December, och det har kommit upp belysning lite här och var, man uppskattar det faktiskt mer och mer ju äldre man blir. Jag har alltid tyckt att folk är lite tramsiga som klagar över mörkret. Vi bor ju i den delen av världen där vi har så mycket av det; det är väl bara att vänja sig? Men nu har jag själv börjat känna av det. Hur är det möjligt att det blir mörkt redan vid halv fyra? Hur ska man kunna hålla sig pigg, jobba? I Malmö har vi hamnat i nån sorts jämndis, där solen knappt visar sig alls. Det vill säga det enda vi har är olika nyanser av grått och blått, fram tills det blir mörkt. Att i detta tänka på att inte slösa med att ha lampan tänd? Nej, men det går ju inte. Jag låg och lyssnade på en granne som duschade igår, det sker nästan varje kväll nu, och det är ju det de säger på Nyheterna, att vi ska sprida ut förbrukningen över dygnet. Men rimligheten i det? All respekt för de som orkar. Jag vill bara sova när klockan är tio.
Ett undantag häromdagen förstås, när jag hamnade på thanksgiving för första gången i mitt liv. Kände en av personerna där, de andra var nya. Det blev en riktigt trevlig kväll, det var ett snällt sällskap att glida in i. Jag kom hem klockan två på natten och kände att jag levde.
Och igår klättrade jag igen! Första gången sedan skadan i februari, när jag töntigt föll ner från låg höjd och tog emot mig på raka armar bakom ryggen. Aj, sa armbågarna. Och det blev månader av smärta, sjukgymnastik, för mycket sjukgymnastik så jag fick backa igen för mer smärta…. man använder sina armbågar rätt mycket, kan jag säga! Men nu så, kändes det som att jag var redo att testa. Och jag var försiktig. Jag vill att det ska gå framåt, inte bakåt.
Men också så härligt att ”bara känna på det här överhänget”, få feeling, märka hur kroppen svarar direkt och skiner upp; wiii! säger armarna, detta gillar ju vi, detta kan vi!; och jag fortsätter snabbt ut på boxen, uppför och till sista greppet. ”Det var ju inga svårigheter!” sa Lisa. ”Det var roligt!” sa jag.
Jag har lite skrivpaus sedan jag skickade in det stora manuset. Tre förlag som jag väntar på svar från, spännande spännande. Istället försöker jag läsa så mycket som möjligt. Och fundera. En paus är alltid bra. Och jag är inte sysslolös, just nu jobbar jag med ett responsuppdrag. En diktsamling. Det är svårt att ge respons på poesi; är det svårare än prosa? Jo, jag tror det. Det handlar så mycket om att gå in i en främmande språkvärld. Deffischera. Känna av melodin, men också betydelsen, och hur väl den kommer fram. Jag känner mig lite som en elefant i en porslinsbutik emellanåt. Det tar längre tid, jag får jobba hårdare för att på ett vettigt sätt få fram pedagogiskt vad jag menar. Men, det ska nog gå bra.
Den erotiska romanen, då? Jo, den har korrats och går snart vidare till sättning, omslag, såna roliga grejer! Utgivning nånstans i början av 2023, jag uppdaterar er förstås när jag vet mera.
Och gigen är slut för i år. Om ni vill boka mig till något är det bara att höra av sig! Jag kom verkligen in i det här med författarbesök och gör gärna fler. Skriv till lina.arvidsson@dagensbok.com för förfrågan.
Facebook-sida