerad av det testade jag vara med och träna. Min kondis är dålig, men den var faktiskt inte så dålig som jag trodde! Och det är ett snällt lag som är med i publigan, som det kallas, där det viktiga är att man har kul, inte att det går bra. Än så länge har jag bara varit med i en match, men det var härlig stämning, hejarop från sidlinjen och öl och karaoke på Azalee efteråt.
Allra finast var känslan av att stå i mål. Jag visste inte att jag hade saknat det! Men lukten av svettiga handskar, blött gräs och det stigande adrenalinet vid anfall. Den där starka känslan av att vara lagets mamma, i’ve got your back liksom. Det var fint!
Sen får vi se hur länge jag fortsätter. Det får inte ta för mycket och stressa mig. Alltid den där balansgången man går på.
I februari var jag och Ida på det här: Expressens kulturfest! Blir man bjuden tackar man väl fan ja? Himla trevlig kväll. Vi minglade och spanade och dansade. Fnös åt Alex och Sigge som fick pris och sa att detta var första gången deras podd uppmärksammats av kulturvärlden. Haha, vilken planet lever de på…
Det här var den andra frisyren jag haft i år. Vivienne Westwood dog, och jag såg dokumentär och inspirerades att färga håret gult. Kände att jag blivit tråkig. Lite senare klippte jag lugg. Och sen såg jag Maria Lundqvist i enmansföreställningen Shirley Valentine, och tänkte ”å, hockeyfrilla! DET ska jag ha!” Tydligen är det här med spontaninspiration något jag gärna sysslar med.
I Stockholm såg vi även på skräckfilmen Smile, vilket dessa två bilder får representera.
Ha! Men nu försöker jag tramsa bort något som egentligen var rätt allvarligt. Smile alltså. Fy – i – helvete vilken skräckfilm! När man ser skräck vill man ju helst bli rädd, det är lite det som är grejen. Och de flesta gör mig lite rädd, men sen går det snabbt över. Bara ett fåtal tar sig in under huden och sätter spår. Ger en men, så att säga. Smile är en sån film. Skulle klassa den som den äckligaste filmen sen The ring. Det är en briljant idé, detta att det läskiga består i människor som ler. Förlorar förståndet, och ler. Ett creepy leende, men ändå: en så otroligt enkel sak! Och så obehagligt.
Jag läste att de körde en reklamkampanj inför filmen där folk placerades ut i publiken på en baseball-arena. De bara stod där med sina läskiga leenden. Fångades upp av kamerorna. Genialiskt ju! Se här, om du vågar.
Tyvärr var man ju tvungen att testa själva efteråt…
I Stockholm passade jag även på att vara med i Stephen King-podden. Jag och Jonas Strandberg pratade om novellen ”1408”, ni vet den om hotellrummet, och det går att lyssna på t ex här. Senare under året spelade vi in ytterligare ett avsnitt som inte kommit upp än, så det har ni på vänt…
Andra poddar jag medverkat i under året är Köttet, Författarskolan i Lunds podd om skrivandeprocessen, TP-poddens Halloweenspecial och lite annat som inte kommit upp än.
Annat roligt som jag vill tipsa om från året som gått är ju mitt och Vilskas avsomnade projekt ”Arbetarklass läser klassiker”, trams som kom igång av att jag läste Anna Karenina under året. Avsnitten hittas på instagram bland mina videos. Och varning för spoilers såklart, men också: toppen om man tänkt läsa men inte riktigt pallar! Här har du en snabb, folkligt tillgänglig recap.
Vi spelade in Blötdjur som ljudbok, och det var så jävla roligt att jag funderar på om man kan sälja in sig själv som ljudboksläsare? Jag har ju skådisutbildning till och med. Pratar visserligen skånska vilket vissa verkar avsky, men behövs det inte en uppblandning av rösterna vi hör, eller? Jag tycker det. Min kompis Sarah pratade för ett tag sen om hur störigt det är med böcker som utspelar sig i Malmö, där inläsaren betonar gatunamn och platser helt fel.
Blötdjur som ljudbok alltså, om ni vågar lyssna på när jag läser porr… Finns på de flesta streamingtjänster. Mest tjänar jag om du köper den styckvis via näthandeln. Och allra mest tjänar jag fortfarande om du köper den fysiska boken. För det har också varit en grej som diskuterats det här året: hur lite vi författare tjänar på ljudböckerna. Branschen måste ta sig i kragen och förändras! Vi författare måste kunna tjäna mer på det vi gör.
Jag har sett massor av dokusåpa som vanligt. Försöker bortförklara det med att man faktiskt lär sig mycket om mänsklig psykologi – vilket är sant – men sant är också att det är kanske min bästa form av avkoppling. Man kan väl inte läsa böcker hela tiden, heller. Bäst drama i år var det i Netflixs The ultimatum: Queer love, även om årets Bonde söker fru också var ovanligt rafflande. Men roligt med The ultimatum att man fick en hel serie som bara involverar queers! När såg man det senast liksom?
Här mitt favoritklipp därifrån:
Men den här sekvensen från SVTs Första dejten var också ljuvlig:
Ordet ”ljuvlig”. Jag har börjat använda det den senaste tiden, och det känns som att det representerar nåt. Att jag börjat bli en tant? Medelålders? Amen typ. Fast medelålders är enligt quizet vi spelade i julas något man hamnar i som tidigast vid 45 års ålder. Så det så, jag har några år på mig.
Kärlek då?
Jo, men det fanns kärlek under året. Jag blev ju t o m ihop ett tag! Med Andreas, som jag träffade under våren. En ny typ av relation, för Lina 2.0. Så tänkte jag. Sen blev det inte så bra i slutändan ändå. Men jag bröt mönster! Och vi hade det stundtals väldigt fint ihop. Titta här, så glada på min födelsedag!
Det är dumt att lägga allt fokus på att det gick dåligt med mitt frilansarliv i år. För jag har ju haft en del roliga gig också. T ex de här:
Hoppade in som moderator på bibliotek i Ängelholm, för att prata med Nicolas Lunabba om hans otroligt starka bok Blir du ledsen om jag dör? (Har inte hunnit läsa hans senaste men det måste jag ju göra.) Det gick hur bra som helst, mycket tack vare att Nicolas var så van vid att snacka om boken och så bjussig.
Och anledningen till att jag vågade hoppa in med kort varsel på en sån grej var väl att jag redan hade bokat in ett moderatorjobb, nämligen detta, där jag pratade med Andrzej Tichy på Statarmuseet om hans skrivande med utgångspunkt i böckerna Sex liter luft, Eländet och Renheten. Inte minst kul för att jag äntligen fick sparken i baken att läsa hans litteratur, vilket var en fantastisk upplevelse.
Jag fick uppdraget att skriva queera texter som skulle tolkas på scen av skådespelare, i ”Loud and Queer” på Malmö dansstation under hösten. Det var en häftig upplevelse, och ett roligt uppdrag!
Jag och Vilska höll en kick-off för Författarskolans elever, och kände som vi alltid gör när vi får jobba ihop: detta borde vi göra oftare!
Och nedan ett litet klipp från det roliga uppdraget på matfestivalen Mativation i Folkets park, där jag, musikern Johannes Dahlenbäck och illustratören Nikki Schmidt gjorde ett samarbete. Jag klippte och klistrade ur Vänligen bygg inga berg, skrev nytt och svängde om så att temat klimat och hållbarhet skulle utkristallisera sig. Kändes ett tag omöjligt svårt, men sen blev det faktiskt himla bra när det blev klart! Tufft att jag fortfarande höll på att hämta mig från vad som förmodligen varit covid under själva föreställningen. Men man är ju en performer, så jag tror inte det märktes.
Några skol-gig, här bilder från när jag var på en distansskrivarkurs för unga i Lund. Vi gjorde övningar, och som vanligt är det så roligt att höra när folk vågar dela med sig under läsrundorna.
Och skrivarworkshop i att skriva erotik, för hågade i Helsingborg. Så himla kul! Det blir mer sånt under året som kommer.
Helt krasst är det så här: man får inte lika många gig när man är aktuell med en galen erotisk bok, som när man är aktuell med omåttligt populär arbetarpoesi. Det ger ju sig självt. Men under hösten fick jag i alla fall prata om boken på erotikafton i regi av Förord. Det kändes fint! Så trevligt också att hänga med Katarina och Sherine, m fl, efteråt!
En liten drös responsjobb har också sysselsatt mig under året. Jo, men faktiskt! Emellanåt rullar det på. Folk hör av sig, och man får ta del av de mest skilda verk: noveller, dikter, erotik, självbiografiskt, nu ska jag snart sätta tänderna i en ungdomsroman… Jag gillar verkligen att verka som skrivpedagog. Det skärper ens syn på text, och det får en att inse hur olika folk kan skriva, både vad gäller stil och innehåll. Det finns så många blivande författare därute! Det är en ynnest att få hjälpa dem en bit på vägen.
Under våren var jag med och satte potatis några dagar för att mildra pengapaniken. Åkrarna, jorden, det trevliga sällskapet. Men också den underliggande känslan av att inte ha kommit nån vart, trots att jag vet att den inte stämmer. Det är vanskligt, det där. I år har jag tänkt på hur mycket lättare mitt liv hade kunnat vara om min dröm hade varit att ta över gården. Att vara bonde. Om det inte hade varit det värsta jag kunde tänka mig. Utan ett liv jag faktiskt ville ha.
Vi åkte ut i naturen och klättrade, och den här gången var det repklättring. Höga berg alltså! Med sele! Jag påmindes om att det inte är min grej egentligen, jag mår lätt illa av höjdskräcken. Men det var också härligt att utmanas. Man känner sig i säkra händer när man är med Lisa Z och Henrik, som har hållit på så länge med detta. Det var säkert inte sista gången!
Vilska startade sin scen ”Vi ses på Ariman” i Lund. Det har varit ovanligt mycket Lund i år, om jag tänker efter! På anrika kafé Ariman håller hon numera några gånger per termin en litteraturklubb med fokus på att litteraturen är till för alla. Det är uppläsningar från Författarskolans elever, det är samtal med nån ”expert” på kvällens tema, och det är öppen scen för hågade. Alltid mysig stämning och efterhäng!
Vilska har förresten med dikter i antologin Ny poesi 2023 som Vendels förlag gav ut i år! Kolla in det.
I juni åkte vi till Kalmar. Jag, Lisa Z och några andra som sökt och fått vara med på Monika Fagerholms master class via Författarcentrum Syd. Jag trodde absolut inte att jag skulle få en plats! Det var så roligt, och lärorikt. Vi fick jobba med t ex det jag brukar ha mest problem med i mina egna grejer: dramaturgin. Fagerholms böcker brukar alltid funka inspirerande på mig, det manus jag precis blivit klar med började jag t ex skriva efter att jag läst Vem dödade Bambi, och jag ser tydligt vissa saker jag inspirerats av.
Bild snodd från Författarcentrum Syds instagram, här är hela gänget.
Och så några fler bilder. Vi hade tur med vädret också.
Årets mest överskattade…
…bok: Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle. Hur kan man skriva så tråkigt om något så potentiellt underhållande och intressant som ett glapp i tiden? Jag märker att jag tänker på den ibland ändå, och kommer att läsa vidare för att se vad hon gör med det. Men kan folk också sluta skriva serier på sju böcker? Ens tre? Och tjocka jävla tegelstenar? Jag tycker det räcker nu. Skriv en och gör det bra. Ta i från tårna och lyckas med en kortroman.
…. film: Barbie. Ärligt talat: det tycker väl alla innerst inne, nu när den otroligt lyckade reklamkampanjen bedarrat? Feminism för barn, var mitt utlåtande efteråt. Andreas tyckte att jag var hård, och visst, den var väl rolig på sina hörn. Och kul med en hajp, jag stod absolut också och blev fotad i en stor kartong. Men överskattad? Jotack.
Årets chock var ett dödsfall hemifrån. Anders Hugge Hugosson, som jag var lite förälskad i som tonåring, dog hastigt i en drunkningsolycka. Frid över hans minne.
En rolig sak som hände var att jag sålde slut på Blötdjur på bokmässan!
Folk kom fram i en oväntad ström. Jag ser fram emot en stor royalty så småningom, och konstaterar att det inte stämmer att ingen läser recensioner längre. Flera av dem som ville köpa hade läst om boken i nån av de tidningar den nämnts i. Det blev jag glad av att höra. (Recensera böcker? Det är också ett extraknäck jag borde kunna få till, tycker jag.)
I samband med mässan fick jag också träffa folk jag sällan träffar. Som t ex Micke. Och Christin. Och Malene. Det var första gången på länge som jag var flera dagar på mässan. Och jo, det var rätt överväldigande. Och: inte lika bra som jag mindes det? Jag vet inte, branschen gör mig lite deprimerad till och från. Det är ett enormt fokus på deckare, feelgood och ljud. På det sättet var det upplyftande att en trist och lite knasig bok som Om uträkning av omfång blivit en storsäljare. Det ger ändå hopp om framtiden.
Jag slutade absolut inte att röka. Jag älskar att röka. Men: jag är också väldigt bra på att INTE röka. Så det så.
Utanför min port en kväll mitt i vintern: världens största råtta. Död. Men ändå. Malmö alltså. Ibland är du fan vidrig.
En dyster värld har det varit i år, det måste ju nämnas. Kriget fortsätter i Ukraina, kriget har börjat i Gaza. Hamas, allt dödande, jag väljer inte sida i det där; kan inte alla krig bara sluta? Folk dör i mängder, t o m barn, och det är fruktansvärt.
Och en dyster värld när det gäller inrikespolitik också. Kulturredaktioner lägger ner, märkliga utspel avlöser varandra, det märks att vi har Sverigedemokraterna bakom rodret. Klimatpolitiken är ett skämt. En extra tråkig grej – och här är jag själv medskyldig känner jag – är att folk tycks ha gett upp. Det kommer färre protester. Vi sysselsätter oss med annat för att inte tänka på saken. Trots att vi har röster att påverka med blir vi som paralyserade, och jag tror, om jag ska gissa, att det delvis har med inflationen att göra. Den som visserligen börjat avta men ändå. Det avskedas folk till höger och vänster. Det är mörkt. Det går inte att skänka pengar till sånt man brukade skänka pengar till.
Eller det är kanske bara jag som känner så här? Bara jag som behöver skärpa mig?
Andra saker som hände: jag gick från att inte våga vara med i nån bokklubb (stressande) till att plötsligt vara med i två! I den ena läste vi t ex Jon Fosse nu på höstkanten. Jag tyckte… sådär. Var väldigt pepp men blev lite besviken. Var det inte åt helvete för många av de där omtagningarna?
Men: vill ändå läsa mer. Nåt var det som jag gillade.
Jag och Lisa Z ovan, Marie nedan.
Årets stora…
…film: Everything everywhere all at once. Ja, den var lite lång. Men så… ljuvlig! ”Vad handlade den om?” undrade nån. ”Amen LIVET!” sa jag. ”Var det inte bara en dålig fighter-film?” sa nån. ”Det var ju MENINGEN!” sa jag. Om ni inte sett klippet där Jamie Lee Curtis vinner sin första oscar förresten, unna er det. Hennes ljudlösa ”shut the fuck up” inledningsvis.
…avsked: Caroline Seger sa hejdå till landslaget. Jag menar, man visste ju att det var på gång. Ändå stannade allt upp för mig den dagen. Jag har tvungen att googla allt som fanns att läsa om det. Allt som fanns att se. Jag grät när hon riktade sig direkt till fansen i sitt tal, herregud, ja, jag har ju supportat er! Vad ska vi göra utan Caroline Seger? Lagets mamma, lagets ryggrad. Det är slutet av en epok, och det är fler som kommer att gå framöver gissar jag, under hösten kunde vi se hur laget som vann brons i VM under sommaren och charmade oss alla med sitt förträffliga spel, gled allt längre ner på skalan. Inget verkade stämma längre.
…bragd: Men låt oss inte glömma deras brons för det! Jag köpte abonnemang så att jag kunde se damfotbolls-VM, och eftersom det var orimligt dyrt såg jag så många matcher som möjligt. Det kunde bli en två-tre om dagen. De gled ihop till slut. Men, det var värt det! Ett otroligt spännande VM där vad som helst kunde hända; storländer som USA och Tyskland kunde åka ut. Megan Rapinoe kunde missa en straff. Och Spanien, med sina konflikter i laget, kunde vinna hela skiten. Sverige började tvekande, men tog sig sen och var riktigt roliga att se. Så många bra spelare. Och nya målvakten Zećira Mušović seglade upp som en favorit.
Jag såg Ellinor Svensson live. Fy fan va hon är bra.
Det föll oväntat mycket snö i Malmö. Eller det oväntade var väl att det låg kvar. I flera dagar, typ en vecka.
Året slutade på häftigast möjligast sätt med att jag oväntat blev nominerad till Nöjesguidens Malmöpris i kategori litteratur. Tjohoo! Med Amanda Svensson och Page 28 (queerbokhandeln som gjort mycket under året, bland annat inrättat Prismapriset för att uppmärksamma queer litteratur) som de andra nominerade vore det nog en skräll om jag vann. Men hallå! Jag är nominerad. Jag tänker jämt att jag är en underdog, men jag är faktiskt nominerad.
Bara det är hur stort som helst.
Framför allt reste jag mig igen. Så som man ständigt måste göra som författare. Resa sig från refuseringar, skaka av sig och ta nya tag. Jag vet, jag har skrivit om det innan. Men det är så viktigt att ha med sig, att det är så här författarlivet är.
Lagom till jul blev jag klar med ett manus som nu ska åka ut till förlag för första gången i sitt liv. Skakigt? Jo, ganska. Men också spännande. Jag tror på det.
Men vet ni? Får jag refuseringar, så klarar jag det med.
Facebook-sida