Till Pepes Bodega finns det två köer.
En för vanligt folk, och en för folk som är något annat. Jag och min kusin står i den för vanligt folk. Jag sneglar mot den där andra kön, som genskjuter vår. De står också ute i regnet, på det görs ingen skillnad. Även rika människor med rätta efternamnen blir dyblöta om de inte har paraply ikväll. Ser jag någon kändis? Nej, jag ser ingen kändis. Kanske finns det bara en lista som du antingen kan stå med på, för att du känner någon som känner någon, eller också är livet ”bara inte rättvist”.
Som killen på övervåningen förklarar för mig, när jag undrar hur det kommer sig att den här balkongen är uppdelad i innanför eller utanför avspärrningarna. Avspärrningarna kapar stora bitar av balkongen så att resten av oss ges en mindre yta att stå på. Avspärrningarna ger personerna där innanför tillträde till de soffor som står längs med kanterna. Innanför avspärrningarna finns bord med glas och hinkar med is, de dricker champagne. Man skulle kunna tänka sig variation, att trenderna förändras, men champagnen består. Talar samma tydliga språk som en golfbag, orden V.I.P. Eller Tennisveckan i Båstad.
Ett tag jobbade min kompis Ida på Berns. Hon var runner, inte servitris, och det innebär egentligen bara en stor skillnad. Runners får också vistas under de vackra kristallkronorna, runners får också vara med på personalfesterna, runners kan också säga att de jobbar på Berns. Runners får också ganska kassa arbetsvillkor och dåligt med ob. De får inte ta beställningar, det är skillnaden, runners tar bara disk.
Två tjejer tränger sig före oss i kön. De är inga otrevliga människor, mer som Julian Assange, som bara låter den glida in och hoppas att ingen ska märka något. När den ena klagar över hur gammal hon känner sig, frågar den andra mig hur gamla vi är. Jag säger att jag ska fylla trettiotre och hon vänder sig mot sin vän och säger ”Nu känns det bättre”. De lever i den fasta förvissningen att ungdom är allt, deras starka kort, och på sätt och vis har de rätt. ”Hur gammal är du då?” säger jag. ”Tjugotvå”, säger hon och går ännu lite längre fram i kön. Hon har långt blont hår och ser ut som alla andra.
Killen på balkongen kan inte svara på hur mycket mer de har betalat för att få vara där, innanför avspärrningen. Det hela verkar oväntat diffust, jag vill bara ha en exakt summa. Egentligen vill jag väldigt tidigt den här kvällen plocka upp de slängda paraplyerna, gå bärsärkagång över de viktiga vakterna med hörsnäcka och muskler, tjejen i kassan, alla de som innerst inne måste skratta åt hur idiotiska vi är som står kvar och trycker i regnet. Jag och Ninni har en sönderriven sopsäck över oss. Vi fick den på Victoria när vi frågade. Ninni hade av någon anledning en schweizisk armékniv i sin väska. Det var bra.
Jag går inte bärsärkagång.
Tjejerna framför oss kommer in före oss, sen hänger vakten på avspärrningsbandet framför näsan. Jag känner på det, det är tjockt, av svart sammet. Det är blött. Det regnar även på sammet ikväll. Bandet är en förvissning om att det är ett fint ställe vi kommer till. Röda mattan-vibbar. Jag vet inte än att bandet är det finaste jag kommer att se ikväll. Entrén visar upp något helt annat än stället i själva verket har att erbjuda. Det är som det brukar, utsidan är vacker. Men det är något vi aldrig lär oss.
Jag betalar inträde för oss båda. Vi har funderat över vad det kan kosta, åttio föreslår jag, det är ju inget band som spelar. Ninni skrattar, ”nej, nej, minst hundra”! Det är tennisvecka, och staden som inte är mer än en by och alldeles död resten av året, bröstar upp sig stolt som en tupp. ”Hundrafemtio”, tror Ninni. Jag skrattar och skakar på huvudet. Jag har aldrig varit på en klubb som kostar hundrafemtio.
Det kostar tvåhundrafemtio att gå in. Bärsärkagenen exploderar igen, och nu mumlar jag lite för högt att det är ett fantastiskt pris att få betala för att få ha stått i den här jävla kukkön. När jag flippar kvittot i luften mot hon bakom disken ser hon skrämd ut, och det känns som att jag har vunnit.
Till jackorna är det ingen kö. Vi får snart veta att det är för att de inte kan ta emot fler, det är fullt i garderoben tyvärr. Jag tittar på raden av jackor som hänger bakom henne. Stället med flera olika rum och våningar kunde inte uppbåda någon större garderob än det här. Vi sparade i alla fall tjugan det skulle ha kostat, tänker jag när jag knölar ner sopsäck och jacka i väskan.
Golvet är halt av gyttjiga skor som klafsat ute i regnet. På ett dansgolv spelar de bara Håkan Hellström. Vi köper dricka. ”Har ni mynta?” frågar Ninni, eftersom de inte hade det på Victoria. Det har de inte och sen vänder sig bartendern mot någon ny för att vi inte är snabba nog. Efter ett tag får vi kontakt igen. Ninni beställer två gin och tonic. Jag har äntligen blivit vuxen, konstaterar jag. På riktigt! ”För att du gillar gin och tonic?” ”För att jag gillar tallbarr.”
Vi får drinken i pappmuggar som det står Sun Trip på, kanske är det därför jag dricker den så snabbt. Fast sen får vi nästa i vanliga glas, och det känns inte mindre som en hemmablandad grogg för det. Tvåhundrafemtio spänn, skrattar det åt mig. Tvåhundrafemtio spänn.
En kille håller sitt kalla glas mot min nakna arm. ”Du är så het”, säger han, ”att du behöver kylas ner.” Jag tänker att jag aldrig vill kylas ner, om jag är het låt mig bara bli hetare, men gör en grimas till svar. ”Du måste dansa med oss ett tag”, säger han. ”Nej, det måste jag inte.” ”Varför det?” ”För att vi ska gå nu.” Jag vänder mig mot Ninni: ”Vi måste gå nu.”
Det är nu vi går ut och jag pratar med killen på balkongen. Han kommer på ett bra svar efter ett tag, när han sagt ”femtiotusen” och de andra skrattat åt honom, och han har sagt ”kanske trettiotusen då?”, och jag har undrat över varför han inte vet själv, han måste ju också betalat det. Då säger han ”De som är bra på att suga kuk får vara med här.” Jag ser mig omkring på grabbarna i fina kostymer, som jag inte skulle ta för bögar men vem är jag att avgöra sånt egentligen. Någon kryper under avspärrningen. Jag knuffas i ryggen, med avspärrningarna på båda håll blir det ganska trångt för rökare och folk som är ute och svalkar sig. Han upprepar att de som är bra på att suga kuk får vara här, och nu kommer jag på att detta kanske är ännu ett taffligt raggningsförsök. Det verkar så, för då tar han på mitt bröst. Det går väldigt snabbt, han ler, jag ler inte tillbaka, jag börjar gå in i lokalen igen. Sen fattar jag mig, går tillbaka och ger honom en snabb hård höger på axeln. Går igen innan jag hör om det gör ont.
Till toaletterna är det inte så lång kö som man skulle kunnat tro. På första toaletten går det inte att låsa. Det är inga dörrar utan bås, såna som vi ställde kalvarna i när vi hade kor, det enda som saknas är en glugg att kika ut igenom. Jag öppnar locket och det är stopp i den här toaletten. Blött papper och vatten som står och rinner. Jag går ut igen, meddelar de efter mig att det är stopp. Ser att tjejen efter går in ändå.
På nästa toalett går det inte heller att låsa dörren. Jag sätter mig ändå och hoppas på att ingen ska dra upp dörren. Kissar snabbt, torkar mig snabbt. Det luktar bajamaja. Tvåhundrafemtiokronors bajamaja.
Vid handfatet som är tjusigt i sten, i klar kontrast till golvets kladdiga halkbana, klagar jag lite tillsammans med en tjej över att det inte finns papper att torka händerna med efteråt. Eller en blåstork. Fast det känns inte som ett stort problem i sammanhanget. Jag torkar av mig lite på väggen, där är fin tapet. Tjejen som är tjugotvå blänger. Jag ser men jag möter inte hennes blick. Jag säger inte du kan googla mig sen, jag heter Lina Arvidsson och det går väldigt bra för mig just nu. Jag tänker bara att det är skönt att inte vara tjugotvå längre.
Sen ger vi upp och dansar lite. Det är Queen och det är trots allt bra. Sen hoppar någon över bardisken och ändrar låt på datorn som står där, till Håkan Hellström igen. Jag fattar att det är han som bestämt att det här dansgolvet ska vara Håkan, inte någon i personalen. Ljudet är för högt och det börjar ringa i mina öron. Det är här jag ger upp och går ut. Ska man vara ärlig har jag gett upp redan tidigare, jag har känt mig som ett inspärrat djur som det pekas finger och skrattas åt, men jag antar att det är en del av den Båstadska pittoreska charmen. Jag har som berusad och fånig rebell försökt slå sönder ett glas eller två, men bara fått dem att studsa. Som alla utanför systemet vill jag förstöra det jag inte själv kan få, jag vill bränna deras Husbybilar, krasa kackerlackorna i väggarna. När jag står utanför och ringer Ninni för att säga att jag har gått fäller vakten ihop parasollet. Det regnar på oss igen. Vi som inte längre är innanför avspärrningarna.
Vi går till korvkiosken på torget för jag måste ha något att dricka i bilen hem. Ninni kan ringa sin mamma och det känns bäst i världen att inte behöva vänta på en taxi. Det sägs att svenskar tycker om att köa, men även i korvkioskkön ser det inte ut som att så är fallet. Killen framför mig blir sur över något, tycker att han betalat för mycket. Så blir det min tur och jag betalar sextiofem kronor för en cola och en liten pommes. Ställer mig vid Ninni som hamnat i en diskussion med två män om varför hon inte äter kött. Den ene pratar om att E-ämnen är värre. Jag tittar på hans vigselring och säger att E-ämnen inte heller är så bra, men att det är lättare att bara sluta äta kött. Människan behöver det inte, det är inget svårt att avstå från. Den andra har hatt på sig. De går sen, de blir sura, Ninni skriker efter dem att hon varit vegeterian i femton år. Han med hatten kommer tillbaka och frågar Ninni om hon vill träffa honom, om han kan höra av sig nästa gång han är i Västra Karup och Ninni säger ”fråga efter mig det finns bara en jag”. Han säger att han kan bugga också.
Sen åker vi hem. Två killar får stjuss, de ska till Torekov säger de, men det ska de inte alls. Det känns roligt att vara bonnläpp och ha koll på var allting ligger. De ska sova på ett ställe nära ridskolan. Det är Hov, inte Torekov. Det är inte alls samma sak.
Det regnar fortfarande.
När jag sitter i morgonrock och skriver det här dagen efter, tänker jag att allt lätt kan avfärdas med att jag är en sur gammal tant som inte borde gå ut längre. Lägger jag för stor vikt vid de negativa sakerna? Jag glömmer berätta att det var kul att träffa Per, min bror, och bli bjuden på tequila. Även om jag var för full och mest ville kräkas av den. Att det var roligt på Victoria. Det kändes som att vi var på safari, jag och Ninni, bland alla superunga backslicks och såna som kommer att inrätta sig i vilket system som helst, bara ge dem ett. Mammaklubben, giftasklubben, golfklubben. Det var roligt att gå till Madison och köa lite, tills vi upptäckte att alla var ännu yngre där, och att kön var längre än vi trott. Och folk trängde sig ännu mera där. Det var roligt att gå under en sopsäck. Åtminstone när vinden låg på åt rätt håll.
I Malmö skulle inget ställe ta tvåhundrafemtio spänn för att komma in, och jag har aldrig varit med om två köer. Gästlista finns ibland, men det enda det brukar betyda är fri entré. Svenskar gillar att stå i kö sägs det, vi är ett folk som vill att det ska vara rättvist och jämställt. Och på balkongen sitter kostymkillarna kvar och suger kuk. En sysselsättning som tydligen är tung nog att garantera en soffa, en fin vy och en ishink med champagne. Som en städerskas uttänjda rygg eller min sistaredigering av romanen. Eller också är livet inte rättvist. Och det är en devis att hålla som motto, för den det gynnar.
Facebook-sida