Det som främst hotar mitt skrivande just nu är mitt beroende av Top Model. Jag ser på säsong efter säsong. Nu har jag upptäckt Britains, som är minst lika kul som Americas faktiskt. Elle McPhearson hade vi tjejer när jag gick i sexan, precis som vi hatade alla supermodeller, men det verkar ha gått över nu. När jag är klar med en säsong tänker jag: nu ska jag vänta ett tag med att starta en ny. Och så går en dag. Och sen är jag där igen. Jag ser det när jag äter frukost, jag ser det när jag äter lunch, jag avslutar dagen med det. Denna fascination har jag även diskuterat med min skrivarkompis Lisa. För hur kan man skriva om den störda fixeringen vid kvinnors utseende (som jag bland annat skriver om nu), och i pauserna se på det här, där folk döms efter just sin förmåga att se så bra ut som möjligt på bild?
Och inte ”folk”. Det handlar om kvinnor.
Vi kom fram till att det är så mycket mer i Top Model som man gillar. De olika personporträtten. Jag är inte så mycket för intriger, men hur människor beter sig under press. Alltid lika intressant. Rolltolkningen de olika photoshooten innebär. Det gränsar ju faktiskt till skådespeleri! Berättelsen om människor som strävar efter ett för dem mycket åtråvärt mål. Just den där drömmen: och hur lyckliga eller olyckliga de blir på sin väg dit; den är ju identisk med författarens strävan! Vi slipar, putsar, utmanar oss för att hela tiden bli bättre, för att nå det åtråvärda: att vår bok ska få publiceras, med kontrakt och läsekrets och recensioner i tidningarna. Med drömmar om prisgalor och erkännande.
Wanna be on top? För tillfället känner jag mig ganska on top. När det gäller ”Det borde finnas regler”, som fått så fina recensioner och ord om sig att det hela tiden toppar mina förväntningar. Men det finns också en annan roman, den jag håller på att skriva nu, som ska gå samma väg till mötes. Är ju min brinnande önskan. Och målet dit är samma strävan. Hur man än gör finns det alltid mål kvar. Tio böcker innan jag dör, minst. Mina böcker som ljudböcker, inlästa av mig själv. Översatta till andra språk. Ett litet augustpris i handen, amen you name it! Det finns alltid fler drömmar kvar att envist sträva efter.
Sen får vi inte glömma att även jag kan vara ganska utseendefixerad och gilla att posa. När jag var liten ville jag också bli fotomodell. När vi körde förbi H&M skojade mamma om att hon skulle släppa av mig där, och jag minns hur varje beställning därifrån (för när jag var liten beställde man från katalogen och fick det hemskickat: postorder was the shit i Västra Karup) efterföljdes av poseringar i olika rum i huset, och ”mamma! Ta kort!” Har inte dem här tyvärr, så ni får nöja er med nutida poseringsbilder. Här efter coverslammet för några veckor sen, när jag läste Karin Boye och kom nästsist, men tydligen var väldigt nöjd med hur jag såg ut.
Facebook-sida