Ligger på soffan och hostar lite lagom. Den här förkylningen var mig segdragen… Men det blir väl så när man ändå ska slänga in grejer, träffa människor. Jag tycker att jag försökt ta det lugnt, men jag kunde säkert tagit det lugnare.
Jag har precis läst ut mastodontprojektet, mitt romanprojekt som jag tagit upp igen för att jobba med i höst. Den erotiska är ju så gott som klar, och jag tänker genast framåt. ”Hur många såna där halvfärdiga har du?” frågar pappa, och det är ju många, alltså. För det är så jag jobbar. Intensivt med ett projekt under några månaders tid. Sedan låta det vila. Ta upp andra. Återvända efter några år, ta upp igen. Responsrunda hos vänner. Den här har varit på en sån under det gånga året, men inga vänner tycktes ha tid med den. Så kan det förstås också vara. Funderade på om jag skulle anlita någon lektör och betala för det. Men nu känner jag istället att det blir en omarbetning på några månader, och sen skickar jag fan in till förlag.
Den har varit på förlag en gång tidigare och vänt. 2016 tror jag det var kanske. Då fick den lite vettig feedback som jag nu har tagit med mig. Framför allt tyckte jag att den lästes på ett annat sätt än jag ville att den skulle läsas. Vilket ju också är nyttigt att ta med sig inför en omarbetning.
Men än är detta manus framtid oviss. Det är ju så. 316 A4sidor, kommer antagligen att landa på lite mindre i sista omarbetningen nu, men det är en tegelsten. Det är en komplicerad berättelse jag jobbat på mycket, lagt mycket tid på. Som kanske inte blir något av alls. Eller också blir den jättebra? Ingen vet det just nu.
Den är det mest självbiografiska projekt jag hållit på med. Handlar om en kärleksrelation. Men jag leker också med vad som är sant och inte. Tycker läsaren det är kul, eller bara förvirrande? Kommer det bli ilska och sorg och ramaskri?
Inför den här omarbetningen har jag satt i mig en hel drös böcker där författaren på olika sätt har använt sig själv i skrivandet. För att se hur andra väljer att göra. Vad jag själv tänker kring det; vad blir bra och inte? Och hur vill jag göra (och inte)? Det är ju inte bara en själv man använder, även människor i ens närhet tenderar komma med. Vad kommer de att tycka? Vad är mitt ansvar? Vad är jag villig att offra, för den goda litteraturens skull?
Min tanke har hela tiden varit: om det blir en tillräckligt bra bok är det värt det. Men bara då. Så högt måste fanan hållas. Eller vad man säger. Nu ska jag duscha. Herregud va en människa kan lukta svett.
Facebook-sida