Så, ny redigering på Cypernromanen påbörjad.
Jag tänker att det inte går att säga när den ska bli klar längre, jag jobbar på. Så får vi se. Kanske lägger jag undan den sen och jobbar vidare med en annan halvfärdig som ligger här och skräpar sen förra året. Kanske blir jag klar snabbare än jag tror. Men förmodligen inte, och jag ska inte stressa. Jag måste tänka mer ”det är roligt att skriva, det är därför jag gör det”. Och mindre ”jag måste komma ut med en bok till”!
Det som händer nu är spännande grejer. T ex struktur! Som jag har så svårt för. Kolla in lite listor här, bara. Sjukt stolt!
För att bena ut lite: Det är händelseschema (eftersom vissa scener kommer att byta plats och nytt skrivas in, vissa saker kommer tas bort), det är psykologisk utveckling (eftersom huvudpersonen är så jävla svår att hålla ordning på), det är allmänna småanteckningar, som denna: ”Varför inte testa att dra det här med offer snäppet längre? Typ häxor och sånt? Flippa! Fan, det är ju bara att stryka annars liksom.”
Ja, ni hör. Mycket spännande händer…
Nu är det hög tid att anmäla sig till min nästa kurs i Erotiska skildringar förresten. Den drar igång den 28 april, läs mer och anmäl er här.
Påsken innebar hemfärd till Glimminge, Västra Karup. Och även lite vistelse i Mölle, där mamma och Hans bor. Arvidssonska familjen har tradition av att både gömma ägg (med godis i) och måla ägg (vanliga då alltså). Och så blev det en del festande. Jag och kusin Ninni har ju kommit på att vi festar så bra tillsammans. Den här gången blev det till och med efterfest! Trevligt värre. På hemvägen genom ett öde Karup tog jag vägen inom skolan. Hoppade över häcken (för vanliga ingången kändes för simpelt), och gick i trapporna ner till gympahallen. Vad allt var litet! Och tennisbanan borta.
Det är så mycket bättre i mitt huvud.
Per och pappa inspekterar Pers misslyckade biltvätt.
Jag och Sofia kände att vi brydde oss mindre om det.
Ny bil, ju!
Och lyxbuffé på Grand Hotell i Mölle! Känn peppen liksom.
Ett soligt Mölle. Vi hann med lite konstrunda också, vi som var intresserade.
Mamma hade tjusiga stövlarna på.
På påskafton tog jag och Sofia en runda till Backarna. Det är främst dit man går, om man ska på promenad i Västra Karup. Eller kör vi ”ner till sjön” (havet). I Backarna lekte vi cowboys och indianer när vi var små. Och kastade pinnar i bäcken och tävlade om vems som flöt längst. Bara för skojs skull gjorde vi det nu också. Kan stolt berätta att min pinne, trots en mycket dålig start, tog hem segern.
Ibland behöver jag bara lägga min kind mot mossa.
Sofia byggde en ”sippa i snippa” att lägga upp på Instagram. Alltså en vårsippa i en snippa hon byggt av grenar.
Kan också meddela att dörren stod öppen till huset. Häxan är på Blåkulla förstås.
Min gamla gymnasiekompis Erika gifte sig med sin Christian i Förslövs kyrka, det fick jag ju också ta del av. Tog bilen och körde lite snabbare än man får, kom två minuter för sent men blev som tur var insläppt ändå. Så fint att få se! Det är verkligen en vacker upplevelse när två människor tar det här beslutet. Jag vet inte om jag själv kommer att gifta mig någon gång, men det funderade jag oväntat lite över när jag satt där i bänken. Istället var jag som uppslukad av deras kärlek till varandra, tänk! De föll för varandra redan då, på en fest i Halmstad för över ett decennium sedan. Och har hållit ihop sedan dess. Det är inte många som väntar så länge med att gifta sig. Men desto innerligare blir det, tänker jag. Och så fina de var! Klart det föll en och annan tår.
På påskaftons kväll var jag på fest igen, hos Hervéns. Här är stassen:
Sov i Sofias gamla rum. Sängen i mitt gamla flickrum, som sen blev Hannas rum, är alldeles åt helsike, för att tala klarspråk. Men Sofias madrass gillar jag. Den har räfflor och är skön för ryggen. Även om det är ovant att ligga i en nittiosäng numera (när vande vi oss vid lyx?). Inga gardiner, så jag svepte upp ett påslakan över stången. ”Tål du inte ljus när du sover?” sa pappa. ”Nej, jag är vampyr”, sa jag.
Jag läste flera böcker samtidigt. En av dem var Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Tungt men vackert. Om döden, men också om livet. Att sitta på trappen i solen och läsa kändes vettigast.
Efter ett tag kröp Bullen upp i knäet. Katten, som vi fick efter morfar. Nu är hon nog närmare döden, hon med. Gör inte många knop. Men kan fortfarande konsten att kräva kärlek och närhet. Det borde vi alla bli bättre på.
Själv har jag mått rätt kasst. Det är upp och ner-dagar, trots sol och vår. Jag vet inte varför det blir så. Det har väl dels med yttre faktorer att göra kanske. Vår är alltid lite konstigt för mig, och allt blir lite skit när skrivandet strular. Ingen kan hata mig så som jag kan hata mig, osv. Jag jobbar på det.
Nu t ex har jag och Sofia kulturkvällar två kvällar i rad. Dvs vi går tillsammans och ser kulturella grejer. Idag var det teater, ”9,3 på Richterskalan” på Intiman här i stan. Kan rekommenderas. Baserad på boken av Andreas Norman förstås, om tsunamin. Dramatiserat av Anna Kölén. Otroligt att en skådespelare ensam kan bära upp en föreställning (Erik Olsson). Med mycket muskler, och med scenografi, ljus och ljud förstås, som var noga uttänkt. Köp biljetter här, bara imorgon och lördag kvar, ser det ut som.
Och imorgon är det Skambyrån! Där tror jag tyvärr inte att det finns fler biljetter kvar, det brukar vara extrempopulärt.
Fast först ska jag sitta och skriva. På den satans romanen. Jag längtar redan!
Facebook-sida