Ett nödvändigt ont

 
 
Respons från Lisa Z har trillat in i mailen. Jag har precis läst igenom och hummat och antecknat i minnet. Det är alltid samma sak med respons. Både upplyftande och pepp; – och deprimerande och irriterande. Varför tar det så lång tid att göra något bra? Författandet är ett så satans långsamt yrke. Jag som tycker att jag är produktiv, ändå känns det som att det kommer att dröja innan nästa bok av mig kommer.
Som vanligt är årstider i en enda röra, karaktärsutvecklingen hackig och det saknas något.
Även om mycket är bra också, flyter på, bränner till, imponerar.
 
Precis som med förra kommer jag att omarbeta och omarbeta, och sen kommer förläggaren inte att vara nöjd ändå när det väl kommer dit, och så får jag omarbeta och omarbeta igen. Det krävs att man inte är för känslig. Det krävs att man kan omvärdera, göra om göra rätt. Igen och igen.
 
Folk tror inte att det är så här det går till. Jag ska berätta i nästa vecka, då är det Litteralund och vi ska prata om skrivprocesser och arbetssätt, bland annat, då ska jag försöka återge hur svårt det är. Och kul samtidigt, förstås. Som ett nödvändigt ont.
 
Lisa Z är nog faktiskt min bästa responsgivare. Imorgon ska vi ha lite mer muntlig genomgång över ett glas vin på Möllan. Då kommer vi att prata om livet också, förmodar jag, det är bra att jag har henne i mitt liv. Måste komma ihåg att tacka henne i böckerna framöver.
 
Nu ska jag skriva en krönika. Det brukar ta lite drygt en timme och sen följer minimal redigering. Ibland är min responsperson på HD nöjd direkt, säger ”det här publicerar vi, bra!”. En stjärna i kanten, som på mellanstadiets uppsatser. Helt sjukt i jämförelse!
Men skönt som avlastning och egoboost.