Jag älskar serien ”Sex and the city”. 

Alltså tv-serien, den som började sändas i Sverige när jag gick på gymnasiet. Man kan nästan säga dyrkar. Jag dyrkar den. Jag är förvrängd nog av dess briljanta karaktärsporträtt att tro att Carrie, Miranda, Samtantha och Charlotte är mina vänner. Kanske inte Charlotte alla gånger (även om en gammal kompis en gång hävdade att jag var nåt så ovanligt som en mix av Charlotte och Samtantha, och att hon älskade mig för det.)…

Serie...

 

 

Varför?

När jag går omkring i Malmö och sätter upp lappar inför fredagen, och slutligen blir haffad av en man i vit stor bil som säger ”Du vet att det du håller på med är fullkomligt olagligt va?”, kan jag inte annat än att fråga mig Varför.

Och fråga honom: Varför?

För att det ser för jävligt ut, är svaret.

 

Jag accepterar och trycker ner tanken ”Det är vi mot dem, fan att världen aldrig ska ...

 

 

 

… och nu kan jag dö.

Lite så känns det, när man varit i den finaste drömlägenhet man kan tänka sig, och dessutom på dess avskedsfest. Jag blev inbjuden av Marcus Johansson, en standupkomiker jag delade bil med till Arvikafestivalen i somras. Jag smusslade in Emelie. Vi drack absint från kl 16, då Gröna timmen inleddes. Vi vimlade runt bland konstnärsmänniskor och snygga rum och programpunkter som avlöste varandra. Jag åt världens godaste bröd...

Jag kan inte rita. 

Så, här har jag gjort det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här är den. Inte en korrekt recension. Snarare kanske ”Några reflektioner efter att ha sett The rocky horror picture show.”

 

 

 

 

”The rocky horror picture show” (1975) är a poor excuse for a film. Om jag är snäll. Något man bör se för Tim Curry; de stora tänderna och ögonen jag känner igen från en av mina favvo-evils som kardinalen i ”De tre musketörerna” (1993)...