Uppmärksamma läsare har kanske räknat ut att det finns en dag till att berätta om från min Parisresa. Eller också kom det som en trevlig överraskning nu.
Jeudi, är torsdag. Jag hade bokat en sen hemresa, inte förrän 21.50 gick flyget. Ett tag var det lite obegripligt varför jag valt att boka en så sen hemresa. Den dagen när du vet att du ska lämna är ju trots allt en ”avresedag”. Där allt känns lite rumphugget, du ska ändå lämna, det är svårt att samla tankarna och på ett vettigt sätt få något bra ut av en sådan dag.
Det är också den bitterljuva insikten att du inte kommer att hinna med allt du vill. Varje dag sedan jag upptäckte det fina fiket, La Favourite, hade jag haft tanken att återvända. Det gick ju bra att jobba där! Jag tyckte om de som serverade mig, och maten var dessutom god.
Men det finns så mycket att hinna med!
Och ganska snabbt insåg jag att jag ville anta Lilys erbjudande om att äta lunch ihop, i området nära hennes jobb. Efter att packningen kommit iordning och utcheckningen var gjord, var klockan ändå lagom för att dra sig iväg till det.
Vi åt på ett ställe som Lily inte tidigare gått till, ”men det ser så fint ut utifrån”! Det var det verkligen. Udda gamla möbler, definitivt loppisfynd, och på väggarna tjugotalstavlor som dessutom hängde lite snett. Kolla in bakom elementet här. En tom tavelram, bara så där.
Besticken stod i en stor konservburk.
Ett ställe helt i min smak! Detta var vattenflaskan:
Det var en fin lunch. Vi pratade litteratur. Nästan enbart. Jag åt lasagne som både var god och mättande. När timmen gått kändes det som att den bara flugit förbi.
Faidherbe Chaligny hette tunnelbanestationen. Det låg långt ifrån allt annat jag varit på, kändes det som. Fast sen när vi ätit och hon frågade vad jag skulle göra av min sista dag här, och tipsade om att gå till den stora bokhandeln Shakespeare and company, så visade det sig att jag var på behagligt promenadavstånd från Notre dame och Ile de la Cité, den lilla halvön mitt i Seine.
Jag vandrade och vandrade. Det var blagande sol. Ärligt talat hade jag börjat tröttna på hur varmt det var. Nu dessutom med mer fullpackad väska än vanligt, med allt som sedan skulle vara handbagage. Datorn, t ex. Det var väl axlarna som började tröttna också, och fötterna, jag vet inte. Jag försökte följa den enkla linje som Lily ritat upp åt mig. Det gick till en början bra. Även om jag var mer ringrostig på att läsa karta än tidigare.
En av de där smala, smala gatorna, som man inte fattar hur bilar kommer fram på. De måste tycka att allt sånt är gigantiskt hos oss… Men vackert är det.
På bron stod en kille, som pratade engelska, och balanserade. Jag förstod att det var en sån där ”om man står kvar tillräckligt länge kommer han att ramla i vattnet och det kommer vara kul”. Men det var för varmt, jag orkade inte stå kvar. Jag tyckte han var jobbig som stod där i bara kalsongerna. Jag ville hitta bokhandeln, jag ville framåt.
Efter ett tag, när jag märkte att jag gått runt samma kvarter utan att hitta den där satans gatan, insåg jag att jag inte druckit något kaffe idag. Herregud! Detta är en så märklig sak att glömma, tänker ni. Men då vet ni inte hur mina morgnar såg ut. På rummet fanns som sagt te. Om jag ville ha kaffe var det till att bege sig ut (för jag kom inte på att köpa hem detta). Pressbyråer eller såna grejer såg jag inte till, kanske var jag ouppmärksam. Antagligen hade det gått att fixa detta begär på vilket ställe som helst, men jag kom helt enkelt aldrig in i det. Och sen var det lunch, och varmt, och jag glömde.
En espresso. På ett mysigt fik i de dyra kvarteren. Det var hipsterstämning där. Ett ungt par satt vid bordet intill. I Paris står borden ofta placerade så nära varandra, det är omöjligt att inte tjuvlyssna på samtal som pågår, i den mån jag kunde. De pratade om utbildning, tror jag. Om att hon skulle resa nånstans, jag minns inte riktigt. Eller också var det hur de såg ut, som fick mig att tänka att det var det de pratade om. Jag blev förvånad när hon tog upp en cigg, hon såg så ung ut. Höstlöven föll lite varstans vid mina fötter. Utsikt över en liten kyrka (inte Notre dame, den hade jag redan rundat). Det räckte verkligen inte med en espresso, ”ge mig en till”, sa jag.
Sommaren som glider in i höst. Självklart tänkte jag att de pratade om utbildningar, det är ju alltid det jag tänker på när det blir höst. Det jag refererar till. Hur terminssystemet lever kvar i mig. Och denna känsla av pånyttfödelse kommer givetvis delvis därifrån, det var alltid på hösten mina utbildningar började. Det fanns en tid när jag började om varje höst, som ett nytt liv, kuskade land och rike runt, hade inget direkt hemma. Ny stad, jag kan också bli en ny här. Fast det blir du inte, du är alltid samma. Och det är skönt nu, att känna en större stabilitet. Jag är Lina, jag är författare, jag är bisexuell. Jag jobbar extra på Ica, det är inte superroligt. Men ibland har jag skrivarkurser, det är superroligt.
Några veckor efter att jag kommit hem drog faktiskt kursen i att skriva erotik igång, jag hade fått tillräckligt många anmälda. Wohoo för det!
Problemet kom när jag skulle betala. Jag hade bara kort, mina kontanter var slut. Och låt detta vara ett tips till er alla: hamna inte i den sitsen! Ha kontanter när du är i Paris. För här t ex, tog de inte kort om du handlade under 15 euro.
15 euro. Det är nästan 150 kr.
Det var ganska mycket mer än vad mina espresso kostade.
Lösning: vi fick lägga till. En juice. En bit äppelpaj. En kaffe till kanske? Det slutade med att jag argt åt halva pajen. Sen lämnade jag den vid bordet och drog. Han hade erbjudit sig att jag fick ta med den, och just nu när jag skriver det var det väl en utmärkt idé? Men då blev jag bara stressad och tyckte inte att jag orkade bära den. Frågade efter bokhandeln. Han gav mig en beskrivning. Jag nickade. Och gick fel.
Ärligt talat: var fanns den jävla bokhandeln, jag hade ingen aning?! Jag passerade folk som satt på trottoaren till något galleri (verkligen gallerier överallt i den här stan), jag passerade fina boklådor vid Seine, jag hittade fram till ett litet torg av något slag. Det var mycket trafik. Jag var mätt på äppelpaj. Jag såg alldeles för många tvärgator att välja på. Jag hade gått på toa på fiket, så det behövde jag inte, men jag var trött.
Hur lång tid behövde jag för att ta mig till flygplatsen? Detta var en annan sak.
Nä, när jag såg en tunnelbanenergång bestämde jag mig. Jag satte mig på bänken intill, bakom en busskur, och studerade nätmönstret för att komma fram till hur jag skulle ta mig tillbaka hem. Det fick vara nog nu, med Paris. Klockan var väl fyra eller något, och förresten behövde jag inte fler böcker.
Hemma i Anvers igen gick jag in på turistinfon som lägligt nog låg där, och frågade hur jag kunde ta mig till Orly. Eller rättare sagt, om jag kunde ta métron och byta i Gare du Nord, för att sedan på något vis nå det där flygplatståget. Javisst, de visade mig på kartan. Med byte i Antony. Det såg enkelt ut.
Sen satt jag på bänken och skrev dagbok ett tag, medan folk strövade förbi, solen lyste ner genom trädkronorna.
Och sen satt jag ändå i samtal med hotellpojken ett tag, om att ta bussen jag kommit dit med (för att jag trots allt var trött och i så fall inte behövde byta). Det var lite dyrare och man måste ha biljett innan man stiger på. Var skulle man fixa den? Han hjälpte mig att googla. Allt med franskan var plötsligt jättejobbigt. Jag fattade inte om han kunde hjälpa mig att skriva ut en biljett eller inte. Han fattade inte varför min telefon inte hade täckning.
Hur som: det drog jag mig ur. Och begav mig till tunnelbanan. ”À bien tôt!” sa jag till hotellpojken, för att det var så kul att komma på fraser.
Fast det funkade ju inte riktigt, jag förstår att han såg förvånad ut.
Gare du Nord är ett jävla pain in the ass. Det visste jag egentligen, insåg jag, för någon hade berättat det för mig tidigare (tror det var Lisa). Information är som sagt inte fransmännen starkaste sida. Jag följde skyltningen ner i källaren, där det öppnade upp sig med olika spår längs sidorna. Nummer. Folk med resväskor som sprang. Massor av tavlor i taket med avgångar hit och dit. Vart skulle jag nu igen? Antony. Men på skyltarna flimrade en massa namn förbi som jag inte hade nån koll på alls.
Informationsställe? Nej, det var tyvärr stängt. Säkerhetsvakter däremot, fanns det som vanligt gott om. Jag haffade en i orange väst. Han pekade ut vilket spår. Okej. Återstod bara att veta om det var det här tåget som stod inne som jag skulle… tung väska. Nej, vill inte chansa. Kollade skylten, fattade ingenting. Det stod inte Antony nånstans. Frågade i caféet. ”Läs på skyltarna”, sa tanten, ”Jag fattar inte var jag ska läsa nånstans!” utbrast jag. Herregud, jag var så trött på det här nu! Det lite otrevliga, det snabba språket, det helt klart diffusa hela jävla tiden om vart man skulle ta vägen…
Nej, förklarade en man, det var inte detta tåget. Sen åkte tåget och nya namn dök upp på skylten. Och där! Antony! Jag jublade av glädje.
I Antony var bytet inte lika komplicerat. Och det här tåget; wow! Gult, snabbt, det for fram genom mörkret så att det kändes som att det var framtiden vi var på väg in i. Eller kanske en annan dimension.
På Orly var jag så tidigt på plats att mitt flyg inte ens börjat med incheckningen. Eller? Det kändes litet och begripligt här, ändå hittade jag inte mitt flygbolag. Det var, visade det sig, för att de inte hade någon incheckning via automat, som jag vant mig vid. Här skedde allt över disk, samtidigt som jag lämnade över min stora väska.
Sen. Sjönk jag ner på ett mysigt litet fik. Åt en lite tattig sallad. Men med en fantastisk éclair du chocolat till dessert. Ni vet, det är de där bakelserna som ser ut som en varmkorv. Det var också här jag för första gången under resan fick wifi-connection på min smartphone! Passade på att gå in på facebook och skriva att jag fått det. Och att det vid närmare eftertanke varit rätt skönt att vara utan det. Sen uppdaterade jag min instagram med en drös bilder jag tänkt uppdatera tidigare.
Sen visade det sig att det var rätt skönt att flyga så sent på kvällen, ändå. Det var helt klart färre med folk. Så få på planet, visade det sig, att flygvärdinnorna fick gå runt och dirigera om var folk satte sig. Det är nämligen lag på att tyngden måste vara jämnt fördelad i ett plan (visste ni det? Inte jag heller.). Jag behövde inte flytta mig. Men eftersom jag satt längst ut i en rad och det visade sig att ingen skulle sitta innanför mig, hoppade jag raskt in till fönsterplats. Det var som att jag längtat efter att bara få sitta där och titta ut emellanåt, läsa i min Narniabok emellanåt.
När jag och mamma flög hit, när jag gick i femman, slog det lock för mina öron på ditresan. Det finns ett foto, som förstås hade varit roligt att lägga in här (men jag har inte det albumet så att jag kan fota av), hur jag satt där i min jaquardmönstrade rödvita tröja, med röd jeansväst över (jajamensan, det var nittiotalsmodet for you och det slutar inte där:) permanentat hår! Och jag ser alldeles ledsen ut. Det gjorde så jävla ont i mina öron förr i tiden när jag flög. Och inte bara förr i tiden, jag har varit med om det i vuxen ålder också. Det är mina bihålor som inte klarar av det. Huvudet, tinningen, öronen, allt gör ont. Och sen blir det lock, och det kan dröja innan det går över. Vad jag minns var jag halvdöv första dagen, då. Har fått veta att det har med flygningen att göra, hur hackigt eller mjukt kaptenen går ner för landning. Men också om du är förkyld eller inte.
Har lärt mig att vara utrustad med musik som kan distrahera, och sugtabletter av olika slag. Men den här gången var det inget problem, på nåt av hållen.
Jag fotade inte Paris ovanifrån, men om du googlar ”Paris från flygplan natt” får du ett hum om hur det såg ut. Som ett brinnande Mordor, ungefär.
Fast mer fancy.
Facebook-sida