Den här helgen har det varit mycket. Om man bara tar tag i sig själv och påminner sig om att man är singel och har många vänner, och det i sin tur sammanfaller med mycket kulturellt och spontanitet, så får man ju ett riktigt roligt liv.
I torsdags var det Skambyrån, denna fantastiska komediklubb där folk läser ur sina gamla dagböcker på scen. Jag tröttnar aldrig! Invigde Lisa i denna begivenhet och hon antecknade flitigt på sina händer inspirerande fraser. Själv har jag läst hela tre gånger på detta event, och jag tror man kan härleda en del av inspirationen till ”Det borde finnas regler” från min första uppläsning, och fascinationen det födde att grotta ner sig i sina gamla dokumentationer…
En gammal kärlek var där också. Och äntligen kändes det som att vi befinner oss i samma tid med varandra. Min dimbeslöjade blick har klarnats upp och jag lever inte längre i det förgångna. Han är fortfarande en av de himla fina människorna i mitt liv, men det är skönt också, att inse att livet rullat vidare.
I fredags var det slam på Café Barbro, och jag styltade dit i mina högklackade med klänningen jag fått av Hanna. Denna gudagåva till kroppen, som med bylsig överdel skymmer all eventuell putmage och med ett tajt fodral nertill ändå ser till att visa upp bakdelens allra bästa. Och så längden då, eller bristen på längd snarare, som gör spirorna supermodel-långa. Ja, ibland är det svårt att inte vara fixerad vid sitt utseende!
Och ”styltade”, förrresten? Helt fel ord! These shoes are made for walking, och jag kan faktiskt göra det i dem också.
Mitt emcee-jag väjer varken för att göra reklam för min bok, mitt förlag eller mitt Ica-jobb. Eller för dens skull att uppmana folk att ta bilder av mig och lägga ut på facebook, ”för mina vänner som inte är här ville se den beryktade klänningen”! Jag är dryg, självgod och alldeles, alldeles underbar. Beviset på det var att en person efteråt undrade om jag ska vara emcee på alla slam på Barbro, och tyckte det var en besvikelse när jag nekade. Och även frågade efter Åke; ”min kompis undrade om det inte var hon som hade en pingvin med sig på scenen”?
Igår var det jobbdag, en lång och saftig sådan utan vare sig span eller överdrivet mycket häng med Anne. Helt enkelt intensivt tröttande kassajobb med inte så mycket energi från min sida, även om jag för sakens skull förstås jobbar på det. Mycket impad över att jag trots allt fann den, energin alltså, svängde jag iväg till Loftet för lite Klubb ONT på kvällen. Niklas och Per, som vanligt i de mest groteska (och avklädda) utstyrslar. Frank Langmack från Köpenhamn med distad beatbox och nyvunnen mustach. Tillåtelse att röka, och jag fann en av de trogna publikmedlemmarna till våra slamevents att prata mera med. Mycket fint! Även lite catching up med Lovisa E, som ju inte tillhör vanligheterna nu för tiden. Vi har båda för mycket att göra, kanske allra mest hon.
Sen blev det danskar och Per och Niklas för hela slanten, min fina Tobias också på ett hörn. Brogatan, och vi fick BORD! Ibland har man flyt. Och ölsinne. Och förstår danska och hänger med i svängarna.
Idag var det traditionsenlig brunch hos Nils. En av de traditioner jag verkligen kommit att uppskatta. Amerikanska pannkakor, smoothie, dansk ost, vegbacon och äggröra. Kaffe, grönsaksmuffins och fruktfat på höjden. Och så det extremt trevliga intellektuella hänget förstås. Även om katten inte gillade hunden så mycket… Trött som jag var stannade jag kvar extra länge, och vi såg på klippet med Björn Ranelid i melodifestivalen och förfasade oss. Mycket kan man prata om Ranelid, men det är lite tveksamt om hans reklam för sig själv verkligen fungerar. Eller mycket tveksam, kanske det heter.
Sen ringde Thomas Häägg när jag kommit hem, och vi tog kall spontanpromenad i det blåsiga Malmö. Av någon anledning kändes kedjerökning som en bra idé idag.
Just nu lite trött tillbakalutad planering i soffan inför morgondagens poesiläsning i Ljungby. Nu önskar jag mig choklad. Belöning ikväll när jag är klar med förberedelserna är dessutom att se ”Life Aquatic”, en av de bästa filmerna. Denna fabulösa tröja köpte jag i Bangkok samtidigt som min mobil blev stulen…
Avslutar med ett boktips! Idag läggs min recensionen av ”De hatade – om radikalhögerns måltavlor” av Magnus Linton ut på dagensbok. Läs den här. Mycket matnyttigt om vår tids främlingsfientlighet, den våg som fortfarande inte slutat välla in över Europa. Reportageböcker tillhör inte det jag brukar läsa nu för tiden, så boken är förmodligen tio gånger bättre än min recension av den… Men ett hum får ni i alla fall.
Facebook-sida