Jag pillar russinen ur kakan

 
Dagen började med fikskrivande med Lisa Z, vi fick sitta kvar en timme extra idag för vi pratade för mycket. Nu sitter jag hemma i soffan och väntar på maten på spisen, och läser i det konstiga manuset jag skrev hösten 2011. Pillar russinen ur kakan så att säga, min plan nu är att slå ihop två manus. Jag låter crossovern vila och fokuserar på vuxenmanuset jag fick avslag på i januari, om ni minns? 
Det som handlar om skog och sex.
Det har nu fått en ny, eller snarare nygammal huvudperson; som jag skapade redan 2003.
 
Men det här är alltså en omarbetning från 2011, och det är konstigt och spretigt, med lite för mycket darlings som inte har annan plats än graven. Och rätt mycket som jag tagit rakt av från mig själv, som väl kan få vara kvar, men behöver ändras om och sållas i. Vad är terapi och vad är bra för berättelsen, liksom? (Det där jag verkligen inte hade lärt mig 2003.)
 
Karaktären, som är en kvinna i 30årsåldern (34 tror jag hon stannar på, men det är inte helt stabiliserat än), beter sig ganska irrationellt mesta delen av tiden. Hennes tankar är ett virrvarr. Jag skulle inte säga att hon är galen, men ibland gränsar det ditåt. Man älskar henne ena stunden och hatar henne i nästa. Utan att säga för mycket är hon i något som liknar en kris, utan att helt och hållet erkänna detta för sig själv. Det som gäller nu är att bestämma sig för hur mycket som ska finnas i den faktiska texten, och hur mycket som ska lämnas till läsaren. Går det att varva nutid med dåtid? Jo, det verkar gå bra. Och det tycks ju vara min stil, jag kan inte berätta kronologiskt, ni får ta mina tidshopp till ert hjärta.
 
Och vad heter egentligen sån där saffransrisotto med skaldjur i? Det är också en fråga jag ställer mig i sammanhanget. Varför kommer det inte upp när man googlar? Det enda jag hittar är Per Morberg.
 

 

 
 
Hur som helst utspelar sig just nu stora delar av berättelsen i Västra Karup där jag växte upp, med omnejd. Jag skriver ”just nu”, för sånt kan ju också ändras, som bekant. Även om det känns bra för tillfället. Jag behöver göra research på så oväntade ställen som i Torekovs kyrka och hur är det egentligen man kör när man ska till Hovs hallar? Ja, det känns spexigt att placera min karaktär här, låta henne dela min uppväxt. Även om andra delar av berättelsen inte alls liknar mitt liv. 
 
Det här projektet kommer att vara klart som utkast innan sommaren är slut. Sen tar det nog nåt år till innan det blir en roman av det, skulle jag tro. Börjar hitta tillbaka till mitt forna sätt att arbeta, mota undan stressen att ge ut något snabbt. Det vilande manuset kommer jag att plocka upp till hösten igen, eller i augusti närmare bestämt. Planering och fasta deadlines är a och o. Semester den här sommaren? Tja, några dagar här och var lär säkert behövas. 
Men så länge allt känns så lustdrivet som idag är det inga krav.
 
Nu är riset oroväckande tyst där borta, bäst jag går och kollar…